mödan med att försöka förstå

I dokument Vem dömer änglarna? En teodicé (sidor 21-25)

Nu är det dags att intensifiera sökandet efter en rimlig förklaring till Guds och det ondas samtidiga existens.

Det går aldrig, tänker en del. Naturligtvis inte, om vi har grundinställningen att det inte går.

Med en negativa inställning blir varje försök – vad det var må - halvdant!

Ef 5:17

Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja.

Å andra sidan kan vi ta till oss uppmaningen och verkligen försöka. Använda vår logik, vår hjärna. Vi läste nyss vår bibels uppmaning att ”söka förstå” Dessa bibelord innebär en verklig möda med att tänka, ett arbete med att reflektera för att komma framåt, för att förstå, för att få en rimlig förklaring!

Vi måste ha klart för oss att vi löser inte problemet om vi försöker undvika de svåra frågeställningar med hjälp av mystik, dogmer eller annan svepande formulering.

Därför börjar vi med det obehagligaste i bibeln: Gud är kärleken, men, att bibeln å andra sidan tydligt berättar att jag och du kan gå förlorad.

Hur går det ihop med en kärleksfull Gud? Vi läser:

Matt 24:40-42

Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. [41] Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar. [42] Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer.

Luk 16:19-31

Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. [20] Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår [21] och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. [22] Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. [23] I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. [24] Då ropade han:

'Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.' [25] Men Abraham svarade: 'Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. [26] Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de

Vem dömer änglarna? – en teodicé v 2.1

som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.' [27]

Mannen sade: 'Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. [28] Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.' [29] Abraham sade: 'De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.' [30] Mannen svarade: 'Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.' [31] Men Abraham sade: 'Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.' "

Så här står det i vår bibel. Läser du en engelsk bibel så är innehållet detsamma.

Det är en tuff text som berättar om en verklighet. Det är ingen liknelse. En lika tuff fråga ställer jag mig själv: Hur går dessa texter ihop med en kärleksfull Gud?

Vi skall ta en frågeställning till.

Joh 8:41-45

Ni gör er faders gärningar." Då sade de: "Vi är inga oäkta barn. Vi har Gud till fader och ingen annan." [42] Jesus svarade: "Om Gud vore er fader skulle ni älska mig, ty jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. [43] Varför fattar ni inte vad jag säger? Därför att ni inte står ut med att höra på mitt ord. [44] Ni har djävulen till fader, och ni vill göra vad er fader önskar. Han har varit en mördare från första början, och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom. När han ljuger talar han med egna ord, ty han är en lögnare och lögnens fader. [45] Men jag talar sanning, och därför tror ni mig inte.

I den här polemiken med de judiska ledarna, säger Jesus att djävulen är lögnens fader. I skapelseberättelsen, ser vi att människans närmaste granne var djävulen. Vi läste det för en stund sedan, men det bibeln berättar är viktigt, så vi tar det en gång till:

1 Mos 2:15-17

Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. [16]

Herren Gud gav detta bud: "Du får äta av alla träd i trädgården [17] utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö."

1 Mos 3:1-7

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan:

"Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" [2] Kvinnan svarade: "Vi får äta frukt från träden, [3] men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." [4] Ormen sade: "Ni kommer visst inte att dö. [5] Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." [6] Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. [7] Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.

Bibeln ger oss följande beskrivning:

Gud placerar två människor utan förstånd i ett paradis. De vet inte ens om att de är nakna. Där får ondskan – lögnens fader – fritt och utan ingrepp från Gud, förleda människan till brott mot det enda bud som fanns:

Ät inte av kunskapens träd!

10 Guds bud var inte utgivna. Det fanns bara ett enda förbud: Ät inte av trädet.

När Gud meddelar förbudet, säger Han inte: om ni äter av det …. utan Gud säger: när ni äter av det ...

Det som hände i Edens lustgård har hänt, och kan inte göras ogjort. Därav blir frågan vi nu ställer oss av ”akademisk art”. De här reflektionerna som är viktiga för att förstå Guds fullkomlighet och gudomlighet:

Har du någonsin reflekterat över att Gud i sin storsinthet – i sin absoluta fullkomlighet – i Edens lustgård gav djävulen en ”andra chans”? Att han i detta jordiska paradis faktiskt hade möjligheten att få fortleva odömd, trots sitt uppror i himmelen? Att hans huvud hade fått förbli okrossat, om han låtit bli att fresta Eva!

Förbudet är riktat till människan som saknar all kunskap. Men, bibeln berättar också att förbudet från början inte var någon frestelse för människan! Evas första reaktion var en invändning som avvisade djävulens förslag!

Har du någon gång funderat över att möjligheten till synd i första hand var avsedd för djävulen? Djävulen var före människans syndafall den ende som hade kunskap för att kunna förstå innebörden av ordet död.

Har du någon gång funderat över sambandet att om djävulen frestade människan så var det kört för både människan och djävulen?

Den här tankegången innebär att människan har ett ansvar för sitt uppror. Tveklöst.

Tankegången innebär därutöver att djävulen bär det totala ansvaret för det kommande händelseförloppet. Hans eget uppror samt människans uppror.

Har du reflekterat över att människan – utan kunskap – rimligen var fullständigt chanslös mot en mästerlögnare? Att det var därför Gud beslutat att sända sin son i döden för att sona enbart människans synder. Observera att Jesus har ingalunda gått i döden för djävulen och hans änglar!

Kan det vara så att frestelsen – som möjliggjordes av detta enda förbud som fanns - inte var riggad för människan utan för djävulen?

Kan det vara så att Guds ordval i förväg avslöjar det kommande händelseförloppet?

Reflektera över ordvalet. Guds säger inte om, utan Gud säger när!

Det finns all anledning att reflektera över följande ord i bönen ”Fader vår”:

”... Och utsätt oss inte för prövning ...”

Det vi läste nyss är utomordentligt viktigt: Gud säger inte om, utan Gud säger när!

Detta medför en skärpning av våra reflektioner och ger en ny frågeställning:

Vem dömer änglarna? – en teodicé v 2.1

Hur kan en kärleksfull Gud ge människan så omöjliga förutsättningar!?

Börjar det bli svettigt? Vi har många stenar kvar att vända på. Vi måste göra de här reflektionerna för att förstå på djupet.

I dokument Vem dömer änglarna? En teodicé (sidor 21-25)