Lösningar

I ett sammanhang där arbetsprestation mäts i antalet producerade

“pinnar” är det tämligen naturligt att det är svårt att diskutera kon-struktiva lösningar på de problem som har beskrivits ovan. Härjämte kan många av de avvägningar som barnets bästa aktualiserar för tjäns-temännen beskrivas som dilemmasituationer. Det gör att det inte finns några självklara lösningar på problemen.

En konkret sak som i stort sett samtliga intervjupersoner efterfrågade var tydligare riktlinjer kring vad barnets bästa är, samt mer tid till sitt förfogande för att på djupet kunna analysera enskilda barns situation.

Somliga tjänstemän såg en lösning i arbetskraftsinvandringen – genom ökad arbetskraftsinvandring tror de att färre människor söker asyl i Sverige.

En sätt att hantera problemen med att intervjua barn enskilt, som handläggarna själva lyfte fram, är genom så kallade barnfokuserade föräldrasamtal. Det betyder att barnet inte själv kommer till tals utan att föräldrarna intervjuas om barnet. För handläggarna skulle barn-fokuserade föräldrasamtal vara ett enkelt sätt att komma runt många av de utmaningar som de har att förhålla sig till. Kravet på anpass-ning i utredanpass-ningssituationen, den obehagliga känslan av att betraktas som elak, föräldrarnas historia som ett slags måttstock på om barnet talar sanning. Allt detta skulle försvinna. Det oaktat, uppkommer nya problem i den här typen av samtal, som till exempel att handläggarna känner sig mer misstänksamma vad gäller information om barnet, i jämförelse med situationer då barnet själv berättar.

Varför barn bör få komma till tals i asylprocessen diskuterades i liten omfattning i intervjuerna. Vid de fåtal tillfällen som vikten av att barn får komma till tals berördes så handlade det om att barnet för en gångs skull blir sett och får möjlighet att sätta ord på det som är positivt i till-varon. Det är viktigt att lyfta fram det som är positivt menade handläg-garna: “Oavsett hur dåligt de har levt. Jag tror inte det finns så mycket tid att prata om och bearbeta sådant … det är synd att inte vi ger oss tid att låta barnet berätta om dessa saker” (mottagningshandläggare kvinna 5). Barn, menade handläggarna, får ju inte bli förbisedda, inte bli ett bihang. Det är viktigt att försöka se barnen, eftersom de ju har

dragits med av sina föräldrar utan att egentligen ha med själva flykten att göra. En handläggare ansåg att man alltid registrerar något i mötet med barn, och därför är mötet med barnet viktigt.

I enstaka intervjuer lyftes möjligheten att barn kan ha egna asylskäl som ett argument för att höra barnet, åtföljt av “att det kan vara så att föräldrarna har tutat i barnen något” (mottagningshandläggare kvinna 5). Inte någon gång fördes fram att det är en rättighet för barn att komma till tals, annat än i termer av att det aldrig får upplevas som ett tvång för barn att intervjuas på Migrationsverket.

Min kommentar: Handläggarna efterfrågade tydligare riktlinjer för att beakta barnets bästa. Det förefaller nödvändigt med ett bättre stöd i arbetet om de ska vilja använda principen om barnets bästa. Förmågan att använda den, kräver även utökade möjligheter för tjänstemännen att fördjupa sina kunskaper kring barns rättigheter och behov. De tek-niska rutinbeskrivningar som nu är tänkta att fungera som ett stöd för handläggarna fyller inte sin funktion utan har snarast en passiviserande effekt. Kanske medför detta att kraven på antalet producerade pinnar inte uppfylls. Med kompetenshöjande insatser skulle svåra ärendena kunna utredas snabbare och som en följd av det handläggningstiderna kortas ned. Flera handläggare poängterade att gedigna utredningar är en fråga om både trovärdighet och effektivitet. Deras upplevelse i detta sammanhang ska inte underskattas. Genom grundliga utredningar blir besluten bättre underbyggda och den person som söker asyl får därmed rimligtvis också en bättre förståelse för utgången av ärendet.

Ytterligare en förutsättning för att handläggarna ska kunna hantera de utmaningar som barnets bästa aktualiserar torde vara utökade möj-ligheter till reflektion och eftertanke samt dialog mellan de människor som är anställda på Migrationsverket? Utan sådana forum är risken stor att principen om barnets bästa stannar vid att som idag vara en chimär.

7.6 Sammanfattande avslutning

Intervjuerna med handläggare på Migrationsverket ger en bild av vilken innebörd barnets bästa får i praktiskt arbete med att utreda barns asy-lärenden. Tre olika handlingsstrategier i förhållande till barnets bästa tonar fram i tjänstemännens berättelser: De undviker frågor om barns asylskäl, de avskärmar sig från uppdraget att ge barn en allomfattande prövning av sina asylskäl och de överför ansvaret för bristfälligheter i

handläggningen på andra aktörer runt barnen. Sammantaget kan tjäns-temännen sägas praktisera ett slags självbegränsat handlingsutrymme – de utnyttjar inte det handlingsutrymme som styrdokumenten tillhan-dahåller. Annorlunda uttryckt: Barnets bästa genomförs inte.

Den första strategin bottnar i det faktum att intervjupersonerna upplever en rad problem när det kommer till att intervjua asylsökande barn. Barnen själva antas inte vilja delta intervjun vilket gör den till en förväntat obehaglig upplevelse för tjänstemännen. En stark uppfattning om att barn sällan har några egna asylskäl alternativt att de har asylskäl som i princip är omöjliga att komma åt, medför att man helst undviker enskilda samtal med barn. Under alla omständigheter anser handläg-garna att det för det mesta är onödigt med barnintervjuer.

Handläggarna är därjämte rädda för att de ska att re-traumatisera barn som bär på svåra erfarenheter genom att prata med dem om svåra upplevelser. Detta är ett motsägelsefullt drag så till vida att barn, samti-digt som de beskrivs som icke-skyddsbehövande, konstrueras som offer för olika traumatiska upplevelser.

Muntliga utredningar med barn är besvärliga också av det skälet att de ställer krav på att tjänstemannen anpassar sig till den speciella situationen. Rutinbeskrivningarna och det metodstöd som har utgångs-punkten att samtalet med barn ska ske utifrån öppna frågor, innebär i praktiken att handläggarna skiftar fokus från asylskäl, till det som i deras ögon verkar positivt för barnen. En konsekvens av detta är att relevant information om barns skyddsbehov tenderar att förbigås.

I tjänstemännens berättelser framkommer också en ilska för att de måste intervjua barn, samt en misstro gentemot barnens föräldrar, vilka förmodas använder barn som biljetter till ett bättre liv. Samtidigt ska vi komma ihåg att flera handläggare gav exempel på att kränkningar av barns mänskliga rättigheter visat sig kunna ligga till grund för bifalls-beslut. Icke desto mindre är det ett genomgående drag i intervjuerna att tjänstemän inte förväntar sig att förföljelse som är specifikt riktad till barn förekommer. Därmed har de inte heller någon anledning att leta efter sådana skäl. Det är problematiskt om tjänstemännens före-ställningar om att barn inte har asylskäl medför att barn får en sämre asylutredning än vuxna asylsökande.

Den andra strategin, att tjänstemän avskärmar sig från att ge barn en allomfattande prövning av sina asylskäl, är i stor utsträckning sprungen ur det faktum att barnets bästa är en vag och öppen princip.

Visionen i policydokument om att asylsökande barn respekteras som individer med egna rättigheter ska säkerställas genom barnets bästa-principen. Barn har rätt till en likvärdig prövning av sina asylskäl, och de ska dessutom särbehandlas i flera avseenden. Men snarare än att fungera som ett konstruktivt verktyg för att identifiera och pröva barns asylskäl på ett jämlikt och/eller särbehandlande sätt så skapar barnets bästa en frustration hos de tjänstemän som har att använda begreppet. Detta blir särskilt påtagligt när handläggarna ska föra ett resonemang kring barnets bästa i enskilda beslut. Man tenderar då att, som tjänstemännen själva uttrycker det, “hemfalla åt lagstiftning och förarbeten”. En förklaring till detta torde vara att formuleringar i lagstiftning och förarbeten utgör en begriplig och användbar källa som ligger nära till hands att använda för den som är under tidspress eller känner att den inte har tillräckligt med kompetens. Men mot bakgrund av att riktlinjerna i förarbetena är tänkta att exemplifiera, och att de dessutom är både vaga och motstridiga, blir följden av en sådan praktik att barnets bästa får en mycket begränsad innebörd, som handlar mer om delar av rätten, än vad som är ett enskilt barns bästa (jfr Schiratzki 2005a och Nilsson 2007).

Ett annat problem när det kommer till enskilda barns rätt till en all-omfattande prövning av sina asylskäl, är att de tenderar att försvinna in i ett större familjekollektiv. Mot bakgrund av att familjer behandlas som så kallade ärendeenheter på Migrationsverket riskerar den enskil-des asylskäl att komma i skymundan. Familjebarns situation skymtar fram i asylutredningar när det är fråga om att bedöma synnerligen ömmande omständigheter, avgränsat till hälsotillstånd. Här bekräftar intervjumaterialet vad som kom fram i undersökningen av asylbeslut.

Den tredje strategin, att överföra bristfälligheter på andra aktörer runt barnen, blir ett sätt för handläggarna att förklara problemen i det egna arbetet. Orsaker till bristerna hänförs till orimliga krav från externa aktörer och/eller till “oförmögna föräldrar” som släpat med sina barn från sina hemländer till Sverige. Ytterligare en förklaring, som genom-syrar intervjumaterialet, är att ledningen inte ger ett tillräckligt stöd för att handläggarna ska kunna beakta barnets bästa. Instruktionerna och anvisningarna, ofta av teknisk karaktär, om hur barnets bästa är tänkt att användas, riskerar därmed att bli en källa till frustration snarare än ett konstruktivt verktyg. Den balansgång som krävs när till exempel familjens enhet ska respekteras samtidigt som barnet behandlas som

en individ med egna rättigheter, förefaller närmast omöjliga att meka-nisera med hjälp av tekniska instruktioner. Asylprocessens dilemman kräver ett annat slags hantering, som det inte tycks finnas utrymme för i organisationen. Kanske är det här orsaken står att finna till varför brister när det kommer till att pröva barns asylskäl kvarstår, trots en tydligare lagstiftning och en helt ny processordning.

Tjänstemännens förhållningssätt gentemot asylsökande barn kan vidare knytas till föreställningar om betydande kulturella skillnader när det kommer till synen på barn. Detta framkallar förutfattade meningar om barnens föräldrar men också en känsla av osäkerhet hos tjänste-männen som kan påverka deras sätt att göra avvägningar om barnets bästa. I bästa fall är handläggarnas idéer om betydelsen av kulturell till-hörighet adekvat och hjälper dem att agera med respekt för det enskilda barnet. I värsta fall hamnar föreställningar om kulturell tillhörighet i schabloner som får till konsekvens att handläggarna agerar i en rikt-ning som är negativ för ett enskilt barn, alternativt att handläggare inte agerar alls.

Ser vi till lösningar på ovannämnda problem så kan handläggarnas eget förslag om barnfokuserade föräldrasamtal enligt min mening ifrå-gasättas. Det skulle stå i kontrast till principen om att barn ska ges möjlighet att vara delaktiga i beslut som rör dem. En annan sak som talar mot att föräldrar hörs om barns asylskäl är att den misstänksam-het som verkar ofrånkomlig i asylprocessen då riskerar få ett större genomslag. När föräldrar berättar om barns trauman blir informatio-nen betraktad som mindre trovärdig än när barinformatio-nen själva berättar om tidigare svåra upplevelser.

Tydliga rutiner – kanske genom en lång exempellista över vad barnets bästa kan vara – skulle möjligen leda till ett större genomslag för barnets bästa-principen. Om det skapas en större trygghet kring vad som ska göras och hur, så torde handläggarna också agera för barnets bästa i högre grad. En kompletterande lösning skulle vara att tjänstemännen får ett ökat stöd i arbetet genom dialog kring bedömningar av barnets situation. Istället för osäkra och passiva handläggare skulle asylsökande barn då möta personer som bättre utnyttjar det handlingsutrymme som lagstiftningen tillhandahåller.

8. BARNETS BÄSTA I POLICY