mänskliga rättigheter i
Sverige är grundlagarna.
Var finns då – trots allt –
rättigheterna i den svenska lagen?
De lagar som i första hand ska garantera respekt för mänskliga rättig-heter i Sverige är grundlagarna vilka, genom sin konstruktion där två riksdagsbeslut med mellanliggande val krävs för förändring, förväntas ge större tyngd och mer långsiktighet. Skrivningar om rättigheter ingår i:
n tryckfrihetsförordningen (TF, från 1700-talet)
n regeringsformen (RF, 1974)
n yttrandefrihetsgrundlagen (YGL, 1991).
I övrigt finns också relevanta lagar på lägre nivåer vilka inte har samma grundlagsstatus och därmed enklare kan ändras.
Det är framför allt i regeringsformens två första kapitel som skydd för rättigheter återfinns. I det första kapitlet behandlas de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grund-läggande mål för den offentliga verksamheten. Det ska åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet. (RF 1:2)
Det är tydligt att rättigheterna här har fått karaktären av målsättningar snarare än absoluta villkor. Målsättningskaraktär innebär att staten inte kan ställas till ansvar i domstol om de aktuella rättigheterna inte uppfylls. Staten ska istället eftersträva efterlevnad till det yttersta av sina resurser. Rätten till hälsa innebär alltså inte en absolut rätt till bästa hälsovård i alla situationer utan att staten ska tillhandahålla sjukvård och driva en politik som anses förebygga sjukdomar och främja invånarnas hälsa. Rätten till arbete inne-bär inte att var och en kan kräva ett arbete men att staten ska verka för att arbetslöshet inte förekommer. Ett viktigt undantag är rätten till utbildning som är juridiskt bindande för den svenska staten. Alla barn som omfattas av den allmänna skolplikten har alltså en absolut rätt att få grundläggande ut-bildning kostnadsfritt. Efterlevs inte detta kan det innebära att staten ställs till ansvar. Förutom detta undantag framstår det dock tydligt att de rättig-heter som återfinns i Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har ett svagt juridiskt skydd i Sverige, som i de flesta länder.
Mänskliga rättigheter – i Sverige?
Det andra kapitlet i regeringsformen fokuserar på politiska rättigheter i enlighet med Konventionen om medborgerliga och politiska rättighe-ter och Europakonventionen. Artiklarna ska möjliggöra fri åsiktsbildning i politiska, kulturella och religiösa frågor (yttrandefrihet, informations-frihet, mötesinformations-frihet, demonstrationsinformations-frihet, föreningsfrihet och religions-frihet). Även friheten att inte yttra sig, skydd mot åsiktsregistrering, lag-fästs. Rättigheter som kan beskrivas som kroppsliga, dvs. förbud mot dödsstraff, tortyr, landsförvisning, avlyssning och frihetsberövande med mera, ingår också här. En kategori av rättsäkerhetsgarantier finns med där domstolsförhandlingars öppenhet garanteras. Förbud mot retroaktiv lagstiftning och rätten att få sin sak prövad i domstol slås fast. Äganderät-ten – som enbart får inskränkas om angelägna intressen står på spel och ersättning utgår – är lagstadgad vilket även gäller allemansrätten. Exem-pel på lagstiftning som ofta åberopas avseende frågor om mänskliga rät-tigheter är förbud mot diskriminering med hänsyn till etniskt ursprung, religion, kön, funktionshinder eller sexuell läggning. En ny mer heltäck-ande diskrimineringslagstiftning planeras antas under 2008 i vilken även förbud mot diskriminering med hänsyn till ålder och könsidentitet fö-reslås ingå. (För en översyn av befintlig diskrimineringslagstiftning och anmälningar se regeringens skr. 2005/06:95 s. 145–158.)
I enlighet med samtliga artiklar ovan är det staten som kan hållas ansvarig – inte enskilda individer. Staten har dock rätt att göra inskränk-ningar i många rättigheter genom lagstiftning om detta tillgodoser ”än-damål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle”.
Utöver dessa artiklar i regeringsformen gäller även sedan 1995 den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna då dess text infördes i den svenska lagen.
(Läs mer om Europakonventionen i utbildningshäftet Regionala sys-tem för att främja och skydda mänskliga rättigheter som återfinns på www.manskligarattigheter.se.)
Förutom grundlagarna finns en mängd andra lagar och föreskrifter som mer direkt kan sägas ha påverkan på enskilda människors möjligheter att få sina rättigheter respekterade så som socialtjänstlagen, socialförsäk-ringslagen, skollagen, osv.
Ansvar och granskning
I Sverige ligger det yttersta ansvaret för att följa internationella åtagan-den om mänskliga rättigheter på regeringen. Riksdagen har som lagstif-tande församling till uppgift att stifta lagar som följer de konventioner som har ratificerats.
Kontrollen av systemet görs i första hand av det självständiga dom-stolsväsendet, i enlighet med den svenska maktdelningsmodellen. Dom-stolarna granskar att lagarna följs. Den så kallade lagprövningsrätten innebär att domstolar när de prövar enskilda fall samtidigt prövar om den lagstiftning som är aktuell i målet överensstämmer med grundlagen.
Om en lag tydligt står i strid med grundlagen eller Europakonventionen får domstolen inte tillämpa lagen utan den motstridande lagen måste ändras. Om man som individ anser att ens rättigheter inte har blivit till-godosedda av något offentligt organ, ska man i första hand vända sig till den myndighet som har fattat beslutet. Därefter kan det bli aktuellt att driva en fråga i domstolsväsendet. Idag finns också en möjlighet för individer att väcka en fråga hos Europadomstolen som kan pröva tvister där tillämpningen av Europakonventionen står i fokus.
Ombudsmannainstitutionens granskande funktion har funnits i Sve-rige ända sedan 1713 och då som ombud för konungen. Institutionen kom att omvandlas till att vara regeringens granskare med benämning justitiekansler (JK) med speciellt fokus på tryck- och yttrandefrihet. 1806 skapades riksdagens ombudsmän – justitieombudsmannen (JO) – med uppgift att utöva tillsyn över hur lagar tillämpas i den offentliga verk-samheten. Enskilda personer kan vända sig med klagomål till JO, som inte kan upphäva beslut, men däremot väcka åtal mot tjänsteman för tjänstefel eller annat brott i tjänsten. Efterhand har fler ombudsmän in-rättats och idag finns det ytterligare fem: jämställdhetsombudsmannen (JämO), ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), barnombuds-mannen (BO), handikappombudsbarnombuds-mannen (HO) och ombudsbarnombuds-mannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Alla dessa ombudsmän är statliga myndigheter under regeringen. Regeringen har för avsikt att slå samman JämO, DO, HO och HomO till en myndighet med ansvar för samtliga lagstiftade diskrimineringsgrunder. BO, som delvis
Mänskliga rättigheter – i Sverige?
har en annan roll med betoning på opinionsbildning och utan möjlig-het att driva rättsfall, ska enligt förslaget fortsätta att utgöra en egen ombudsmannafunktion.
Utanför den statliga sfären finns det icke-offentliga Sverige där många så kallade frivilligorganisationer på olika sätt bevakar statens efterlev-nad av de mänskliga rättigheterna. Dessa fyller en viktig roll inte minst genom de skuggrapporter som de skickar till FN. Även mediernas lö-pande granskning av rättighetsproblematiken anses utgöra en viktig kontrollfunktion för rättigheternas efterlevnad och ansvarsutkrävande vid behov.
Sverige bäst i MR-klassen?
Även om Sverige vid en internationell jämförelse har en relativt bra rät-tighetssituation riktas ändå med jämna mellanrum kritik mot oss både genom internationella juridiska processer och i andra fora där kritiska röster kan göra sig hörda.
Den vanligaste grunden för kritik om bristande efterlevnad av rättig-heter i Sverige rör idag olika diskrimineringsärenden – i arbetslivet, på bostadsmarknaden, i hälso- och sjukvården och i övriga kontakter med myndigheter. Anmälningarna till ombudsmännen om diskriminering på olika samhällsområden, i kombination med de efterföljande processerna i dessa ärenden, är en tydlig indikator på att mänskliga rättigheter inte fullt ut respekteras i Sverige. Antalet anmälningar från enskilda personer som anser sig utsatta för diskriminering har under ett flertal år stadigt ökat till samtliga ombudsmän. En ökning av antalet anmälningar behö-ver dock inte enbart vara ett tecken på att de mänskliga rättigheterna eftersätts i allt större utsträckning, utan kan också vara ett tecken på att människor blivit mer medvetna om sina mänskliga rättigheter och möjligheten att få upprättelse genom en anmälan.
Även rapporten Diskriminering – Ett hot mot folkhälsan visar att diskri-minering är vanligt förekommande i Sverige. Det finns, enligt rapporten, dessutom ett starkt samband mellan upplevd diskriminering och ohälsa, vilket innebär att både rätten att inte diskrimineras och rätten till bästa uppnåeliga hälsa inte fullt ut tillgodoses.
Utöver att göra anmälningar till ombudsmännen kan enskilda per-soner som anser att deras rättigheter kränkts i något avseende också få sina mål behandlade i bland annat Europadomstolen. Frågor som tagits upp där, och har inneburit fällande dom för staten Sverige, har gällt till exempel skydd för egendom, rätt till en rättvis rättegång, rätt till liv och förbud mot tortyr. (För en översyn av de frågor som Sverige kritiseras för se regeringens skrivelse skr. 2005/2006:95 s. 40)
I det rapporteringssystem som finns kring FN:s konventioner lämnar Sverige löpande in sina rapporter. I kommittébehandlingarna, och de därpå följande slutrapporterna, får Sverige en del kritik och många re-kommendationer på förbättringar. Noteras bör dock att kraven på Sve-rige är ställda betydligt högre än vad fallet är när fattigare länder gran-skas. Logiken bakom detta är att Sverige – med sin höga utbildningsnivå och sina resurser – inte har några ursäkter för att inte fullt ut respektera, skydda och främja sina invånares mänskliga rättigheter. Bland den kritik som förekommer har några frågor specifik relevans för den kommunala nivån. Kommittén för barnets rättigheter anser till exempel att frågan om ”gömda/papperslösa barns” rätt till skolgång inte efterlevs och att detta strider mot principen om att alla barn ska ha samma rättigheter.
Man reser också kritiska frågor om effekten av det decentraliserade för-valtningssystemet som anses ligga till grund för olik, och ibland orättvis, behandling i ekonomiska frågor, genom vilken enskilda barns rättigheter tolkas på olika sätt beroende på var i landet de bor.
I FN:s regi finns också ett system med specialrapportörer som granskar
MED GRANSKANDE UPPDRAG
n ombudsmännen
n justitiekanslern
n Europadomstolen
n FN:s och Europarådets granskningskommittéer
FRIVILLIGA GRANSKARE
n nationella och internationella frivilligorganisationer
n medier