Några av lärarna uttryckte en oro över de ämnesövergripande arbetssätt som skolan prioriterar. Att arbeta i projekt är svårt för dessa elever, menade de, det blir mycket ”eget arbete” och de klarar inte av att strukturera och ta till sig den mängden information som de utsätts för.
Projekt förutsätter mera självgående och ansvarstagande elever än det gamla sättet att undervisa, om man uttrycker det så. Dessa elever behöver mer vägledning. Ja, där tar de verkligen stryk, för att projekten är ju helt fel för dem.
(Speciallärare)
Men samtidigt såg någon en fördel i att arbeta med projekt.
Men de elever som gått här, för sen när de går på gymnasiet så tycker de att de har haft jättemycket nytta av just de här projekten och hur man tänker där, men det är klart vissa elever.
(Engelsklärare)
Man kom dessutom på förslag till förändringar av projektarbetet så att det skulle passa alla.
Hur skulle man haft det annars, skulle man ha delat in klasser i något sorts behovsprövat undervisningssätt, alltså nu bara spånar jag, skulle man kunna ha en del elever som jobbar mer åt projekthållet, som klarar det, och några elever som behöver lite mera styrning med mer resurser. I denna grupp skulle inte
nödvändigtvis vara de elever som har en diagnos utan att man tittar efter vad för typ av person man är, hur man vill ha sin undervisning, jag lär mig bäst av en viss typ av undervisning, till exempel en mer styrd undervisning.
(SO-lärare)
Ett stort problem upplevs de stora grupperna vara, vilket även nämndes under föregående rubrik. Alla var överens om att stora grupper inte gynnar elever med läs- och skrivsvårigheter. Ju större grupper desto svårare att hinna med och hjälpa de elever som behöver mer stöd och hinna med att ge feedback. Att arbeta med en-till-en undervisning, som de alla tycker är viktigt, är omöjligt att hinna med. De menade att om de bara hade mer resurser eller mindre grupper skulle de kunna ägna alla elever mer tid, inte bara åt de elever som benämndes ”mellanskiktet”, utan de hade kunnat ägna mer tid åt alla. En av lärarna påpekade dock att möjligen var det så att resurserna användes fel. Ett förslag som framfördes var att utnyttja arbetslagets kompetenser bättre och dela in eleverna i mer flexibla grupper, ibland storgrupp och ibland mindre grupp beroende på vad som skulle göras.
36
Lärarna beskrev en känsla av att de inte räcker till och de lider av ständig tidsbrist. Just bristen på tid dök upp ett flertal gånger under intervjun som förklaring till varför lärarna inte hann med allt de egentligen skulle vilja göra.
Tidsbristen kommer in där. Man känner sig alltid otillräcklig med de här barnen. Men man behöver väl vara fler vuxna men det är svårt organisatoriskt att få till det. Man skulle vilja vara tightare kring varje barn så att man verkligen hade koll så att inte eleven trillar mellan stolarna.
(Svensklärare)
Någon lärare nämnde även lokalerna som ett problem. Avståndet mellan till exempel idrottssalen och bildsalen och de övriga klassrummen försvårade ett väl fungerande samarbete.
Analys
En sak som oroar lärarna är de ämnesövergripande projekten som de är ålagda att arbeta med. Dessa projekt innebär mycket eget arbete vilket genererar en hel del problem för elever med läs- och skrivsvårigheter. I Skolverkets rapport Vad påverkar resultaten i den svenska grundskolan? (2009) konstateras att för mycket eget arbete inte är till gagn för några elevers kunskapsutveckling och det kan även påverka elevers motivation negativt. Även om målet med undervisningen är att göra eleverna allt mer självgående och ansvarstagande får ansvaret för lärandet aldrig skjutas över helt på eleven (Skolverket, 2013). Hur motivation kan påverka dessa elever är något som saknades i diskussionen.
Problemet med de stora grupperna diskuterades mycket och lärarna kände sig väldigt begränsade av gruppstorleken. De kopplade problemet med de stora grupperna till för lite resurser men även felanvända resurser. I debatten om läs- och skrivsvårigheter bland svenska skolelever har på senare år resursneddragningar ofta utpekats som ”boven i dramat”
(Myrberg, 2001). Myrberg menar att de vetenskapliga studier som gjorts visar att det inte handlar om hur mycket resurser en skola har, istället handlar det om felaktigt och ineffektivt använda resurser. Hattie (2012) menar att vi tidigare överskattat yttre skolstrukturella
faktorers betydelse, som t ex skolstorlek och ekonomiska resurser. Istället har det visat sig att det är faktorer inne i klassrummet som har större effekt, och då speciellt lärarens
undervisning.
Lärarna i arbetslaget kom med förslag på förändringar gällande hur man kan arbeta med projekt i stora och små grupper. Men dessa förslag övergavs snabbt med förklaringen att det
37
är organisatoriska problem och ingenting vi kan göra något åt. Fler faktorer räknades upp som lärarna ansåg hindra deras möjligheter till samverkan och kollegialt lärande, bland annat tidsbristen och utspridda lokaler. Men återigen menade man att det är ingenting att göra åt dessa problem. En oroväckande tanke att personalen känner att så fort det handlar om organisatoriska svårigheter så kan man inte påverka, men även synd att man inte ser några möjligheter att göra förändringar i klassrummet.