Lantbruksmötena

Vid lantbruksmötet i Karlstad 1862 diskuterades om gemensamma mejerier kunde befordra ladugårdsskötseln och hur sådana lämpligen borde organiseras. Det rapporterades att hushållningssällskapet i Sörmland 1861 givit räntefria lån till sådana mejerier i Hivette, Bettna, Sköldinge och Lerbo socknar med gott resultat. Positiva vittnesbörd lämnades också från Norge och Kalmar län medan erfarenheterna varit dåliga i Skåne, Östergötland,

Jönköpings och Västmanlands län. Problemen förklarades med att det allmänna prisläget på ost och smör var så lågt jämfört med exempelvis säd att några framsteg knappast var möjliga utan tullskydd. Några beslut togs inte utan diskussionen fick utgöra svar på frågan. 72

12

När frågan åter diskuterades vid lantbruksmötet i Malmö 1865 medgavs att föret varit trögt i portgången både p.g.a. allmogens allmänna konservatism och kvinnornas ovilja att transportera mjölken från gården. Man ansåg det därför viktigt att utbilda kvinnorna och överlåta mejerihanteringen till dem, vilket bl a skett i England och Holstein. Till optimisterna i fråga om mejerinäringens framtid hörde Gussander och Swartz. 73

Mejerinäringen diskuterades också vid lantbruksmötet i Stockholm 1868. Inledare var landskamreraren J A Södermark i Gävle, som underströk vikten av att ge mjölken ett handels-värde och att man därför måste starta distriktsmejerier. Han redovisade goda erfarenheter av ett nyuppfört mejeri i Gästrikland, vilket ökat böndernas intäkter väsentligt inom en radie av en mil. Mejeriet hade fått ett räntefritt lån om 3000 riksdaler på 5 år av hushållningssällskapet.

I Gävleborg stod bymejerierna under sällskapets uppsikt, hade viss mottagningsplikt och fastställda ramar för prissättningen. Systemet rekommenderades varmt av inledaren eftersom det både medförde ekonomiska fördelar, främjade kunskapen om mejerihanteringen och motverkade fäbodväsendet. Dessutom svarade Gussander för utbildning av mejerister på Mogård.

Statsagronomen Fredrik Cederborgh rapporterade om de 4 mejerier han fått till stånd i Västerbotten till en styckekostnad av endast 200 riksdaler. Allmogen hade till en början varit avogt inställd men hade efterhand förbättrat sin ladugårdsskötsel. Samtliga lantbrukare var delägare och fick utöver leverantörspriset återta vasslan. Cederborgh förordade varmt delägar-systemet, som både ökade böndernas engagemang och gav dem möjlighet att kontrollera verksamheten. Direktören Hjalmar Hazelius på Haddorp meddelade att de 5 mejerier, som bildats med anslag från sällskapet i Östergötland slagit väl ut. Enligt hans mening borde anslagen vara begränsade och endast utgå under etableringsfasen, upptagningsområdet vara väl avgränsat och mjölkpriset noga avvägt.

I Blekinge hade sällskapet enligt agronomen Gerle stött 5 mejerier med 5000 riksdaler vardera i form av 10-åriga förlagslån. Av dessa var 4 privatägda och ett bolagsmejeri samägt av 10 hemmansägare och utarrenderat. Gerle stödde tanken på samägda distriktsmejerier med stark lokal förankring och noggrann kvalitetskontroll av mjölken.

Några negativa erfarenheter redovisades inte och mötet uttalade som sin åsikt att bästa sättet att åstadkomma ökad produktion av smör för export var att på ett ändamålsenligt sätt befordra anläggandet av distriktsmejerier. 74

Hushållningssällskapet i Stockholm framhöll 1870 att de mindre lantbrukarna knappast kunde tillgodogöra sig mejeriteknikens fördelar om de inte slöt sig samman om gemensam mejeridrift. Förebilder fanns i USA och England och intendenten Juhlin-Dannfelt bereddes tillfälle att studera verksamheten på plats i båda länderna. Några praktiska resultat blev det emellertid inte. 75

Fäbodväsendet betraktades som ett problem av flera av bymejeriernas förespråkare. E A Blomgren, som 1864 analyserade bymejerierna utifrån förhållandena i Hälsingland menade att ett samarbete producenterna emellan var mycket ekonomiskt fördelaktigt och varaktigt kunde öka intäkterna från 10 till 25 öre per kanna. Förutsättningen var dock att fäboddriften minskades genom att ett antal mjölkkor hölls kvar hemma för att säkra en kontinuerlig mejeri-produktion. Blomgrens slutsats var att en utökad foder- och mjölkproduktion kombinerad med en ordnad mejerihantering var vad som behövdes för att tillförsäkra lantbrukarna ett kontinu-erligt tillflöde av rörelsekapital. Även landskamreraren J A Södermark i Gävle ställde sig kritisk till fäbodväsendet av samma skäl.

Samma slutsats drog – särskilt för det norrländska jordbrukets del – Lantbruksaka-demins sekreterare Johan Arrhenius, som också underströk att det 1867 startade bymejeriet i Hössjö i Västerbotten medfört att lantbrukarna där för första gången fått kontant ersättning för överskottsproduktionen av mjölk i stället för att som tidigare skänka bort den. Arrhenius

13

menade att bymejerierna var nödvändiga för att förbättra mjölkhushållningen och att de stora norrländska byarna i älvdalarna utgjorde utmärkta underlag för sådana liksom även fäbodarna så länge dessa fanns kvar. Han rekommenderade dessutom en utveckling av binäringarna, särskilt skogshushållningen med avsaluproduktion av plank, bräder, tjära, harts, terpentin, båtar och fartyg samt slöjdprodukter som träsnideri, näverarbeten, korgmakeri och

halmflätning. Här fanns stora framtidsuppgifter för hushållningssällskapen. 76

Hushållningssällskapens försök att stödja tillkomsten av by- och distriktsmejerier blev emellertid inte odelat framgångsrika. Kritiken visade att dessa på många håll inte betraktades som en framkomlig väg även om behovet av samverkan var ovedersägligt. Alternativet blev bolagisering. Statsagronomen Alfred Nathorst meddelade våren 1872 att 12 mejeriaktiebolag bildats, främst för ostproduktion. Han betraktade dem som mycket nyttiga särskilt för mindre producenter eftersom dessa inte själva behövde hålla lokal och redskap, anställa mejerska, sköta försäljningen och fick snabb betalning utan risk för förlust. Bolagen hade betydande skalfördelar, anpassade produkterna för export, tillämpade produktklassificering, fick ut högre priser genom lägre transportkostnader och lägre försäljningsarvoden. 77

2.2.2.5 Organisationen

Om bymejeriernas organisation i Sverige är inte mycket känt. Exempelvis är det oklart i vilken utsträckning den schweiziska modell, som introducerades i början av 1860-talet kom att påverka den svenska praktiken och hur och i vilken omfattning man använde sig av bolagsformen. Viss vägledning kan man emellertid få av den bolagsordning för bymejerier i Västerbotten och Jämtland, som antagligen utarbetades i samband med nystarten i

Västernorrland, Jämtland och Västerbotten i mitten av 1880-talet och som publicerades av E O Mångberg och Gustaf Liljhagen.

Redan inledningsparagrafen slår fast att företaget är ett bolag grundat på aktier med begränsad ansvarighet i överensstämmelse med 1848 års aktiebolagslag. Ändamålet anges vara att ”köpa upp och förarbeta mjölk och grädda till smör, ost och andra mejeriprodukter”.

Aktiekapitalet kunde variera i intervallet 4–10 000 kronor och aktierna löd på 100 kronor.

Bolaget trädde i verksamhet när 40 aktier tecknats då ägaren erlade 10 kronor kontant och avgav skriftlig förbindelse på resten. Överlåtelse av aktie måste anmälas till styrelsen för att berättiga till rösträtt. Styrelsen utgjordes av 5 ledamöter inklusive ordföranden,

kassaförvaltaren och verkställande direktören. Överskotten fördelades med 6 procent på aktierna och därutöver med hälften till delägarna efter mängden levererad mjölk och hälften till reservfonden så länge denna understeg en tredjedel av aktieteckningssumman. Vid

stämmorna röstades efter aktieinnehav men ingen fick rösta för mer än 20 aktier eller högst en tiondel av det vid stämman representerade antalet aktier. Tvister fick inte avgöras i domstol utan skulle prövas av tre gode män av vilka två valdes av parterna och därefter själva utsåg den tredje. Vid oenighet tillgreps lottning mellan gode männens kandidater. De gode männens beslut jämställdes med en lagakraftvunnen dom.

Mångberg förordade uttryckligen aktiebolagsformen ”hvilket numera nästan alltid sker vid mejeriers bildande och af erfarenhet visat sig vara det bästa, hvarför bolags bildande på det varmaste förordas allestädes där mejeri kan ifrågakomma” medan Liljhagen halvtannat decennium senare fastslog att bolagsmejerierna sett sin bästa tid och höll på att trängas undan av andelsmejerierna. Skälen var att vinsten främst tillföll aktieägarna och bara till mindre del fördelades efter mjölkleveranserna samt att bolagsmejerierna ofta betalat dåligt för mjölken eftersom kvaliteten på deras produkter varit otillfredsställande, vilket i sin tur försämrat kvaliteten på den inlevererade mjölken. Andelsmejeriet upphävde enligt Liljhagen dessa

14

olägenheter och förädlade råvaran på lika villkor till lägre kostnad. Deras kvalitetsbetalning främjade också intresset för att leverera förstklassig mjölkråvara.

Jämför man denna bolagsordning med de schweiziska stadgar, som publicerades i Sverige 1860 finns uppenbara skillnader. Medan de schweiziska företagen byggde på prin-cipen om lika ägande, fast kapital (insatskapital kunde endast sägas upp av särskilda skäl) och hembudsskyldighet för andelar och aktier, saknades i den svenska bolagsordningen restrik-tioner för aktieinnehavet. Överlåtelser skulle visserligen registreras av styrelsen men någon prövning av köparna föreskrevs inte vare sig de tidigare var delägare eller inte. Aktie-kapitalet var följaktligen rörligt. Överskottsfördelningen skedde i det schweiziska fallet enbart efter delägarnas leveranser medan man i de svenska företagen prioriterade utdelning på aktier framför efterlikvid på leveranser. De förra tycks ha saknat normerande rösträttsbestämmelser även om det lika ägandet implicerade lika rösträtt medan de senare tillämpade regeln en aktie – en röst med ett rösttak på 20 aktier eller 10 procent av det vid stämman representerade antalet aktier. De schweiziska reglerna om enhälligt godkännande av nya medlemmar, ren och oförfalskad råvara, kvalitetskontroll genom styrelsen och förbud mot leveranser från

utomstående saknades i den svenska bolagsordningen vars reglering av interna tvister däremot inte hade någon motsvarighet i den schweiziska modellen. Också principerna för arvoderingen av de förtroendevalda skilde sig åt.

Genomgången har alltså givit vid handen att någon direkt schweizisk påverkan knappast förelåg. Frågan om vem, som utformat ”den svenska modellen” kan inte med säkerhet besvaras men en tidig uppgift från Jämtland 1870 omtalar att Fredrik Cederborgh utarbetat ett ”förslag till bymejeriföreningar i Norrland”, vilket spritts i länet. Om detta var identiskt med det av Mångberg och Liljhagen publicerade är emellertid osäkert men tanken på Cederborgh som författare förefaller dock naturlig utifrån hans insatser i Norrland. Trots skillnaderna hade företagen i Schweiz och Sverige det gemensamt att de främst tjänade producenternas intressen. Praktiken behöver därför inte ha varit lika skiljaktig som

stadgeföreskrifterna tycks ge vid handen. Olikheterna berodde troligen till inte ringa del på att Schweiz hade en lagstiftning, som var direkt anpassad till mejerinäringen medan man i Sverige måste hålla till godo med ett artfrämmande regelverk. 78

I 1885 års bolagskommittés betänkande fick mejeriföretagen en utförlig presentation.

Någon exakt siffra på antalet företag kunde utredningen emellertid inte lämna eftersom de flesta stod utanför handelsregistren. Man sade endast att de kunde ”räknas i hundratal och deras omsättning i millioner kronor” och tillade att de bedömdes mycket positivt av myndigheterna.

Beträffande företagens uppbyggnad och funktioner konstaterade utredningen att avräkningspriserna överlag var så höga att några vinster att tala om sällan uppstod. Några restriktioner i fråga om in- och utträde fanns i allmänhet inte men insatserna tycks inte ha återbetalats vid utträde. Medlemmar, som inte följde reglerna, kunde uteslutas, dock i regel med möjlighet till återinträde efter viss tid. Bolagsmejerierna hade ofta hembudsskyldighet för aktierna. Styrelse utsågs av stämman och hade ledamöter med funktioner som verkställande direktör och kassaförvaltare liksom särskilda firmatecknare.

I en del föreningar hölls räkenskaperna permanent tillgängliga för medlemmarna. I bolagsmejerierna röstades i regel efter aktieinnehav med rösttak men även principen att varje delägare hade en röst tillämpades. I föreningsmejerierna hade antingen varje medlem en röst eller röstade man efter andelsinnehav. Förutom revisorer av vanligt slag förekom skiljemän, vilkas uppgift var att lösa interna tvister utan att anlita domstol.

Medlemmarnas viktigaste skyldighet var att leverera aktie- eller andelskapital.

Andelarna baserades på brukningsarealerna. Men särskilt i mejeriföreningarna förekom också en rad andra åtaganden som leveransplikt för all producerad mjölk och arbetsprestationer som

15

isupptagning, körslor eller virkesleveranser, allt beräknat efter andelsinnehavet. Man ställde vidare hygien- och kvalitetskrav på mjölken. Utspädning med vatten och användning av smakförsämrande foder var uttryckligen förbjudna.

Medlemmarnas främsta rättigheter var avsättningstryggheten och möjligheten att köpa biprodukter från smör- och osttillverkningen, främst skummjölk och vassla. Men även inköp av färdiga produkter förekom. Därtill kom rättigheten till del i överskottet, som i förenings-mejerierna fördelades efter de levererade mjölkmängderna, i bolagsförenings-mejerierna oftast med 6 procents utdelning på aktierna och återstoden i förhållande till mjölkleveranserna.

Bolagsmejerierna saknade särskilt ansvar för företagets skulder medan

föreningsmejerierna i regel tillämpade solidarisk ansvarighet baserad på insatsernas storlek.

Reservfondering var regel i alla typer av mejerier. 79

En bister kritiker fann bolagsmejerisystemet i konsulenten vid Separator K F Lundin, som 1890 i en skrift med titeln ”Om andelsmejerier” framförde en rad synpunkter på

bolagsmejeriernas skötsel och produkter. Lundins utgångspunkt var att de svenska mejeri-produkterna inte var tillräckligt konkurrenskraftiga på den hårdnande engelska marknaden, att detta berodde på att produkterna brast i fråga om hållbarhet och standardisering och att fr a de s.k. samlings- eller uppköpsmejerierna – vilka ofta anlagts på spekulation av enskilda

personer – inte tillämpade den moderna mejerihanteringens organisation och arbetsmetoder.

Grundproblemet var enligt Lundin organisatoriskt. Mejeridriften borde vara en del av lantbruket men hade under industrialiseringsfasen kommit i händerna på enskilda personer och bolagsmän, vilkas enda mål var att tjäna pengar bl a på leverantörernas bekostnad. Ett spekulationsmoment hade introducerats till men för hela mejerinäringen. Därmed hade ett motsatsförhållande uppstått mellan ägare och leverantörer, vilket inte bara äventyrade råvarornas och produkternas kvalitet – främst genom att kvalitetsbetalning inte kunde tillämpas – utan också försvårade hanteringen av biprodukterna. Många leverantörer sökte med alla medel producera och avsätta så stora mängder - ofta skummad eller utspädd - mjölk som möjligt till fastställda genomsnittspriser vilket hade negativa konsekvenser både för produkternas kvalitet och mejeriernas ekonomi. Systemet medförde att likviderna blev orättvist fördelade mellan ärliga och oärliga leverantörer. Oregelbundna leveranstider och långa transporter påverkade mjölkens kvalitet liksom den obefintliga kontrollen vid invägningen. Den hårda konkurrensen gjorde också att mejerierna ogärna stötte sig med leverantörerna av rädsla för att mista leveranser. Intressemotsättningen mellan mejeriägare och leverantörer genererade en nedåtgående spiral, som skadade både mjölkproduktionen och mejerihanteringen.

Eftersom leverantörerna endast i undantagsfall återtog skummjölken utgjorde

avsättningen av denna ett stort problem för mejeriidkarna. Alternativen var direkt försäljning, ystning eller fläskproduktion, vilka enligt Lundin samtliga var otillräckligt utvecklade. Ökad produktion av svin och ungdjur på gårdarna var självfallet önskvärd men hade knappast kommit igång. Också när det gällde ”skummjölkseländet” utgjorde motsättningarna mellan mejeriägare och leverantörer en hämmande faktor.

Andra brister hos bolagsmejerierna var enligt Lundin personalens dåliga utbildning och anläggningarnas låga kvalitet. Fackmän anlitades endast i undantagsfall och kapitalbristen ledde till billigast möjliga utförande. Anläggningarna uppfördes ofta på korttidsarrenderade småtomter med begränsad planering och dränering, vilket gjorde närmiljön osund. På samma sätt medförde kapitalbristen att inventarierna i regel var omoderna och ineffektiva. Mejeri-företagen var ofta starkt underkapitaliserade och föga kreditvärdiga. Många tvingades upphöra med verksamheten vilket bringade näringen i vanrykte.

Lundin framhöll att det visserligen fanns välskötta uppköpsmejerier men hävdade samtidigt att majoriteten var vanskötta och att företagsgruppen som helhet var på gränsen till

16

kontraproduktiv. Hans slutsats var att ett mejeriväsende grundat på ”uppköpsmejerier i enskilda personers eller bolags ägo, är emellertid numera i princip oriktigt, och det kan ej bereda den stora massan af landtmän alla de fördelar, som äro förenade med en väl bedrifven mejerihandtering.” Inte heller kunde det åstadkomma en smörproduktion, som kunde

konkurrera på världsmarknaden. Enligt Lundin måste mejerihanteringen drivas av leverantörerna genom egna sammanslutningar, kvalitetsbetalning införas, biprodukterna återtas och överskotten fördelas efter delägarnas leveranser. På så sätt skulle intresse-konflikterna undanröjas och ”landtmännen blifva så att säga solidariska med mejeriet.”

Kärnan i Lundins kritik var att privat- och bolagsmejerierna i den form de fått fr a under 1880-talet var alltför ofullgångna för att kunna bestå i längden och utveckla en modern och konkurrenskraftig mejerinäring. Viktigast var att ersätta de inbyggda motsättningarna mellan ägare och leverantörer med en intressegemenskap, som premierade kvalitet på

mjölkråvaran, relaterade pris till prestation och tillvaratog biprodukterna. Sådana företag hade utvecklats utomlands. 80