Livet vid fronten

I dokument Elddop. Baptism of Fire (sidor 19-24)

6. Undersökning

6.3. Livet vid fronten

Livet vid fronten ämnar att lyfta de delar i breven som beskriver de mindre aktiva stunderna vid fronten. Som beskrivet under rubrik 3.2 handlar detta ofta om de mer stillastående dagarna när trakasseringskriget istället var aktivt. Detta trakasseringskrig innefattar mer eller mindre allt som inte är en aktiv offensiv. Skillnaden mellan livet vid fronten och döden vid fronten kan utifrån vissa aspekter uppfattas vara sammanflätande, och ibland är de det. Krigets dödsfall kom inte enbart som ett resultat av hektiskt stridande. Soldater stupade även under tider som ansågs vara lugnare, eller under denna trakasseringsfas. Sjukdomar och olyckor som inte

38 Ibid. Thornton, 17-08-1916.

20 nödvändigtvis orsakades av fienden kunde också leda till dödsfall, och sjukdomar var speciellt en faktor som skyttegravarnas soldater tvingades att leva med. I ett brev från tjugoförsta juli 1918 skriver Thornton:

This old cold of mine is the funniest thing I have ever heard tell of. For apparently no reason at all I will catch cold and cough for a week. Then it will disappear entirely and stay clear for a month at a time or more.39

Något som direkt blir synligt är att den initiala beskrivningen av skyttegravarna skiljer sig beroende på när militärerna för första gången anlände vid fronten. Teer och Balfour tog värvning tidigt och befann sig på västfronten redan i januari, respektive augusti, 1915.

Skyttegravskriget var då fortfarande relativt nytt och världen hade ännu inte sett skyttegravarnas fulla kapacitet till dödlighet. I Balfours brev från femte augusti 1915 där han för första gången beskriver skyttegravarna, noterar han hur lite beskjutning det är. De soldater som besatte denna del av fronten när Balfour anlände beskrev deras skyttegravar som "cushy trenches",40 vilket skulle kunna översättas till mysiga eller bekväma skyttegravar. Den beskjutning som sker är från artilleriet, och Balfour beskriver att detta görs i syfte att besvara eld med eld. Blir de beskjutna så skjuter de tillbaka, detta för att trakassera och egentligen visa fienden att de fortfarande är där. Även Teer beskriver hur det mesta beskjutandet görs av artilleriet, men att han i jämförelse med Balfour befinner sig vid en mer aktiv del av fronten. I och med detta uttrycker han hur svårt det är att hitta tid till att skriva, då de ofta är upptagna med att reparera flera sektioner av skyttegravarna. Med detta drar han slutsatsen att han förmodligen kommer få uppleva mycket intensivt stridande. Teer beskriver även det blöta och kyliga vädret som bidrar med mycket lera vilket återkommer i flertalet brev från flertalet personer.41 Simpson och Thornton anlände vid fronten för första gången i augusti 1916, och Shortreed i oktober 1917.

Den stora skillnaden är att deras anländande 1916 och 1917 kännetecknas av en allt mer aktiv front. Shortreed beskriver hur de bemannade en artilleriposition där de var tvungna att vada genom lera och vatten som gick upp till knäna. Han beskriver hur de inte kan gräva för djupa skyddshål då det kan resultera i att de fylls med vatten underifrån. Leran hindrar dem även från att skjuta effektivt då artilleripjäsen trycks ner i leran på grund av den höga rekylen.42 Thornton

39 Ibid. Thornton, 21-07-1918.

40 Ibid. Balfour, 05-08-1915.

41 Ibid. Teer, 09-02-1915.

42 Ibid. Shortreed, 28-10-1917.

21 uttrycker också i ett brev efter några veckors vistelse vid fronten att de förväntar sig samma leriga väder som vanligt.43

Militärernas vardag bestod av en rad olika uppgifter och aktiviteter. Som tidigare nämnt beskrev Balfour hur de ägnar en hel del tid till att reparera delar av skyttegravarna, och när soldaterna inte stred så utgjorde det manuella arbetet en stor del av vardagen. Detta arbete innefattade oftast att upprätthålla skyttegravarnas funktion vilket kunde innefatta reparation av taggtråden, stärka delar av skyttegravsväggarna, eller gräva skyddshål. Utifrån breven framgår det att reparation av taggtråden klassades som ett av de farligaste jobben och utfördes därför på natten.

Både Balfour och Teer beskriver emellertid hur flertalet lysraketer avfyras på nätterna för att avslöja fiendesoldater som arbetar på taggtråden. Att befinna sig i skyttegravarna visade sig emellertid också vara farligt. Simpson beskriver hur tre soldater träffades av splitter när de grävde skyddshål.44 Detta var bara en del av den fara som frontlinjens soldater utsattes för.

Dessa uppgifter är tydliga exempel på hur Freuds drifter gestaltas i praktiken. Det finns ingen människa som under normala omständigheter skulle sätta sitt liv i dödlig fara endast för ett reparationsarbete. Här kommer emellertid kriget emellan individen och allt den håller kärt. De uppgifter som dessa individer måste utföra bidrar helt enkelt med att dessa män tillslut förtjänar sin rätt att åka hem till Kanada. Kriget står i vägen och bidrar på så sätt med en drift till överlevnad, en drift som inte skulle existerat om det inte vore för kriget.

När de inte arbetade kunde de istället bli beordrade för uppställning. Balfour beskriver att detta innebar att full stridsutrustning skulle vara på, följt av att alla radade upp sig med huvudet ovanför parapeterna. Detta gjordes dels vid tillfällen på dygnet då de kunde vänta sig ett anfall, och dels för att det gav officerarna en chans att inspektera vilket skick soldaterna befann sig i.

Vardagen bakom frontlinjen kunde se annorlunda ut. När militärerna befann sig vid en viloposition ägnade många tid till att läsa och besvara de brev som mottagits. Flera uttrycker nämligen hur de sällan finner tid till att skriva när de befinner sig vid fronten. Balfour skriver bland annat att han fått stå vakt vid flertalet tillfällen.45 Intressant här är att jämföra med Thorntons vardagliga aktiviteter. Då han var officerare med graden major såg hans uppgifter annorlunda ut gentemot de andra. Istället för att gräva skyddshål beskriver han hur han inspekterade dem. Han har även en flitig kontakt med sin överste, som i sin tur rapporterar till

43 Ibid. Thornton, 10-09-1916.

44 Ibid. Simpson, 22-08-1916.

45 Ibid. Balfour, 5-08-1915.

22 staben. Han ansvarar också för att organisera sina underofficerare, vilket ofta behövde ses över på grund av dödsfall.46

En annan aspekt som ännu inte berörts är männens permission. Vissa av militärerna beskriver hur de nyligen återvänt från permission, eller att de inte spenderade alla sina pengar under den nyligen avslutade permissionen. Shoortreed skriver uttryckligen att han varit i Paris, men att det skulle tagit för lång tid att berätta om hela resan.47 Tjugoåttonde augusti 1918 väntade Thornton fortfarande på att hans permission skulle beviljas, men då en av hans medofficerare var bortrest skulle svaret dröja. Han misstänker hur det kan komma att bli svårt för honom att få sin permission beviljad då de fått utstå stora förluster bland officerarna. En av hans bästa vänner dödades nyligen av en bomb från ett flygplan. Utöver det hade de nyligen förlorat en major och en kapten, plus att ytterligare en major hade försvunnit. Deras sektion består nu bara av tre officerare vid frontlinjen, så med den tredje iväg på permission beskriver han hur det stundtals blir väldigt ensamt.48 Den analys som görs utifrån detta är just att han faktiskt väljer att skriva detta. Han har nu under krigets slutskede fått en upplyst dödsmedvetenhet, speciellt i samband med sin bästa väns död. Att hans kamrater stupar får honom att inse att han själv kan vara näst på tur. Han börjar inse att döden är en genuin risk vilket bidrar med en förhöjd drift till överlevnad. Är det då av en ren slump att Thornton har ansökt om permission i samband med detta? Att komma undan från fronten bidrar helt klart med en minskad dödsrisk, vilket en permission hade bidragit med.

En frågeställning som ämnar att undersöka varför människor väljer att involvera ett specifikt innehåll i brev blir något som skulle kunna tolkas olika beroende på vem som utför undersökningen. Svaret på varför frågan kommer nu därför diskuteras för att få ett så klart svar som möjligt. Det innehåll som är gemensamt under denna rubrik är hur de skriver om sin vardag och att deras beskrivningar av trakasseringskriget ser liknande ut. När dessa fem personer för första gången anländer vid fronten utsätts de för många nya intryck som de försöker bearbeta.

Thornton beskriver till och med detta i sitt första brev från fronten. Han skriver att det är en sådan tydlig kontrast i jämförelse med lugna England, och att han är så överväldigad av nya intryck.49 Att beskriva sin vardag blir därför aktuellt då det blir ett sätt att ventilera på. Detta stärks till och med av att de i flertalet brev ber om ursäkt för det ivriga klottret av ord. Med en sådan drastisk förändring av vardag blir den därför intressant att berätta om. Denna slutsats

46 Ibid. Thornton, 10-09-1916.

47 Ibid. Shortreed, 17-11-1918.

48 Ibid. Thornton, 28-08-1918.

49 Ibid. Thornton, 17-08-1916.

23 hade inte varit lika självklar om det inte vore för det faktum att militärerna ger en sådan tydlig och djupgående beskrivning i de initiala breven. De framstår nästan som ivriga över att få dela med sig av sina nya upplevelser.

Det har varit intressant att jämföra militärernas första brev från fronten med dem senare, då det utan tvekan går att urskilja en klar förändring. Inte nödvändigtvis en förändring i vad som involveras i breven, utan snarare hur det som involveras beskrivs. Militärernas senare brev är alla skrivna 1918, förutom Balfours då hans tid i skyttegravarna slutade 1916. Hans sista beskrivning av västfronten skiljer sig därför mot de andras då läget på fronten såg en stor förändring under de två år som skiljer dessa brev åt. Vad som är gemensamt för breven skrivna 1918 är att militärerna har börjat använda militär slang som exempelvis "civvies", "fritz" och

"boche"50, vilket översätts till civila och tyskar. Det går även upptäcka en känsla av att livshotande situationer inte längre ingjuter samma rädsla och nervositet. Efter månader, och i vissa fall år, av skyttegravskriget har dessa män blivit erfarna och stridshärdade. De har lärt sig att ett mindre artilleribombardemang ofta inte är ämnat att åstadkomma stora förluster, utan är snarare där för att hålla andra sidan vakna. De förstår att trakasseringskriget existerar för att sänka fiendens stridsmoral och föra en typ av psykologisk krigsföring, och känner sig därför inte oroade när detta sker. Utifrån forskningsläget blir här Carrolls slutsats synlig då detta liknar de exempel som han presenterar i sin undersökning. Kanadensiska militärerna har likt soldaterna från de amerikanska sydstaterna nu hårdnat och uttrycker därför inte samma oro.

Shortreed skriver "and even though shells were dropping around I crawled into a dugout and read them".51 Trots artilleribeskjutning från fienden kröp han ner i ett skyddshål och läste familjens nyligen anlända brev. Thornton beskriver en gasattack utan att uttrycka en större oro över det faktumet. "[…]threw us some gas and we are still sitting tight waiting for it to pass away - just a mixture of phosgene and mustard gasses - not very heavy[…]".52 Reaktionen var inte densamma som när gas först började användas på västfronten 1915. Även Simpson beskriver hur både han och hans medsoldater inte oroades av artillerield när de befann sig i ett hus de blivit inbjudna till under krigets slutskede. En fransk familj hade bjudit in dem till att äta middag när den lilla staden de vistades i plötsligt utsattes för artilleribeskjutning. Han skriver att de alla tog skydd i källaren, men att det bara var de civila som uttryckte oro.

50 Ibid. Simpson, 02-11-1918.

51 Ibid. Shortreed, 02-11-1917.

52 Ibid. Thornton, 21-07-1918.

24 Every shell put out the lights and with every explosion there was the sound of breaking

glass. To us of course it was nothing. There was only a chance in a thousand against us but for them it was a tremendous nerve show.53

Slutligen beskriver även Simpson hur han känner i och med krigets slut. Han uttrycker ingen lättnad eller lycka. I ett brev från den elfte november 1918 skriver han bara: "It seems hard to realize it, in fact we cannot believe that the war is really over. After two and a half years in the midst of the continuous music of the guns, it seems strange to be without it."54 Ett exempel på förändring i koppling till vad som beskrivs är att vissa av militärerna vars brev är skrivna 1918, nu börjar nämna USA:s involverande i kriget. Teer avslutar ett av sina brev med en önskan om att få se en större närvaro av amerikanska soldater på västfronten, eftersom han och många av hans medsoldater har stora förväntningar på deras effektivitet och potentiellt höga antal.55 USA:s deltagande i kriget inföll relativt sent, vilket resulterade i att de började anlända i större skalor vid den tidpunkt Teer skrev detta brev. En önskan om ytterligare förstärkningar kan definitivt vara en förhöjd önskan om överlevnad. Som tidigare nämnda exempel med Thornton och permissionen, går även detta koppla till det mål som samtliga soldater i krig försöker uppnå.

Att överleva och återvända till sina familjer.

I dokument Elddop. Baptism of Fire (sidor 19-24)