• No results found

1.3 EKONOMISKA INITIATIV INOM HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAPEN

1.3.4 MÖNSTERSÄLLSKAPET I UPPSALA .1 Varuanskaffningen

Uppsalasällskapet blev under von Kraemers ledning det mest verksamma och mångsidiga i landet. Med sällskapet som plattform samlade landshövdingen jordbrukarna till gemensamma företag av skilda slag. Sammanträdena var ofta en slags varumässor där säljare och köpare möttes, prover demonstrerades och köporder togs upp. Fröer, konstgödsel och redskap var de vanligaste artiklarna och under von Kraemers ledning fick länet en ordnad marknad för dessa varor. Han uppträdde som storuppköpare under nödår, importerade fröer från Holland och kreatur från England. Schemat med rekvisition, samköp och avhämtning till billigaste pris, som introducerats i Värmland tillämpades också här.

1.3.4.2 Fröhandeln

Även i Uppland började varuanskaffningen med foderväxtfröer och bakgrunden var den-samma som i Värmland. De första rekvirenterna var jordbrukande ståndspersoner men sedan även ”vanliga bönder” börjat göra inköp använde sällskapet sig av kyrkorna för att sprida samköpsidéerna. År 1837 drev man en annonskampanj i länstidningarna för import av fröer från Tyskland ”vilka icke utan vida drygare kostnader kunna på vanlig handelsväg an-skaffas.”

En specialitet för länet var importen av finsk råg, som torkats i eldrior och därigenom blivit bättre som utsäde än den svenska. De stora samköpen gjorde det också möjligt för von Kraemer att importera fröer direkt från Holland och gå ”raka varuvägar” förbi mellan-händerna i Nordtyskland, som utnyttjat sin starka marknadsposition till att leverera under-måliga varor. På fröhandelns område gick man i Uppsala ett steg längre än i t ex Värmland genom att köpa in partier, som utan rekvisition såldes direkt till användarna. Antydningar om att man drev öppen fröhandel förekom redan på 1830-talet men denna försäljning skedde alltid på villkor, som sällskapet bestämde. Orsaken till att fröhandeln så småningom upphörde var densamma som i Värmland, nämligen att länet blev självförsörjande på området.

I fråga om rågodlingen, som hämmades av primitiva bärgningsmetoder, fungerade sällskapet som en slags utsädescentral genom att man tog in prover från trakter, som gynnats

45

av goda skördar och förmedlade försäljning därifrån till bygder, som missgynnats av vädrets makter. 29

1.3.4.3 Nyodlingar

Det var som organisatör av torrläggningsföretag som von Kraemer först visade sin ledar-förmåga. Under hela sin ämbetstid arbetade han oavbrutet med att planera och samordna sjö-sänkningar. Första försöket skedde vid Bälinge mossar norr om Uppsala och följdes av ett 40-tal andra företag, vilka sammanlagt ökade länets åkerareal med ca 25 000 tunnland. Dessa var organiserade som samverkansföretag mellan markägare och utgjorde en praktisk förskola för kommande associationer.

1.3.4.4 Försäkringsföretag

Även inom försäkringsväsendet var hushållningssällskapen föregångare. Von Kraemers mål var att samla alla länets brandstodsföreningar i ett enda bolag men han mötte hårt motstånd från bönderna, som menade att avgifterna skulle bli högre i större bolag och kunde på sin höjd tänka sig häradsbolag. På von Kraemers initiativ bildades då 1837 sju häradsbolag med full uppslutning från lantbrukarna. Bolagen var banbrytande genom att egendomen värderades av sockenkommittéer, att premierna sattes efter egendomens värde och att full ersättning utgick vid eldsvåda. Brandskydd ordnades genom att socknarna delades in i brandrotar med syne-män, som gick brandsyn två gånger per år. Von Kraemer gav dock inte upp sin plan på ett samlat länsbolag och fick sin vilja igenom 1845. På samma sätt tillkom länsbolag för kreaturs- och hagelskadeförsäkringar.

1.3.4.5 Andra varor

Varuanskaffningen omfattade ett brett spektrum av produkter. Viktigast var konstgödseln, som främst utgjordes av benmjöl och guano. På kreatursområdet importerades raskor och tjurar från England och Holland. I fråga om redskap drev sällskapet en efterhand omfattande försäljning av svenska och utländska plogar av vilka man även hade eget lager förutom-stående kunder. Sågar, jordborrar och mullvadssaxar var andra artiklar och man lanserade även en ”vedbesparande spis”, som utgjorde en övergångsform mellan öppen spis och järnspis. 30

1.3.4.6 Lantbruksmöten

Lantbruksmötena var tillfällen då enligt Elfred Kumm ”en hel herrgård breddes ut som åskådningsmaterial för de tusentals besökarna. Lantbruksmötena torde ha varit verkliga folk-fester i framstegsarbetets tecken, de första folkmötena på bred demokratisk bas, som gått av stapeln i vårt land.” Man studerade växelbruk, lyssnade till föredrag, beskådade plöjnings-tävlingar och bekantade sig med nya redskap. Det första lantbruksmötet i Sverige anordnades av uppsalasällskapet på Marielunds gård 1841. Lantbruksmötena var också viktiga varumark-nader och bidrog starkt till att knyta de mindre lantbrukarna till sällskapen och deras

samköpsverksamhet.

1.3.4.7 Skogsvård

46

Von Kraemer tog 1851 initiativ tillden första frivilliga skogsvårdsföreningen i Sverige, som ett slags filial till sällskapet. Orsaken var att länet hade skogsbrist, bl a på timmer till gärdes-gårdar. Han aktualiserade också frågan om en skogslagstiftning för att säkra återväxten och fick flera lantbruksmötens stöd för denna tanke.

1.3.4.8 Lantbruksutbildning

Lantbruksutbildningen hade diskuterats sedan 1700-talet och varit ständigt aktuell också inom hushållningssällskapen. Förtjänsten av det första svenska lantbruksinstitutet tillkommer Edward Nonnen, som startade sin utbildning på Degeberg i Västergötland 1834. Förebilden var Albrecht Thaers akademi på Möglin i Tyskland. Nonnen fick också statsanslag till sin verksamhet.

År 1839 föreslog Robert von Kraemer att ett statligt lantbruksinstitut skulle förläggas till Ultuna. Riksdagen godkände förslaget följande år och föreståndare blev Kraemers med- arbetare i hushållningssällskapet Johan Arrhenius. Verksamheten startade 1848 och sedan Nonnen lagt ned sin utbildning 1852 tillkom ett andra institut på Alnarp 1862. 31

1.3.4.9 Hushållningsnämnderna

Som i övriga län tillkom i Uppsala 1847 de s.k. hushållningsnämnderna, vilka i regel om-fattade ett härad. De utgjorde underavdelningar till sällskapen och styrdes av direktioner, som bestod av en representant för varje socken för att nå direkt kontakt med bönderna. Nämnderna hade stor handlingsfrihet och bildade inom sig associationer av olika slag som sparbanker, försäkringsanstalter, tjurföreningar, ångbåtsbolag m m. De grundade också sockenbibliotek.

Större delen av nämndernas affärsdrivande verksamhet skedde i form av distribution av sällskapens varor men deras arbetsresultat var starkt varierande. En av de mest uppmärk-sammade var Lagunda och Hagunda häraders hushållningsnämnd där von Kraemer var ord-förande. Den kom att ge upphov till landets vad som har betraktats som Sveriges första kooperativa företag.

1.3.4.10 Von Kraemer och hungeråren

Under 1840-talet härjades Uppland under flera år av torkperioder omväxlande med över-svämningar, hagelstormar och regndigra höstar. Katastrofåret kom 1845 då skörden knappt gav utsädet igen. Var tredje upplänning hotades av hungerdöden och fattigfolket var värst utsatt med även bönderna saknade bröd och utsäde. Von Kraemer tillsatte en undsättnings-kommitté vars arbete han ledde. Han utverkade statslån och köpte in stora kvantiteter varor, som delades ut till de behövande. Tack vare storköpen lyckades Kraemer hålla priserna 20 procent under torgpriserna i Uppsala. Ur denna verksamhet mognade idén om varuanskaff-ningsbolaget i Örsundsbro.

Undsättningskommittén köpte även in lin som lämnades till spånad åt allmoge-kvinnorna. För männen ordnades med vedhuggning och dikning, folkskolehus byggdes, kyrkogårdsmurar uppfördes, vägar rätades, sjöar sänktes eller torrlades, allt i form av nödhjälpsarbete.

Efter missväxtåren uppstod ett nytt dilemma. För att snabbast möjligt befria sig från sin skuld-sättning saluförde bönderna spannmål i stora mängder och priserna sjönk katastrofalt.

För att hålla uppe nivån startade von Kraemer ett inköpsbolag och sålde senare spannmålen med vinst, som tillföll stadens fruntimmersförenings hjälpverksamhet.

47

Von Kraemer fortsatte att ägna uppmärksamhet åt spannmålsprisernas fluktuationer och föreslog sällskapet att starta en bank för spannmålsbelåning. År 1847 bildades Mälarpro-vinsernas enskilda bank med ändamålet att belåna spannmål och med Kraemer som störste delägare. När tiderna blev bättre minskade emellertid lånebehoven och ”ingen spannmåls-tunna blev där mottagen eller belånad utan det blev en ordentlig privatbanksrörelse på håret lika med alla de andra.” 32

1.3.5 LAGUNDA OCH HAGUNDA HÄRADERS VARUANSKAFFNINGSBOLAG