Luhmann om kodning och programmering

de konnektionistiska modellerna som i princip står i motsättning till hur Luhmann ser på hur strukturell koppling sker mellan system och omvärld.

King och Tornhill visar på hur nära kodning och programmering hos Luhmann ligger operationer som sker inom vilket som helst funktionellt socialt system. De framhåller att denna syn först framträdde i och med att Luhmanns teori kompletterades med uppfattningen om autopoiesis i verket Social Systems. De framhållet att vi inte skall se kodning och programmering som reduktionistiska sätt att filtrera bruset från omgivningen för att göra den komplexiteten nåbar. Koder skall ses som speciella skillnader som existerar inom systemet och som bara kan hanteras av systemet. Och programmet erbjuder de filter för utan vilka koderna framstår som brutala försök att reducera allt till en värld som består av förenklade binära påståenden. Den stora skillnaden mellan program och koder är att program kan modifieras och ersättas men koden hela tiden förblir den samma och den som identifierar systemet. Det är systemets koder som tillåter den både att bestämma vilken kommunikation som hör till systemet och som tillåter en observation av båda sidor av distinktionen. Här framstår det ändå som om King och Tornhill gör ett misstag genom att de tillskriver koderna någon form av beständighet som närmast framstår som grundat i en realistisk ontologi. Om vi ser på hur Luhmann framställer relationen i Art as a Social System, till skillnad från den tolkning Tornhill och King gör baserat på det andra stället där Luhmann explicit diskuterar förhållandet mellan programmering och kodning, nämligen i boken Law as a Social System (Luhmann,2004:173-210), så framstår det som att kodning i Art as a Social System är det som skapar öppningar medan programmeringen alltid är knuten till människornas begränsningar genom att de fastställer systemreferensen. Om vi tolkar den luhmannska teorin enligt King & Tornhill är det snarast programmens komplexitet som utvecklar systemens kommunikation så långt att ett system inser att det måste överge sig själv, eller transformeras till ett annat system. Det är en uppfattning som ligger närmare den klassiska AI-designen.

Kring en tolkning enligt King & Tornhill uppstår förstås en fråga om hur ett system verkligen kan se behovet av transformering. Problemet är att det är svårt att se hur programmen kan bli komplexa bara genom att försöka svara mot komplexiteten i omgivningen. Programmen kan bara observera omgivningen genom den kod som de använder och den koden är hela tiden den samma. På så sätt kan systemet inte alls förändras vilket nog är Luhmanns åsikt. Det kan bara gå under tack vare att förändringar i omvärlden gör så att systemet inte längre klarar sig mot andra system. Förändring skapas bara genom att nya system uppstår. Om vi istället kan se på koder som något som kan förändras kan vi tänka oss att det är koderna som skapar en sådan kontakt mellan systemet och omgivningen, så att systemet i sig självt kan utvecklas. Vi bör påminna om att i konnektionismen är koderna den enhet som förändras. Och som är den första nod som gör att programmen förändras. Det är genom att kodernas relationer till varandra förändras som programmen förändras.

Använder vi konnektionismens uppfattning om koderna ger de systemet en möjlighet att kommunicera med sin omgivning, därför att koderna i olika situationer ger nya observationsmöjligheter. Det är faktiskt ett perspektiv som skapar en möjlighet att utveckla Luhmanns kommunikationsbegrepp så att det också kan omfatta relationen mellan systemen och deras omvärld. Det är också på det sättet som vi kan hävda att intelligens handlar om en distribuerad egenskap.

Det är en egenskap som inte bara behöver finnas inom ett system utan som uppstår genom att systemet kommunicerar med sin omgivning och därmed förändrar kodernas möjligheter att se, genom att observationsmöjligheterna förändras då nya situationer uppstår. I det fallet uppstår intelligens just genom att systemens omvärld ger möjligheter till att observera utifrån en ny synvinkel.

Om systemen, inklusive de psykiska systemen, bara kan observera utifrån samma kod hela tiden, blir slutsatsen att en människa liksom ett datasystem tvingas att förändras och stiga upp, likt en fågel fenix, som ett annat system om det verkligen skall kunna se på världen utifrån en ny kunskap. Det framstår som lite väl tillkrånglat och visar på ett visst drag av konservatism som teorin egentligen inte skulle behöva. Denna konservatism har bland andra Dag Österberg påpekat i en kritisk artikel om Luhmanns sociologi i tidskriften Acta Sociologica (Österberg,2000). Också den kritiken kan nog undvikas om vi ser på koderna som något mer föränderligt. Luhmanns uppfattning om förhållandet mellan programmering och kodning är nog styrd av hur symboliska programmeringsstrategier ser ut. DAI-perspektivet talar för att den relationen kan se ut på ett annat sätt.

I detta kapitel har vi närmat oss sociologins kärnpunkt. Hur sociala processer kan förklaras som något annat än som resultat av mänskliga handlingar. Vi har tagit upp kritiken mot det Starka Programmet och visat på att det mesta av den kritik som riktats mot programmet kan undanröjas om programmet istället för att försöka grunda sina argument i en ontologisk realism och i kausalitet omfattar den luhmannska sociologins relativistiska och funktionalistiska hållning. Vi har också visat på att den omformuleringen av det Starka Programmet gör att sociologin också bör omfatta den starka AIn. Vi har dessutom visat på att den tämligen obearbetade hållning gentemot programmering som Luhmann själv redovisar, kan utvecklas med hjälp av den konnektionistiska DAI design som vi har visat på i denna avhandling. Det ger också en anledning att ifrågasätta Luhmanns negativa uppfattning om systemens förmåga att förändra sig själva. Den uppfatningen kan vara en orsak till varför den luhmannska teorin upplevs som konservativ.

9. Ett försök till syntes – det