• No results found

Luhmanns funktionella relativism och ontologisk realism

8. Det sociala som holism – Systemteorin och det Starka

8.3 Luhmanns funktionella relativism och ontologisk realism

är fel. När vi ser att reflexiva processer är beroende av distinktionen mellan system och miljö är det mycket lättare att förklara hur det sociala hör samman med världens empiri. Det sociala är i själva verket resultat av denna distinktion. Det är ett sätt att försvara att all kunskap som Bloor hävdar skapas av sociala faktorer men det är ett försvar som gör att symmetrikravet blir ganska trivialt. Det viktiga är att Luhmanns betoning av asymmetri gör det möjligt att framhålla att sociala förklaringar inte motsägs av att det är uppenbart att någonstans har faktorer i miljön att göra med att vi ibland tycker att någon kunskap är mer sann än en annan kunskap.

AI frågan gör att vi ser att mycket av kritiken mot det Starka Programmet ställs på sin spets och framstår som relevant. Programmets uppfattning om kausala sociala processer leder till att man har fokuserat för mycket på intressestyrning. Det intressanta med AI-debatten är att den ställer så många frågor på sin spets att sociologins uppfattning om det sociala måste förändras. Det är därför viktigt att vi avstår från den traditionellt kritiska sociologiska analysen av AI för att istället rikta in oss på AIs sociala funktionalitet. Vi skapar bättre förutsättningar för den sociologiska disciplinens reflexiva förmåga om vi frilägger vad som ligger bakom de sociala processernas asymmetriska förhållanden, än om att vi letar efter förklaringar till att intressen tenderar att likrikta dessa processer.

8.3 Luhmanns funktionella relativism och ontologisk

konsistens ändå påverkar kunskapen trots att denna kunskap utvecklas i sociala processer. I Luhmanns teori kan världen påverka kunskapen genom att den exponerar möjliga distinktioner. Därför blir det som finns i världen inte oviktigt.

Luhmanns uppfattning om världen landar i en form av naturalism. Hittills har vi hävdat att det handlar om en relativism. Men det är en relativism som ligger nära den naturalism som till exempel Willard van Ormond Quine diskuterar i Word and Object. Och Quine presenterar själv sin position som en form av realism.

Att hävda en relativistisk position är mycket kontroversiellt. Det vi har argumenterat för i denna avhandling är inte en relativism som innebär att allt bara flyter omkring. Den innebär inte att allt är möjligt att hävda bara för att några människor tycker på ett eller annat sätt. Det skulle vara att säga att de sociala systemens referens är godtycklig och inte något som uppstår genom system/omvärldsrelationen. Däremot kan vi säga att mycket mer blir möjligt om vi rationaliserar systemen så att deras förmåga till reflexion blir bättre. Det är samtidigt en hållning som innebär att människan inte kan förändra allt. De psykiska systemen kan inte kommunicera med de system som bygger upp vårt universum och kan därför inte ändra på dessa system. Sannolikt kan inte heller sociala system påverka naturen även om den mänskliga kulturens påverkan på naturen kan tala för att en sådan påverkan kan ske. Sådana frågor ligger dock utanför vad som är relevant för denna avhandling.

Relativismen är bättre på att förklara de sociala faktorernas roll därför att den inte behöver blanda in vare sig medvetandet eller naturlagar. Med relativism blir det naturligare att vi använder begreppet funktionalitet istället för kausalitet, eftersom en relativ värld medger att vi inte behöver tala om naturlagar eller om att människan är grunden till allt. Skillnaden mellan funktionalism och kausalitet kan vara en definitionsfråga. Det har att göra med att det finns en gråzon mellan realism och relativism. Vi bör vara öppna för att det som vi upplever som funktionalitet hos relativa värden kan bestå av verkliga värden som är så finstämda och mångbottnade att vi inte kan uppfatta deras realistiska status. Då kan vi tala om kausalitet istället för funktionalitet. Fast i så fall har människan svårt att uppfatta hur dessa kausala processer ser ut. Därför måste vårt medvetande bli uppmärksammat på dem genom någon form av funktion som har att göra med att vi hamnar i situationer som tillåter oss att se något nytt. Kausaliteten måste leda till någon funktionalitet som tillåter oss att se. Det kan handla om en kausalitet som gör att systemen omorganiserar sig. Men det är den nya funktionalitet som denna omorganisering skapar, som gör att vi ser något nytt. Då innebär kausala processer att förutsättningarna för att se nya kunskapskopplingar förändras. Det betyder inte att någon ny kunskapsstorhet måste bli följden, eftersom kausaliteten bara leder till att en del av den gamla situationen förändras. Den kausala processen behöver inte ens leda till något nytt om resultatet inte blir en tillräcklig förändring i möjligheterna att se något nytt. Eftersom vi inte kan vara säkra på att det finns en sådan kausalitet är det bättre om vi fokuserar på funktionalitet. Eftersom vi heller

inte kan veta om det finns en yttersta verklighet bakom dessa processer är det bäst om vi knyter denna funktionalitet till en relativistisk världsuppfattning.

Det framstår som oklart om SP bygger på realism eller relativism på den ontologiska nivån. Det faktum att SP tar avstånd från att det finns sann kunskap som inte är påverkad av sociala processer innebär en form av relativism. Det behöver inte innebära att programmet inte kan omfatta att det kan finnas någon form av sann kunskap. Bloor menar också själv att SP inte står i motsättning till realism:

The relativism of the Strong Program is not to be counterpoised to realism. As I have emphasised, (non-social) nature plays a central role in the formation of belief, though how nature is experienced cannot provide a sufficient causal explanation of how it is subsequently described.

(Bloor,1999:102)

Det blir svårt att förstå på vilket sätt de sociala processerna kan vara orsakande eftersom kausalitet bör vara något som leder i en viss riktning till skillnad från funktionalitet som mer letar efter möjligheter. Det är ju så som Luhmann skiljer mellan kausalitet och funktionalitet. Ett sätt skulle vara att utöka SPs realism till att också omfatta de sociala processerna. Vi kommer då tillbaks till att social kausalitet skulle ha att göra med att människan har vissa biologiskt nedärvda sociala beteenden. Det skulle då finnas några inneboende genetiska egenskaper som gör så att människorna under vissa yttre omständigheter beter sig på ett visst sätt. Men genom att dessa kausala processer skulle grundas i en realistisk ontologi blir det ännu svårare att undvika att programmet ligger nära ett renodlat sociobiologiskt program. Om programmet istället använde Luhmanns relativistiska funktionalitet kan det undgå också sådan kritik. Bloors krav på symmetrisk kausalitet ät väl det som skall göra programmet starkt. Men kausalitet i den sociala dimensionen ger vid handen att människors beteenden är lagbundna. Funktionalitet är däremot förenligt med relativism i både sociala och kognitiva processer. Och om det är så att världen fungerar enligt processer som har att göra med en realistisk ontologi spelar det inte så stor roll om vi där tar miste, eftersom världen bara kan exponeras för människorna genom den interaktion mellan sociala system och miljö som bygger på relativistisk funktionalism. På så sätt slipper vi den sociologiska chauvinismen. Eftersom den sociala kommunikationen inte bygger på att människor tänker, slipper vi undan kritiken mot att programmet inte kan redogöra för vilken betydelse människornas resonerande kapacitet har. Vi kan istället se att sociala processer påverkar kunskapen genom de artefakter som är det socialas bärare. Eftersom dessa artefakter inte behöver ha någon komplex funktionalitet för att kunna förändra strukturerna kan också AI-redskap vara en del av dessa sociala

processer. Snarare kan vi se att AI kan tillföra en utökad funktionalitet till de sociala processerna.12

Vi kan framhålla att även om världen påverkar oss via kausala processer finns det ett utrymme för att social funktionalitet kan förekomma utan att kausala processer har varit verksamma. Det kan till exempel handla om att en person av en tillfällighet råkar exponeras för något som har funnits inom räckhåll men som personen av någon anledning inte tidigare har sett, bl.a. via den serendipity funktion som Merton sociologiserade. Det är troligt att AI-system kan effektivera en sådan funktionalitet.

Brante har argumenterat för att det finns en skillnad mellan kunskapsteoretisk och en metodologisk (eller "sociologisk") relativism. Vi får anta att kunskapsteoretisk relativism är det som vi har benämnt ontologisk relativism.

Brante menar att vi måste avvisa den eftersom den leder till den extrema filosofiska skepticism som hävdar att ingen kunskap är möjlig. Och till den idealistiska position som hävdar att världen bara är vår egen mentala konstruktion.

Brante menar att den relativism vi bör ansluta oss till endast är den metodologiska relativismen. Den kunskapsteori som sociologen bör ansluta sig till är istället realismen. Brantes argumentation lyder så här:

En stark kunskapsteoretisk relativism leder till en extrem filosofisk skepticism (ingen kunskap möjlig) och idealism (världen är vår egen mentala konstruktion). Sociologen bör ansluta sig till en version av ontologisk och kunskapsteoretisk realism. Även detta begrepp har många betydelser. Den svaga (och förnuftiga) versionen av realismen kan sammanfattas i två enkla punkter: (A) Det existerar en av medvetandet oberoende yttervärld, och (B) Det mänskliga tänkandet påverkas (begränsas) av denna yttervärld (Brante,1984b:38).

Brante menar att den svaga varianten av realismen i själva verket är en förutsättning för den metodologiska relativismen:

12 Det skulle vara intressant att ta upp sociologins debatt om vad Wittgeinsteins idé om regelföljande betyder utifrån Luhmanns teori. Bloor och Harry Collins tycks vara inne på att regelföljande skapas av kausala processer. Det kan då knappast handla om att kausaliteten kan förklaras med naturvetenskaplig realism utan den måste handla om någon form av mänsklig disponibilitet. De som Bloor kallar ”Right Wittgensteinians” föreslår att regler skapas genom de situationer som uppstår då människor träffar varandra. Framför allt är det etnometodologins syn på regler som används. Det är framför allt den senare positionen som borde gå att utveckla med hjälp av en diskussion om artefakternas roll. Det finns en nyare diskussion om den debatten i ett nummer av tidskriften Social Studies of Science, Vol. 34, No. 4 (Aug., 2004).

Det vill säga: den metodologiska relativismens huvudpunkt är att kunskaper, sanna som falska, är orsakade; det finns inget logiskt samband mellan våra teorier om verkligheten och verkligheten. Orsakerna kan vara av socialt, psykiskt, perceptuellt etc slag. För vetenskapsmannen inom vissa ämnen, t ex experimentella sådana, är givetvis den (teoriberoende) observationen en primär kausal faktor. Alltså förutsätter relativismen existensen av åtminstone några orsaksfaktorer - en ontologisk realism.

Relativismen förutsätter också samband mellan dessa faktorer och våra kognitioner - en kunskapsteoretisk realism. Däremot förutsätter vare sig relativismen eller realismen i ovanstående bemärkelser att det finns en entydig korrespondens mellan verkligheten och våra teorier om densamma, eller att det finns teorineutrala observationer, eller att alla de objekt vetenskapen uttalar sig om verkligen existerar, eller att den vetenskapliga kunskapsformen är artskild från andra kunskapsformer (Brante,1984b:38-39).

Frågan är väl ändå om sociologin verkligen behöver denna ontologiska realism.

Enligt Luhmanns systemteori kan världen ändå bara påverka de sociala systemen genom de ganska komplicerade processer som sker genom strukturell koppling.

Det betyder att människan inte kan observera världen genom sitt medvetande varför världens tillstånd inte kan bli en mental konstruktion. Om sedan världen är ordnad enligt kausala lagar eller relativ funktionalism är inte avgörande. Det är ändå bara genom funktioner som vi kan bli påverkade av världens tillstånd. Vi kan framhålla att det faktiskt betyder att vi kan hålla fast vid Brantes två punkter: att det existerar en av medvetandet oberoende yttervärld och att det mänskliga tänkandet påverkas (begränsas) av denna yttervärld. På så sätt förutsätter inte relativismen några orsaksfaktorer men den står och faller heller inte med att det kan hända att världen styrs av kausallagar. Fördelen är däremot att människans ontologiska status inte måste förklaras med naturlagar. På så sätt är den funktionella relativism som Luhmann föreslår en bättre förutsättning för den metodologiska relativismen än Brantes svagare variant av realism.

Utifrån ett funktionellt perspektiv blir också ett fenomen som emergens naturligare. Emergens används inom sociologin för att förklara hur sociala processer kan skapa förändringar i den sociala nivån utan att de behöver kopplas till mänskliga handlingar. Keith Sawyer diskuterar hur s.k. multiagent system kan erbjuda insikter om hur det som kallas emergens kan uppstå. Enligt Sawyer handlar det både om hur mikro-fenomen skapar förändringar i makro-nivåerna, och om hur makro-nivån skapar social kausalitet på mikro-nivån (Sawyer,2003).

Sawyer frågar hur makro-strukturella fenomen kan uppstå från individuella handlingar. Att man behöver ställa den frågan menar han är ett uttryck för att man har svårt att se att emergens kan ha sin grund i något annat än mänskliga handlingar. Sawyer menar att emergens bör höra samman med holistiska teorier

(Sawyer,2001). Han framhåller emellertid att emergens också har använts av metodologiska individualister för att förklara hur individerna och deras relationer bygger upp sociala egenskaper. Sawyer menar därför att begreppet är mycket suddigt.

Sawyer framhåller att emergens också har blivit ett nyckelbegrepp inom datamodellering av komplexa sociala system både inom konnektionism och inom multiagent modellering. Detta anger att det också finns möjlighet att grunda emergens just på att de komplexa processerna skapar en funktionalitet som innebär mer än vad enskilda aktörer kan åstadkomma. Det betyder alltså att det varken är lagbundna samhällsprocesser eller individuella aktörers handlingar som förklarar emergens. Istället framkallar komplexiteten i systemen den funktionalitet som skapar emergens. Vi bör uppmärksamma att Sawyer menar att regler som skapar emergens inte behöver vara svåra, vilket stöder tanken på att vi inte behöver ställa alltför höga krav på själva programmeringen. Sawyer framhåller istället att emergenta system är komplexa och dynamiska system som uppvisar beteenden som inte kan förutses genom att man försöker göra en fullständig studie av de delar som ingår i systemet (Sawyer,2001:554).

När vi diskuterade socionik-programmet uppmärksammade vi att DAI-modellen inte behöver kopplas till komplex funktionalitet på mikro-nivån, eftersom det inte är aktörers handlingar som är avgörande. Därför blir emergens något mycket mer naturligt. Det handlar helt enkelt om den relation mellan system och omvärld som inte alls har med mänskliga aktörer att göra. Thomas Malsch nämner i artikeln Naming the unnamable att vi skall undvika att leta efter en dialog mellan DAI och sociologin genom att diskutera begrepp på modet. Ett sådant begrepp anser Malsch att emergens är (Malsch,2001:171). Enligt den uppfattningen kan vi hävda att AI-strategier som bygger på att skapa artificiella aktörer som kan interagera med varandra, så kallade Multi Agent systems, bara leder oss in i en AI-diskussion som blir konstig. Den blir konstig eftersom den måste förklara begrepp som egentligen är onaturliga för en strategi som bygger på att allt skall grundas på enskilda aktörers handlingar. Då blir det motsägelsefullt att det samtidigt finns något som påverkar mikro-nivåerna genom en egen kraft.

Emergens är ett sådant begrepp vars mening i en DAI-strategi representerar ett så naturligt fenomen att det egentligen inte alls behöver någon egen benämning eller ytterligare förklaring. Att emergens blir ett så besvärligt begrepp i alla modeller som har sin grund i individuella handlingar, har att göra med att det blir svårt att förklara hur strukturen kan få en egen funktionalitet på annat sätt än genom att människorna är grunden till allt. I en DAI-modell, eller en systemteoretisk modell, finns det mer funktionalitet i strukturen tack vare att den i sig blir mer föränderlig.

Därför är det naturligt att makro-nivåer påverkar mikro-nivåer och vi behöver inget begrepp för den funktionalitet som bara sker i makro-nivåerna. Det ger också en möjlighet att knyta emergens till att samhällsprocesser bygger på relativism.