Likhetskriterier - variationer

Uppfattningen att agentens upplevelser måste stå i en kvalitativ likhetsrelation till förståelseobjektet kan ligga till grund för flera olika likhetskriterier. Detta har med två faktorer att göra. Först och främst kan kriterierna antingen anses röra relationen mellan förståelseobjektet och F-tillståndet, eller också avse relationen mellan förståelseobjektet och agentens tidigare upplevelser. Här framträder två olika typer av likhetskriterier, vilka båda skall behandlas. För det andra är likhet en fråga om grader och detta ger upphov till likhetskriterier av olika styrka. De två faktorerna ger tillsammans upphov till otaliga möjligheter, av vilka endast fyra kommer att behandlas. Detta betyder inte att samtliga fyra är att betrakta som allvarligt menade möjligheter. Urvalet har nämligen präglats av ambitionen att skapa ett välfungerande diskussionsunderlag, något som har medfört att åtminstone ett av kriterierna är uppenbart oacceptabelt.

Innan likhetskriterierna behandlas mer ingående är det viktigt att notera de inte har tänkts vara tillräckliga för EF. Allt annat vore orimligt. Ingen skulle exempelvis säga att hundar förstår varandra enbart i kraft av likheten mellan deras upplevelser (jämför med 2.6). En hund förstår nämligen inte ens sig själv.

Så även om likhetskriteriet vore korrekt skulle EF alltså kräva mer än att agenten upplever eller har upplevt något som liknar förståelseobjektet. Exakt vad detta rör sig om är svårt att säga, men det handlar bl.a. om att kunna skilja mellan sitt nuvarande perspektiv och andra perspektiv. Här räcker det dock att notera att de som försvarar likhetskriterierna menar att dessa kriterier med nödvändighet måste vara uppfyllda för att något skall räknas som EF.

5.2.1 Två typer av kriterier

Två tankegångar präglar tydligt empatiforskningen. När det gäller EF tar sig tankegångarna uttryck i uppfattningarna (i) att EF kräver att agenten själv måste ha erfarit något som till sin kvalitativa natur liknar förståelseobjektet och

90

(ii) att EF kräver att agenten under förståelseakten måste försätta sig i ett mentalt tillstånd som till sin kvalitativa natur liknar förståelseobjektet. Det första kravet är sannolikt det i vardagssammanhang mest uppmärksammade.

Det likhetskriterium som uttrycker detta krav kommer fortsättningsvis att benämnas erfarenhetskriteriet. Även om det andra kravet inte uppmärksammas lika ofta, förekommer det dock regelbundet i empatiforskningen. Detta krav ligger till grund för vad som fortsättningsvis kommer att benämnas matchningskriteriet.

Erfarenhets- och matchningskriteriet härrör inte bara ur olika intuitioner utan förefaller även kunna röra olika saker. I själva verket kan man tänka sig att de båda kriterierna kompletterar varandra. Exempelvis kan det vara så att endast den som har haft en viss upplevelse besitter de psykologiskt eller neurofysiologiskt nödvändiga förutsättningarna för att frammana något som liknar denna upplevelse. I detta sammanhang är det viktigt att notera att olika versioner av samma typ av kriterium (t.ex. olika versioner av matchningskriteriet) inte heller nödvändigtvis utesluter varandra. Exempelvis kan ett matchningskriterium anses gälla för god EF medan ett annat (starkare) kan anses gälla perfekt EF. Det sistnämnda utgör i själva verket inte enbart en teoretisk möjlighet utan avspeglar även en vanligt förekommande tankegång.² Det finns därför anledning att återkomma till denna sak längre fram.

5.2.2 Grader av likhet

Likhet anses vanligtvis vara en fråga om grader. Graderingsaspekten möjliggör flera likhetskriterier av vilka några är rimligare än andra. I syfte att förenkla diskussionen kommer endast två tolkningsmöjligheter att uppmärksammas, nämligen ett ”starkt” respektive ett ”svagt” krav på likhet. Medan det starka kravet anger att agentens upplevelse måste vara kvalitativt identisk med förståelseobjektet, anger det svaga kravet att agentens upplevelse kvalitativt måste likna förståelseobjektets centrala aspekter. Mer om vad detta innebär om en stund.

2 Detta påstående grundar jag framförallt på de många samtal jag haft med såväl akademiska filosofer som ”vanligt folk”.

91

Vid det första påseendet kan den grova indelningen mellan ett starkt och ett svagt krav te sig godtycklig. Något godtycke är det emellertid inte fråga om. Kvalitativ identitet representerar maximal likhet och är således en intressant ytterlighet värd att ta i beaktande. Ett kriterium som vilar på sådan likhet är i första hand intressant för diskussionen om vad som krävs för perfekt förståelse - en frågeställning som går väl i linje med intuitionen att förståelse är en fråga om grader. Vad beträffar det svaga kravet är detta uppenbart vagare än det starka. Det är i sig inget problem då vagheten tjänar ett syfte, nämligen att låta kravet att fungera som en variabel som medger möjligheten att utforma ett så starkt och samtidigt acceptabelt likhetskriterium som möjligt. Nu finns det utrymme att formulera ännu svagare likhetskriterier, vilka inte kräver likhet med avseende på förståelseobjektets centrala aspekter. Sådana ultrasvaga likhetskriterier är emellertid inte särskilt intressanta, eftersom de inte avspeglar de intuitioner som ligger till grund för likhetskriterierna. För att inse detta är det en god idé att betrakta hur matchningskriteriet (förutsatt att det överhuvudtaget skall accepteras) bör tillämpas på följande situation:

Under min vapenfria tjänstgöring på Televerket upplevde jag en minst sagt oangenäm situation. Det hela utspelade sig i december månad i ett öde vinterlandskap. Temperaturen låg under tio minusgrader och jag befann mig åtta meter upp på en telefonstolpe. Med stolpskor på fötterna och säkerhetslina runt magen tog jag båda händerna till hjälp för att slå in en spik i den frusna stolpen. Mina händer var iskalla när jag måttade hammaren och klippte till. Vrålet av smärta måste ha hörts på långt håll när hammaren träffade min vänstra tumme. Det kändes som om tummen hade krossats. Situationen förvärrades av att jag inte kunde göra annat än att sitta kvar uppe på stolpen och skrika.

Om den som önskar förstå min upplevelse endast upplever något som liknar kylan, tycks det inte vara meningsfullt att utifrån detta sluta sig till att ett likhetskriterium är uppfyllt. För trots att jag visserligen frös om händerna var denna aspekt av händelsen obetydlig i jämförelse med smärtan. Hade köldupplevelsen ansetts utgöra en tillfredsställande likhet, skulle man ha haft

92

med ett synnerligen fattigt och märkligt likhetskriterium att göra. Ytterligare ett problem är att ett sådant kriterium inte gör empatins fenomenologi rättvisa.

Den som försöker förstå min upplevelse gör sig rimligtvis en föreställning av smärtan – en typ av föreställning som i själva verket delvis förklarar varför matchningskriteriet överhuvudtaget tycks attraktivt. Om den som försöker förstå min situation hade föreställt sig kylan men inte smärtan, vore det rimligt att tro att han missuppfattat beskrivningen. Att detta skulle utgöra en framkomlig väg till förståelse verkar inte begripligt.

Mot bakgrund av vad som sagts kan ett intressant likhetskriterium inte gärna anses vara svagare än att det rör centrala aspekter hos förståelseobjektet.³ Men vad är då en central aspekt? Tja, vad som avses är de aspekter som huvudsakligen definierar förståelseobjektet. Det kan röra sig om allt från smärtintensiteten i ovanstående exempel till skamkänslan över att man har gjort bort sig. Nu är det inte alltid så lätt att utifrån en beskrivning av någons situation identifiera de centrala aspekterna. Här kan denna komplikation dock undvikas, då förståelseobjektet i studiesyfte kan beskrivas på ett sätt som framhåller dess centrala aspekter. Således kan förståelseobjektet begränsas till min upplevelse av smärta i tummen. Att på detta sätt fokusera ett välavgränsat förståelseobjekt underlättar ett ställningstagande till om det finns anledning att acceptera något likhetskriterium.

När det gäller ett svagt likhetskriterium bestäms dess styrka framförallt av det sätt på vilket agentens upplevelser måste likna förståelseobjektets centrala aspekter. Det är nämligen inte så att agentens upplevelser nödvändigtvis måste vara kvalitativt identiska med en eller fler av förståelseobjektets centrala aspekter.⁴ Ett sådant krav hade nämligen varit oförenligt med förståelsens praxis (se 5.3.2.1). Tanken måste därför istället vara att två enkla upplevelser kan vara

3 Nu är det visserligen framförallt matchningskriteriet som har diskuterats. Därför är det viktigt att notera att motsvarande poänger också gäller erfarenhetskriteriet. Att exempelvis kräva att agenten måste ha upplevt kyla om öronen (men inte nödvändigtvis smärta) för förståelse av ovanstående situation tycks fullständigt oacceptabelt.

4 Graden av likhet beror även på vilka av förståelseobjektets centrala aspekter som agentens upplevelser framförallt liknar. Till detta kommer likhet med avseende på de aspekter som inte är centrala. Dessa faktorer kommer inte att behandlas mer ingående, då de inte har mycket att tillföra den här relevanta diskussionen.

93

kvalitativt lika varandra med avseende på någonting annat. Hur denna likhet bör förstås och beskrivas är inte uppenbart. Inom empatiforskningen har F-tillståndet ofta beskrivits som ”ställföreträdande” för subjektets upplevelse.⁵ I fortsättningen skall Humes term ”livlighet” användas för att beskriva relationen mellan agentens och subjektets upplevelser. Denna term tar nämligen väl till vara på intuitionen att likhet är en fråga om grader. I syfte att klargöra vad som avses med livlighet är det värt att titta närmare på vad Ingmar Persson (med utgångspunkt i Humes arbete) har att säga om saken:

Although its analysis is controversial, vivacity thus understood is a property which seems familiar from everyday experience: you would understand me were I to say, e.g., that the content of my current visual perception of my computer is more vivid – has more intense colours, sharper outlines of objects, etc. – than the content of my act of visualizing it with my eyes closed would be.⁶

Denna tolkning av livlighet tycks inte bara vara den vanliga utan t.o.m.

den enda som står till buds förutsatt att man via livlighet syftar till att begripliggöra kvalitativ likhet mellan enkla upplevelser. Hursomhelst är det denna tolkning som här accepteras.

Om livlighet skall fungera som måttstock på likhet är det avgörande att någonting hålls konstant. Livlighet kan därför jämföras med hur en och samma ton kan upplevas som olika stark. I detta sammanhang är det viktigt att notera att det inte är tonen som motsvarar förståelseobjektet utan en viss upplevelse av tonen. Vanligtvis (men inte nödvändigtvis⁷) tänker man sig att ju högre grad av likhet mellan agentens upplevelse och förståelseobjektet desto livligare är agentens upplevelse.

5 Tanken är att F-tillståndet är ställföreträdande för förståelseobjektet. Termen kommer från engelskans ”vicarious” och förekommer bl. a. i Hoffman (1977) och Strayer (1987).

6 Persson (1997) s. 192.

7 Analogin med hur en och samma ton kan upplevas belyser möjligheten att agentens upplevelser är livligare än förståelseobjektet. Detta utgör i första hand en teoretisk möjlighet som inte skall diskuteras närmare.

94