• No results found

Vid första anblicken kan man få intrycket att 1700-talets svenska Kina-resenärer, trots sin ofta likartade bakgrund, var en samling individer som isolerade från varandra färdades till Ostindien, var och en på sitt fartyg. Det finns också två-tre resenärer vilka helt tycks sakna samband med gruppen kring Linné och Vetenskapsakademien, och vilkas rese-skildringar har en delvis annorlunda karaktär. Men när man studerar denna grupp på ett tiotal personer närmare, uppenbarar sig ett tätt sam-manhållet personligt nätverk av kontakter och vänskap – de flesta av författarna kände inte bara varandra, utan var också medlemmar av eller bekanta med kretsen kring Vetenskapsakademien, i flera avseenden här-den för det ekonomiska och politiska intresset för Kina under frihetsti-den och början av frihetsti-den gustavianska epoken. Personerna i frihetsti-denna krets hade i sin tur många nära band till Ostindiska kompaniet, vars direktö-rer i flera fall var ledamöter av akademien. Alltså var en stor majoritet av

av historiskt källmaterial”, i Bert Edström (red), Öst i väst (Stockholm 1997), s 27–43. Det kan tilläggas att snart sagt alla de forskare som nämnts på de föregående sidorna berört frågan om ostindiefararnas Kinabild, men då bara i förbigående eller mycket fragmentariskt, inte som en huvudfråga i sig.

29 Eftersom detta är en starkt komprimerad sammanfattning av litteraturen på området, särskilt Sirén, Holmberg 1988 och Frängsmyr 1990, kan inga mer preciserade hänvisningar ges; jfr dock föregående not.

utgivna svenska reseskildringar från Kina mellan 1749 och 1781 förfat-tade av en liten, inbördes tätt sammanlänkad grupp av personer. I syn-nerhet om vi ser till textmassan rent kvantitativt var gruppens dominans mycket kraftig, och rimligen fick denna handfull individer därigenom ett starkt inflytande på vad samtidens svenskar ansåg om Kina och kine-serna.30

Frågan om hur mycket de tryckta dagböckerna omarbetats innan de gavs ut är mycket intressant. Det finns anledning att misstänka att för-klarande kommentarer och hänvisningar till tidigare författare införts i efterhand i flera av texterna, men samtidigt finns det formuleringar i alla dagböckerna (referenser till ”igår” och ”i morgon” och liknande) som tyder på att de inte redigerats med syfte att få en mer lättläst, sam-manhållen text. I flera fall består materialet alltså av texter som, utförligt eller mera kortfattat, innehåller författarnas omedelbara intryck, reak-tioner och reflekreak-tioner vid mötet med den kinesiska verkligheten. Även i övriga dagböcker tycks stora delar av texten vara oredigerad.

Den första svenskspråkiga skildringen från Kina med anknytning till Ostindiska kompaniet var en ekonomisk avhandling, framlagd av den österbottniske prästsonen (och sedermera prästen) Israel Reinius i Åbo 1749. Författaren hade tillsammans med sin bror gjort en ostindisk resa 1746–48 med Cronprinsen Adolph Friederic, där de båda var kadetter. De själva hade inga förbindelser med Linné eller Vetenskapsakademien, men i gengäld gjorde de resan på uppdrag av de två kommerseråden Jo-nas Ahlströmer och Johan Julius Vult von Steijern, varav åtminstone den förstnämndes familj hade kontakter med akademien. Även om eko-nomiska frågor upptog huvudparten av Reinius' framställning ägnade han sig också åt folket och kulturen i Kina, ämnen som upptar ännu

––––––––––––––––––––

30 Ofta framhålls både de svenska författarnas tunga beroende av utländska förlagor, i syn-nerhet Du Halde och Anson, och de olika texternas stora likhet med varandra; se Sten Lind-roth, ”Vardagsro och söndagslust: kring Hjortbergstavlan i Släps kyrka”, Lychnos 1956, s 152–53, och Frängsmyr 1990, s 112 och 148. Koninckx menar att det mesta baserades på personliga upplevelser, men säger också att ”different writings often give the same informa-tion, here at greater length, there more succinctly” (Koninckx, s 415; gäller texterna generellt, inte bara avsnitten om Kina).

mer utrymme i den journal, förd kontinuerligt under resan och utgiven först 1939, som avhandlingen uppenbarligen är baserad på.31

Trots att avhandlingen publicerades på svenska och citerades av någ-ra samtida resenärer har den sällan berörts i den tidigare forskningen.32

Desto mer omtalad och undersökt har den volym blivit som gavs ut 1757 och innehöll texter av tre framstående Kinafarare. Det var prästen Pehr Osbeck, som då publicerade sin vidlyftiga Dagbok Öfwer en disk Resa tillsammans med kollegan Olof Toréns skildring av En Ostin-disk Resa och kaptenen Carl Gustav Ekebergs Kort Berättelse om den Chinesiska Landt-Hushåldningen. Både genom sin blotta omfattning och kvaliteten på de texter som ingick blev denna volym något av kulmen för 1700-talets ostindiska reseskildringar, och sammantaget innehöll den en mängd information om kejsardömet. Osbecks Dagbok är den kanske mest kända av de ostindiska reseskildringarna; som titeln anty-der är det i grunden en kronologiskt ordnad dagbok med långa tematis-ka utvikningar och ett stort antal systematistematis-ka växt- och djurbeskriv-ningar på latin. Texten är fylld av hänvisdjurbeskriv-ningar till annan litteratur, inte bara botanisk och zoologisk utan också de stora europeiska resebeskriv-ningarna, bland annat Anson och Du Halde.33

Ungefär samtidigt som Osbecks fartyg Prins Carl färdades österut reste Olof Torén som skeppspredikant på Götha Leijon samma väg. Han var liksom Osbeck en av Linnés främsta elever och gjorde 1750–52 sin andra resa till Asien. De båda expeditionerna tärde hårt på hans häl-sa, och ett drygt år efter hemkomsten från den sista resan avled han en-dast 35 år gammal. Innan dess hade han dock i en serie brev, tydligen författade ur minnet, beskrivit sin resa för Linné. Dessa brev har en helt annan karaktär än Osbecks tunga, grundliga reseskildring; texten är im-––––––––––––––––––––

31 Israel Reinius, Anmärckningar Samlade Under en Resa til CHINA, diss, [Kungl Akade-mien i] Åbo 1749. Om instruktionerna från kommerseråden, fadern m fl berättas i utgåvan av Reinius resejournal, vilken också undersökts för denna studie; se id, Journal hållen på resan

till Canton 1745–1748, utg Birgit Lunelund (Helsingfors 1939).

32 Undantaget är Birgit Lunelund, ”Inledning. Bröderna Reinius och deras Ostindiska Resa”, i Reinius 1939, s xiv–li.

33 Pehr Osbeck, Dagbok Öfwer en Ostindisk Resa Åren 1750. 1751. 1752. Med

Anmärk-ningar Uti Naturkunnigheten, främmande Folkslags Språk, Seder, Hushållning, m. m.

(Stock-holm 1757) Om förf se Fritz Stenström, ”Pehr Osbeck och Lars Montin: Två halländska Linnélärjungar”, Svenska Linnésällskapets årsskrift 18 (1935), s 59–94.

pressionistisk och personlig i stilen, det är mycket ont om litteraturhän-visningar och inte sällan gör Torén syrliga, ironiska kommentarer om det han upplevt. Han ägnar sig också mest åt människor och kultur, medan beskrivningar av växter och djur är relativt få och kortfattade. Skriften blev populär ute i Europa, där den under 1760- och 70-talen gavs ut i fransk, tysk och engelsk översättning.34

Det andra bihanget till Osbecks Dagbok hade författats av Carl Gus-tav Ekeberg, den mest respekterade av alla Ostindiska kompaniets befäl-havare och så småningom ledamot av Vetenskapsakademien. Genom sina kontakter med Linné, akademisekreteraren Wargentin, Gustaf III:s lärare Carl Fredric Scheffer, Torén, Osbeck, Sparrman och inte minst Jacob Wallenberg (se nedan), framstår Ekeberg som själva symbolen för det svenska Kina-intresset i mitten av 1700-talet – han var bekant med nästan alla som under denna period publicerade sig i ämnet, och genom att han vistats i Kina redan under 1740-talet, innan rörelsefriheten för utlänningar i Kanton begränsades, var han en av de svenskar som allra bäst kände detta land. Det märks också i hans lilla skrift om kinesisk ”lanthushållning”, som i huvudsak tycks vara grundad på ingående per-sonliga observationer. Texten är en detaljerad redogörelse för ett antal odlingsmetoder och sädesslag, särskilt ris, som används i Kina, och för-slag på idéer som kunde tillämpas också i Sverige; skriften har av Åke Holmberg betecknats som ”ett inlägg i den svenska näringspolitiska de-batten”.35

Året därpå återkom Pehr Osbeck till ämnet Kina i tryckt form efter-som han valts in i Vetenskapsakademien – kanske efter-som erkänsla för sin stora reseskildring. I sitt inträdestal behandlade han ämnet Anledningar ––––––––––––––––––––

34 Olof Torén, En Ostindisk Resa Til Suratte, China &c. Från 1750 April 1. til 1752 Jun.

26., i Pehr Osbeck, Dagbok Öfwer en Ostindisk Resa (Stockholm 1757), s 313–76. Om förf se

Stellan Ahlström, ”Olof Torén (1718–1753)”, i Olof Torén, En ostindisk resa (Stockholm 1961), s 7–12.

35 [Carl Gustav Ekeberg,] Kort Berättelse om den Chinesiska Landt-Hushåldningen (Stock-holm 1757, faksimilutg Stock(Stock-holm 1982), och Holmberg 1988, s 40 (cit). Om förf se t ex Frängsmyr 1990, s 121–28; Sirén, s 4–7; Koninckx, s 412; Lindroth 1967, s 643; id 1978, s 137–38; Kjellberg, s 283–84; Carl Forsstrand, ”Carl Gustaf Ekeberg, hans färder till Ostin-dien och Kina, naturvetenskapliga intressen och förbindelser med Linné”, Svenska

Linnésäll-skapets årsskrift 11 (1928), s 147–61; och Torkel Stålmarck, Jacob Wallenberg: Ostindiefara-re/Präst/Författare 1746–1778 (Stockholm 1995), s 91.

Til Nyttig Upmärksamhet Under Chinesiska Resor, en rubrik som var både tidstypisk och karakteristisk för den nye akademiledamoten. Talet är en översiktlig genomgång av råmaterial, produkter och metoder som en ostindiefarare träffar på under en resa till Kina och som kan komma till ekonomisk nytta också i Sverige. Här kommer Osbeck självfallet in på Ekebergs ämne, det kinesiska jordbruket och dess enastående resul-tat, men också andra näringsgrenar berörs.36

Det var dock inte alltid som de svenska Kinaresenärernas skrifter var strikt nyttoinriktade och torrt beskrivande till karaktären. Som för att understryka detta faktum publicerades samma år som Osbecks tal (1758) en av periodens mest lättsinniga berättelser från Ostindien, Jo-han Brelins Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien.37

Det är oklart vilken ställning Brelin hade ombord på skeppet Sophia Al-bertina 1755–56, men desto mer bekant är historien om hur han blev akterseglad på ön Ascensión i Sydatlanten och fick ta sig hem till Sveri-ge på eSveri-gen hand, trotsande allehanda faror och prövningar. Om detta berättar Brelin mycket dramatiskt och målande i sin bok, som också skildrar de främmande kulturer den unge svensken träffat på i exotiska färger. Till stilen skilde sig därför denna skrift markant från vad ”linne-anerna” hade att förmedla, något som bidragit till att Brelin inte upp-märksammats lika mycket som Osbeck, Ekeberg eller Torén i forsk-ningen kring 1700-talets ostindiefarare.38

Det dröjde några år innan nästa ostindiska reseskildring dök upp på bokmarknaden, och då var det en berättelse från trettio år tidigare som gavs ut. En Resa til Africa och Ost-Indien (1764) har ett ännu dunklare ursprung än Brelins bok, men troligen hette författaren Peter Salan. 1729, två år innan det svenska Ostindiska kompaniet grundades, hade ––––––––––––––––––––

36 Pehr Osbeck, Anledningar Til Nyttig Upmärksamhet Under Chinesiska Resor, Upgifne i

Kongl. Vet. Academien, Uti Et Inträdes-Tal, Den 25 Februarii, 1758 (Stockholm 1758;

faksi-milutg, Stockholm 1982).

37 Johan Brelin, Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, södra America,

och en del af Europa, åren 1755, 56 och 57 (Upsala 1758). Uppenbarligen var boken tänkt

som populärlitteratur: i förordet sägs uttryckligen att syftet är att underhålla snarare än att in-formera, formatet är litet (octavo), pappret är tunt och typsnittet en stor och lättläst antikva.

38 Frängsmyr 1990, s 145, menar att sanningshalten i Brelins historier betvivlades redan i samtiden. Vad han syftar på är oklart, men möjligen tänker han på vissa kommentarer i Eke-berg 1773 (se s 56 och 62 nedan), vilka kan tolkas som kritik mot Brelin.

Salan (om det nu var han) rest ut med det holländska kompaniet till Batavia, huvudstaden för Hollands ostindiska besittningar. Salan kom aldrig till Kina, men kommenterade den stora kineskolonin i Batavia ganska utförligt.39 Hans text är liksom Brelins mest fylld av yttre, på-tagliga företeelser, och den något osystematiska framställningen har den klassiska reseskildringens innehåll: exotiska folkslag och deras mer eller mindre underliga sedvänjor, infattade i en främmande och äventyrlig miljö. Det verkar ganska uppenbart att denna bok inte riktade sig till den lärda världen mer än vad Brelins gjorde.

Kanske är det ett tecken på vikande Kina-intresse i de högre sam-hällsskikten att det mellan 1758 och 1772 inte publicerades någon svensk reseskildring därifrån av den ”linneanska typen”. För också nästa skrift av en Kinaresenär avvek – och det ännu mer än Salans och Brelins texter – från de grundliga totalbeskrivningarnas ideal. Det var matrosen Jonas Greggelund som i broschyren Kort Utdrag af Ostindiska Journalen (1769) berättade om en resa till Kina i versform. Den handlade mindre om de platser som besöktes än om livet ombord; en stor del av utrym-met ägnades de dödsfall som i linneanernas dagböcker bara förekom som korta, lakoniska notiser. Greggelunds text har inget att säga om Kina, helt enkelt för att han som matros troligen inte fick möjlighet att vistas i land under uppehållet i Kanton. Därför förekommer han inte i undersökningen längre fram, men tjänar som påminnelse om att möten med den kinesiska verkligheten ofta var förbehållna skeppspräster och fartygsbefäl.40

I och med frihetstidens slut och Gustaf III:s statskupp 1772 aktuali-serades återigen Kina som inspiration och förebild, eftersom kungen och hans förtrogne Carl Fredric Scheffer betraktade den kinesiska sam-hällsmodellen som ett ideal för hur en ”upplyst despoti” skulle organise-ras. Scheffer höll i kungens närvaro ett presidietal i Vetenskapsakademi-en strax efter statskuppVetenskapsakademi-en där dVetenskapsakademi-enna modell och dess företrädVetenskapsakademi-en skisse-rades. Ungefär samtidigt togs en annan högt uppsatt svensk, direktören ––––––––––––––––––––

39 [Peter Salan,] En Resa til Africa och Ost-Indien. Eller Berättelse om åtskilligt som blifwit i

akttagit, hos Hottentotterne, uti flere delar af Ost-Indien, och på Japan (Stockholm 1764).

40 Jonas Greggelund, Kort Utdrag Af Ostindiske Journalen, som fördes under Resan Med

Skeppet Prints Carl, och Capitainen Herr Johan Rundsten (U o, u å; enligt databasen Svensk Bi-bliografi 1700–1829 troligen tr i Stockholm 1769).

i Ostindiska kompaniet Johan Abraham Grill, också in i Akademien, och i två tal (ett vid inträdet och ett när han avslutade en period som preses i Akademien) 1773–74 behandlade han kinesiska frågor. Till skillnad från Scheffer hade Grill varit i Kina, där han vistats under åtta år som Ostindiska kompaniets representant i Kanton.41

Grill diskuterade i sitt första tal frågan om Orsakerna, hvarföre Chinas Natural-Historia är så litet bekant, och kom där bland annat in på hur européer uppträtt i såväl Kina som andra delar av Asien. Liksom i mån-ga av 1750-talets Kinaskrifter var bakgrunden till talet en önskan att ge-nom kunskaper om kinesiska och andra främmande ”naturalier” finna ekonomiskt lönsamma växter, djur och mineraler som kunde utnyttjas för att berika det svenska folkhushållet. Grills andra tal, Om Silfvers årli-ga förande til China, Huruvida det är för Europa nyttigt eller skadeligt, bestod också av ekonomiska resonemang, men illustrerade just därige-nom hur pragmatiskt och rationellt man ofta diskuterade Kina som vil-ket land som helst, en handelspartner bland andra och i den meningen inte principiellt mer främmande eller annorlunda än europeiska stater.42

Men nu närmade sig Kinavågen sitt definitiva slut, och den gjorde det med två mycket olika skrifter som härrörde sig från en och samma resa. Dels publicerade den gamle kaptenen Ekeberg 1773 en bok, som utgick från och sammanfattade hans långa erfarenhet som ostindiefarare men hade formen av en kommenterad berättelse om resan med Finland 1769–71, dels var det skeppsprästen på fartyget, Jacob Wallenberg, som skrev en uppsluppen och ironisk skildring vilken numera tillhör den ––––––––––––––––––––

41 Carl Fredric Scheffer, Tal, om Förbindelsen, Imellan Grund-Lagarnas Art och Folkets

Säll-het, som Efter Dem Styras Skal; Hållit Uti Kongl. Vetenskaps Academien, Vid Præsidii Afläggan-de, den 18 October 1772 (Stockholm 1772), i Præsidii-tal i Kungl. Swenska Vetenskapsacade-mien 17 (1771–72), separat pag. Talet har undersökts trots att Scheffer inte varit i Kina, då

det används längre fram som jämförelsematerial i undersökningen. Om Scheffer, Gustaf III och fysiokraterna, se Sirén.

42 Johan Abraham Abrahamsson Grill, Inträdes-tal, om Orsakerna, hvarföre Chinas

Natu-ral-Historia är så litet bekant, hållet för Kongl. Vetenskaps Academien, Den 29 September 1773

(Stockholm 1773), i Inträdestal hållna i Kungl. Svenska Vetenskapsakademien 4 (1779), sepa-rat pag, och id, Tal, om Silfvers årliga förande til China, Huruvida det är för Europa nyttigt

eller skadeligt; Hållet för Kongl. Vetenskaps Academien, vid Præsidii nedläggande, Den 26 Octob. 1774 (Stockholm 1774), i Præsidii-tal i Kungl. Swenska Vetenskapsakademien 19 (1774–75),

svenska litteraturens klassiker. Den publicerades först 1781, tre år efter Wallenbergs död, men blev snabbt en succé som ända sedan dess har kommit ut i ständigt nya upplagor.43

Ekebergs text var ursprungligen tre brev som han skickade till Veten-skapsakademiens ständige sekreterare Pehr Wargentin. I mångt och mycket är det en handledning för befälhavare på Kinatraden, med grundliga diskussioner om olika navigationsproblem som måste lösas under resan, men framställningen innehåller också en hel del informa-tion och reflekinforma-tioner om kineserna och deras land, ämnen som Ekeberg efter trettio års resor visste mer om än nästan någon annan svensk. Wal-lenbergs skrift hade en helt annan karaktär; dess syfte var uppenbarligen att underhålla och att ironisera snarare än att beskriva verkligheten så korrekt och ”vetenskapligt” som möjligt – en av måltavlorna för satiren i boken var just den klassiska linneanska reseskildringen.

Ekebergs och Wallenbergs arbeten följdes av ett drygt halvsekels tyst-nad från svenska Kinafarare i litteraturen. De satte därigenom slut-punkten för en period som givit upphov till både allvarliga, detaljerade resebeskrivningar och mer lättsamma, underhållande reseberättelser från Kina. Den fråga vi nu skall söka svar på är vilken bild av kejsardömets folk, samhälle och kultur som alla dessa texter, så olika till form och stil, förmedlade till 1700-talets läsande svenska allmänhet.

––––––––––––––––––––

43 Carl Gustav Ekeberg, Capitaine Carl Gustav Ekebergs Ostindiska Resa, Åren 1770 och

1771. Beskrefven uti Bref til Kongl. Svenska Vet. Academiens Secreterare (Stockholm 1773;

fak-similutg, Stockholm 1970), och Jacob Wallenberg, Min Son på Galejan, Eller en Ostindisk

Resa, Innehållande Allahanda Bläckhornskram, 2 bd (Stockholm, 2 uppl 1781, tr Joh Christ

––––––––––––––––

Mötet med Kina