Fjäder-beklädnaden är mjuk, näbben krökt ända från roten och tårna är försedda med spetsiga klor - allt en god utgångspunkt för denna undersökning.
Man
vill
gärna tro att det är Minervas uggla som sitter på uni-versitetshuset. (Som upplysning kan nämnas att just denna dag-uggla en enda gång anträffats i Sverige och då i Skåne.) Lunda-akademin för oss rakt in i antikens bildspråk och mytologi:sfinxer, gripar, tripoder, lyror, Medusas huvud - och ugglor.
Man väljer gärna formuleringar som tankens frihet eller kun-skapens spridning, när man ser dessa ugglor som lyfter mot skyn. Illusionen av flykt har Helgo Zettervall, arkitekten, åstad-kommit på ett elegant sätt: fågeln har sitt fäste i lyrans mitt-sträng, den senare så spröd att den knappast syns. Det är sidor-isalitemas gavelfält, i öster och väster, som kröns på detta sätt.
Men här finns ytterligare en uggla, i relief på sydsidan (fig. 1 ), i mittaxeln rakt under den stjärnbeströdda gesimsen. Den öppna rymden har bytts ut mot ett slutet rum. De stora vingarna är fällda, blicken fäst i fjärran; ugglan vilar, omsluten av voluter och bladverk Främst
riktas
dock vår uppmärksamhet mot nå-got annat: ugglan griper med ena klon om ett par böcker och förstärker så sin roll som kunskapsförmedlare. En liknande uggla sitter inne i aulan.En bok vore helt onödig i bibliotekssammanhang! Arki-tekten Alfred Hellerström har inte heller introducerat detta att-ribut på UB (fig. 2). Här har ugglan sitt näste i ett kapitäl, i en genomtänkt komposition: vingpennorna, som bildar ett vack-ert mönster, fyller ut svicklarna; stora stiliserade blad döljer klorna. Det kan röra sig om akantus men lika gärna om eklöv, eftersom naturtrogna ekollon kompletterar bilden av lövdunge.
Allt är väl utmejslat i kalksten, i skarp kontrast till det röda
teg-let i kolonnskaft och valv. Det skall tilläggas att denna fågel be-finner sig inomhus, i bibliotekets förhall och där i sällskap med andra typer av fåglar på övriga kapitäl.
Hur skall vi uppfatta stadens äldsta uggla, den på domkyr-kan? Vilken roll spelar denna fågel i den kristna ikonografin?
Är Bibeln en hjälp? I Psaltaren, psalm 102 - Klagan och hopp till Herren- står följande att läsa i verserna sju och åtta: "Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner. Jag får ingen sömn och har blivit en ensam fågel på taket." Jag läm-nar frågorna ovan obesvarade. Det krävs en mycket skarp blick för att upptäcka henne, högt upp på tvärskeppets sydsida. Om-given av olika expressiva stenhuvuden sitter ugglan i frisen ovanför kolonettgalleriet.
Det hade väckt förvåning om arkitekten Alfred Arwidius inte hade placerat en uggla på ett hus i ett kvarter uppkallat efter henne. Det rör sig om Församlingshemmet vid Södra Espla-naden (fig. 3 ). Likt ugglorna på universitetshuset sitter även denna högt och fritt, på en gavelspets rakt över en reliefplatta med husets namn och årtal samt ett rikt förgrenat lövverk. Giss-ningsvis rör det sig om en hornuggla, en variant som förekom-mer rätt allmänt i södra och mellersta Sverige. De långa öron-tofsarna talar för detta, liksom vingarna som når bakom stjär-ten. Här kan man dessutom verkligen tala om "ögonringar".
Ingen annan uggla uppvisar en liknande hållning, rak och spänd och med en rovfågels blick. Vid invigningen 1901 var denna hömtomt närmast att betrakta som en utpost i Lund, vid stads-kärnans sydöstra gräns. Här tog landsbygden vid. Är detta nyckeln
till
fågelns skärpta uppmärksamhet?Ett hus uppfört runt sekelskiftet 1900 kan - under vissa betingelser -få stilbeteckningen jugend. Församlingshemmets
mjuka former och asymmetriska gruppering av byggnadsdelar-na, plus en del detaljer, tillåter denna stiletikett. Att ugglorna främst dyker upp under seklets första år hör till sakens natur.
Kännetecknande för jugend är nämligen just den rika dekoren.
Klassicismens formgrammatik tillämpas inte längre. N aturalis-tiskt utformade växter och djur, helst ur den inhemska floran och faunan, pryder nu i stället portar, fönster och friser. Troll och andra sagoväsen förekommer också. En som inte skydde några medel för att locka vår blick till en rundvandring var ar-kitekten O E Hägg, så i den stora bostads- och affärsanlägg-ningen vid Clemenstorgets östra sida. Byggnaden fortsätter ett stycke runt hörnet och här- mot Sankt Petri Kyrkogata sitter vår uggla (fig. 4 ), infattad som ett smycke i ett sirligt utformat vindsfönster i den lekfullt svängda gaveln.
Falk, hök, duva? Nej, på en uggla tar man inte miste, hur den än ser ut. Studera till exempel de fåglar som sitter i hörnen på före detta Skånska Brand, mot Stora Algatan (fig. 5). Om de stora vingarna är korrekt återgivna undandrar sig min bedömning; de ser märkliga ut. Ögonen påminner om förstamajblommor.
Och kroppens fj äderskrud liknar en välsydd kolt som endast delvis döljer de spinkiga benen. Det är med andra ord en gan-ska märklig uppenbarelse. Beskrivningen stämmer inte på en tornuggla. Det är annars gott om torn i trakten: domkyrkans, AF:s, Lundagårdshusets, plus några till. Dessa ugglor finner vi just vid basen till ett stiligt torn. Såväl denna byggnad som den förra bär årtalet 1 906. Arkitekten heter här Fredrik Sundbärg, och åt sin uppdragsgivare ritade han ett palats i holländsk-dansk renässansstil, inte jugend. Att Sundbärg likväl lät en uggla finna en boplats här kan förklaras med grannskapet, den täta akade-miska miljön.
Stadens minsta uggla, inte stort mer än de karakteristiska ögonen, några fjädrar och en antydan till vingar, hittar den upp-märksamme betraktaren på Mårtenstorgets största hus, nr 10 på södra sidan. Fågeln har blivit ett välkänt attribut bland böljande jugendslingor. Henrik Sjöström ritade huset, också från 1906.
Samme arkitekt smyger även in en uggla vid Botulfsplatsen, Vårfrugatan 8. Centrum för stadens bussar är det ett föga rofyllt ställe för en fågel som under dagen vanligen uppehåller sig "i dolda gömslen, i ihåliga träd, gamla murar etc., där ock deras ytterst enkla bo anbringas". Klokt nog sitter ugglan högt ovan-för trafikbruset, som relief i den ornerade takfrisen.
Vi har nu nått fram till 1915. Jugend har klingat ut. Sam-tidigt försvinner ugglorna ur stadsbilden. Den nyss beskrivna var den sista och yngsta. Men vi skall gå ett par år tillbaka i ti-den, till 1912. Klassicismen har återvänt i arkitekturen, så till exempel i bankhuset vid Stortorget nr 6. Är det därför man -på håll - vill likna de två ugglorna, på ömse sidor om ett bur-språk, vid amforor? Arkitekten, Alfred Hellerström, har vi re-dan mött i universitetsbiblioteket.
Denna vandring började vid universitetshuset. Naturligt är då att sluta med Akademiska föreningen, den gamla student-borgen från 1851. 1911 hade Fredrik Sundbärg fått uppdraget att göra en tillbyggnad. Innanför den nya huvudentren möter en vestibul med pelare och valvbågar i rött tegel. Som på UB har ugglan här (fig. 6) fått sitt viste inomhus och i ett kapitäl, i röd sandsten. Denna hornuggla ( de långa örontofsarna pekar i den riktningen) avtecknar sig mot en sköld som omges av akan-tusliknande blad. Vingarna breder ut sig som för att famna den stora uppslagna boken, som ugglan vilar på. Så möter vi lär-domens insigner igen, och nu i studenternas eget hus. Andra
kapitälmotiv talar för att arkitekten här - på sitt eget vis -kan ha velat lyfta fram de olika fakulteterna. Representerar ugg-lan då humaniora?
Jag har inte glömt ugglan på Sankt Annegatan (fig. 7), väl synlig för alla, ja rentav den man lättast upptäcker. En förkla-ring till detta kan vara att man inte väntar sig utsmyckning på en byggnad från sent 1940-tal. Någon misstänker då- och med all rätt - att denna uggla tidigare hört hemma på ett annat ställe. Den tjänade ursprungligen som kapitäl mot Sandgatan.
Men fågeln smälter väl in här också, röd sandsten mot husets röda stavtegel. Arkitekten Hans Westman var inte främmande för anakronismer i arkitekturen; tvärtom bröt han tidigt mot modernismens konventioner. Det märks inte minst i detta verk, med dess anspelning på lokal korsvirkestradition. Ugglan sitter som en vapensköld ovanför entren till detta studentbostadshus och blir så en ständig påminnelse om en sida av studentlivet: flit och möda som vägen till insikt och kunskap.
Vad lär oss, slutligen, denna granskning av stadens ugglor?
Jo, att arkitekter och konstnärer visste hur en uggla ser ut; un-dantagen bekräftar regeln. Det visar sig också att deras tid var kort. De som hamnat här fick vara kvar, men stammen tilläts inte växa. Orsaken känner vi: ugglan hör främst hemma i se-klets början, då jugendstilen uppmuntrade bruket av växter och djur i arkitekturen. Att då ugglan i så stor uppfattning dyker upp i Lund har också sin förklaring. Det finns några fall där ugglan lyfter fram arkitekturen. Jag tänker bland annat på uni-versitetshuset, försarnlingshemmet och banliliuset vid Stortor-get. Oftast är dock fågelns roll, utöver den sinne bildliga, rent dekorativ. Och fantasin och myten får stå tillbaka för realis..., mens krav.
Fig.1
Pig. 2
Fig. 3
Fig. 4
Fig. 5
Fig. 7
et låter sig med Hegel lätt sägas att ugglan lyfter först ' i skymningen. Men vad är denna nattfågels innebörd?
Hegel menade med sin liknelse att visheten alltid är för sent ute. För honom var ugglan Pallas Athenas fågel, förnuftet inkarnerat, något som i våra dagar också går igen i universitetens flitiga användning av ugglan som lärdomssym-bol. I folk~9n har ugglan emellertid intagit en annan gestalt, skräm-mande och förebådande ond bråd död. Inom heraldiken har hon framför allt symboliserat vaksamhet. Upplysningstidens människor sökty göra uggla.I?, till ett nyttigt djur, 'romantikerna däremot såg fram-för allt till hennes sublima kvaliteter. Genom tidernas lopp har ugg-lan alltid varit en temperamentsfylld särling, sökande ruinens ens~m-het. Först i samband med sekelskiftet 1 900 blev hon domesticerad. I form av jugendornament kom hon då att 'flytta in i stadsbilden.
Denna uggle-uggla söker i text och bild följa våra många skif-t~de föreställningar kring ugglan. Den erbjuder en historia: med stor
spännvidd. ,