Lars Gustaf Andersson
loyd Schwartz är en färgstark figur i det litterära Boston. Hans produktion är inte omfattande – en avhandling, några diktsamlingar och essäer och en bok om Elizabeth Bishop – men han tycks känna alla och är ständigt närvarande, som Pulitzerbelönad musikkritiker i gratistidningen The Boston Phœnix och som lärare och handledare i creative writing vid Uni-versity of Massachusetts. (Han berättade för mig att han lärt sig jobbet vid Robert Lowells fötter under Harvardåren – Lowell samlade med jämna mellanrum sina studenter för samtal om dikt och skapande i sitt kontor; samtal som sedan undantagslöst avslutades och dränktes på en närbelägen mexikansk bar.)
Jag umgicks med Schwartz under ett omtumlande dygn en höst för en hel del år sedan, då han bland annat höll på att ta livet av oss båda genom att köra mot enkel-riktat mitt i rusningstid vid någon av påfarterna till Massachusetts Turnpike, men då jag också – tidigare
under dagen – hade hört honom på fri hand föreläsa om odets historia, samtidigt som han rättade skrivningar, läste korrektur och svarade i telefon. På kvällen tog han mig till Marlowe Hotel där Pen New England hade en uppläsning. Han presenterade mig generöst som den kände författaren Andersson från Sverige och alla nicka-de glatt igenkännannicka-de på ett sätt som fortfarannicka-de gör mig illa till mods.
Där i hotellets lobby läste Schwartz några av sina dik-ter medan vi sörplade chardonnay ur vinglas, obetydligt mindre än guldfiskskålar. Han rev ner ovationer för en del av sina mycket humoristiska texter, till exempel en rad i det närmaste oöversättbara one-liners av typen
”Let’s burn that bridge when we get to it” och ”Include me out”. Jag själv fastnade för en svit berättande dikter som handlade om författarens förhållande till sin mor.
Jag har försökt översätta en av dem som återfinns i hans samling, Cairo Traffic från 2000:
L
44
Jag skriver en dikt om dig.
Gör du? Vad handlar den om?
Det handlar om din barndom, om hästarna i floden.
Dom som nästan drunknade?… Jag räddade dom.
Ja, du berättade det hela för några veckor sedan.
Jag kanske borde gräva upp lite fler minnen.
Det skulle jag gärna vilja.
Som när vi bodde på den där gården och en av flickorna trillade ner i brunnen?
Ja.
Jag kommer inte ihåg om det var Rose eller Pauline – det var en så djup brunn.
Jag minns den där berättelsen.
Har du skrivit färdigt dikten?
Jag jobbar fortfarande med den.
Du menar att du rättar den, sätter dit kommatecken och semikolon och sånt?
Exakt.
När får jag läsa den?
Så fort den är klar.
Han berättar för sin mor vad han arbetar med
Är det ett epos?
Nej, så lång är den inte.
Nej, jag menar, alla mina tankar, glimtarna av vad jag varit med om, hela familjehistorien… att genomleva eländet, floden och vattnet.
Jag vet.
När ska den tryckas?
Jag måste skriva färdigt först.
Det är bättre att skriva om det verkliga livet, det är bättre än att skriva något flott.
Jag försöker skriva alla mina dikter om det verkliga livet.
Där ser du, äpplet faller inte långt från trädet.
Jag antar det.
Du är mitt äpple.
Det kryper förmodligen en mask i det äpplet.
Då har den något gott att äta på.
Tja, du är väl mitt träd.
Ja, jag är ditt träd – du är ett äpple, jag är ett träd.
46
n gång i veckan under året, fram till september 1924, kunde läsarna av de frisinnade kvinnornas osannolika Tidevarvet glädja sig åt Klara Johansons kåserier under rubriken ”Anmärkningar”.1 Under resten av året fick man leta under ”Böcker och författare”.
1925 blev det bara två artiklar – men viktiga sådana, om Fredrika Bremers ”gåva till Amerika” och hennes
”ekumeniska kyrka”. Sedan fick man vänta till 1932–
33 då KJ återvände med ett tjugotal essäer. Ett av de skarpaste resonemangen i anmärkningarna finner man i ”Babels nya skyskrapa” från augusti 1924, omtryckt och tillgänglig för sentida läsare i Carina Burmans ur-val En skapande kritiker. Essäer, anmärkningar och kåse-rier av Klara Johanson (2008). Själv kom jag att läsa den under arbetet med att förbereda IASS-konferensen i Lund 2010, där temat var översättning – i vid me-ning. Jag slogs av hur up to date och relevant KJ:s reso-nemang kunde te sig, även om hennes kritik gäller esperanto medan vi – som filologer och humanister – har att slåss med hur parochial och provinsiella vi kan verka när vi inte entusiastiskt sluter upp kring kraven på internationell publicering, citaträkning, biblio- och sociometri, excellens- och varumärkesetablering
och what not. Det som är på spel, at stake, här är naturligtvis hela den tendens till homogenisering och – därmed – abstraktion som just nu vidlåder så mycket av kommunikationen i alla dess former. I spetsen går (även om Klara Johanson aldrig skulle kalla det just så) kapitalismens och globaliseringens varuutbyte – ab-straktionen par excellence. Allt måste kunna växlas in i den kuranta kursen.
Det som ryker först är rösten. Det gör den visserligen – och ska den väl göra – redan i en skickligt framförd muntlig berättelse där händelserna tar över intresset från själva stämman, eller i en argumentation där saken går före sättet. Men på otaliga subtila sätt återerövras den ju och förs över i det skriftliga berättandet, där den hos lyhörda kritiker som Olof Lagercrantz och Klara Johanson ständigt avlyssnas, uppmärksammas och själv kan ta ny gestalt.2 KJ kallar den för ”signatur” och en
”fullmakt” från det levda, denna sinnliga och kroppsliga dimension, som försvinner när abstraktionen tilltar, det vill säga när diskursen – det pragmatiskt-instrumentella riktandet (”positioneringen”) av det man säger eller skri-ver – tar öskri-ver, eller då postulerat neutrala (eller döda)
”fakta” får invadera det som sägs eller drar iväg med