M ETODER FÖR BISTÅNDSHANDLÄGGNING

I dokument BISTÅNDSHANDLÄGGARE ETT (O)MÖJLIGT UPPDRAG (sidor 41-44)

Metoder och arbetssätt i biståndsbedömningsprocessen beskrivs sparsamt i littera-turen. Westlund (2002) menar att metoder för biståndsbedömning både bör ut-vecklas och fördjupas. I sin nuvarande utformning ger biståndsbedömningen ett begränsat inflytande för den enskilde och bör ersättas av andra modeller. Det kan t ex vara när den enskildes situation och behov är oklara. Det kan också vara situa-tioner när det föreligger konflikter mellan olika behov och mellan sammanboende där biståndshandläggaren inte vet vad han/hon ska göra. Enligt författaren behövs det tid för reflektion men också möjligheter att mobilisera resurser.

Nedan redovisas olika exempel på metoder/modeller och arbetssätt som tas upp i litteraturen och som fokuserar på olika delar av biståndsbedömningsprocessen.

Systematisk behovsbedömning - systematiska och standardiserade bedömningsformulär

Socialstyrelsen (2004) har granskat metoder för systematiska bedömningar inom socialtjänsten. Studien belyser bedömningar i arbetet med klienter och brukare, dels med avseende på nyttan med sådan bedömning, dels genom en kartläggning av hur utbredd användningen är av systematisk bedömning i landet. Undersök-ningen bygger på sammanlagt 727 intervjuer varav äldreomsorgen representeras av 138 enheter.

Studien visar att det finns ett stort motstånd till standardiserade instrument. Av enheterna inom äldreomsorgen framkom det att 45 procent var positiva till stan-dardiserade instrument. De intervjuade ser fördelar som enhetligare bedömningar, bättre struktur i informationsinsamlingen och en ökad tydlighet för brukaren.

Nackdelarna/riskerna ses som alltför fyrkantigt bemötande och att det ger intrång i klientens personliga integritet genom att ställa frågor om sådant som inte berör det direkta problemet.

Socialstyrelsens kartläggning visar att förekomsten av systematisk bedömning inom äldreomsorgens verksamhetsområden var liten. Andelen som använder eller planerar att använda systematisk bedömning var 12 respektive 10 procent. De bedömningsinstrument som användes inom äldreomsorgen var bland annat skatt-ningsskalor som CAN-skalan vilken bedömer psykiska funktionshindrades behov inom ett antal livsområden. Andra bedömningsinstrument som används är bland annat SNAC, ADL, Bergerskala och RAI instrument. Formulär som är mer direkt knutna till vårdplaner har tagits fram lokalt.

Hembesök

I en rapport från FoU i Väst har Monica Nordström & Anna Dunér, (2001) grans-kat hembesök som arbetssätt. Hembesök är en term som används så självklart av biståndshandläggarna - men vad handlar det egentligen om?

Biståndshand-läggarna går hem till den enskilde vid första kontakten och i rapporten görs en beskrivning av vad ett hembesök är och hur det kan gå till. Författarna redogör för de olika moment som ingår i hembesöket såsom samtal, observationer, nätverks-analys och närmiljönätverks-analys.

Ett hembesök varar i regel i 30 minuter - en timme. Enligt författarna är det sällan som biståndshandläggarna gör mer än ett hembesök innan beslut om insatser fat-tas. Att bedöma en persons behov på så kort tid som en timme kan vara proble-matiskt. Detta med tanke på att handläggaren använder mycket tid för att motivera den gamle till att ta emot hjälp de har rätt till. Biståndsbedömarna använder sig sällan av checklistor eller frågeformulär vid utredningen utan har oftast vissa om-råden i bakhuvudet. Biståndshandläggarna ägnar tid åt att motivera de äldre att ta emot insatser som kommunen erbjuder, vilka enligt författarna oftast är standardi-serade och därför inte alltid anpassade till de äldres behov. Hembesöken har mer karaktären av gäster som kommer på besök än ett möte mellan myndighetsperson och medborgare. Författarna anser att det finns risk för att de äldre inte uppfattar biståndshandläggarnas ärende som en myndighetsutredning och därför inte är klar över vad besöket egentligen innebär. Detta skulle kunna förbättras genom att ut-veckla former där handläggarens roll och syfte med hembesöket tydliggörs.

Att bedöma äldres behov på så kort tid som idag sker kan ifrågasättas om bedöm-ningen inte följs upp inom snar framtid. Författarna anser att ett sätt att arbeta förebyggande skulle vara att öka antalet hembesök per äldre genom att arbeta mer aktivt med uppföljningar. Genom en mer aktiv uppföljning skulle biståndshand-läggarna kunna arbeta mer konsekvent med den stödprocess och det motivations-arbete som de ofta inleder under hembesöket.

Behovsbedömningssamtal

Ulla Hellström Muhli (2003) har i sin avhandling studerat behovsbedömnings-samtal inom äldreomsorgen. I behovsbedömningsbehovsbedömnings-samtalet mellan handläggare och den äldre har fyra områden varit centrala. Dessa är interaktion (samspelet mellan parterna i mötet), kontext (sammanhanget), tradition (behandlar den historiska bakgrunden) och handläggarens praktik (beskriver hur han/hon leder samtalet).

I studien har Hellström Muhli videofilmat 16 samtal mellan handläggare och äldre personer. En analys av samtalen visar att det är olika världar och perspektiv som möts, den äldre med det vardagliga perspektivet och handläggaren med det insti-tutionella perspektivet. Kunskaper om de olika perspektiven har betydelse för hur äldre bemöts i samtalen och utgör ett starkt argument för kunskapsutveckling och professionalisering av det äldreinriktade vård- och omsorgsarbetet.

Av avhandlingen framgår att samtalen många gånger är inriktade på att vara in-formella trots att det finns en underliggande formell agenda. Den inin-formella tonen används som ett redskap för att vinna tillträde till hemmet, där arbetsuppgiften ska genomföras. Studien visar att om samtalet blir för informellt har den äldre svårt att ställa yrkesmässiga krav på handläggaren, vilket i sin tur kan påverka den äldres rättssäkerhet och ställning. Hellström Muhli menar att samtalen istället borde vara

inriktade på att tydliggöra handläggarens och klientens roller, då kan eventuella missförstånd eller otydligheter i samtalet upptäckas. Dessutom kan den äldre ställa krav på korrekta åtgärder och att handläggaren utövar sitt yrke på ett etiskt och professionellt sätt.

Det är i mötet med handläggaren och andra professionella som äldreomsorgens politiska ambitioner och institutionens regelverk får sin praktiska innebörd för den enskilde äldre personen. Handläggarnas arbete kan ses som en politisk funktion som ska hanteras professionellt. Handläggarens huvuduppgift är att förmedla kun-skap till den äldre utöver att bedöma behoven och göra det institutionella

sammanhanget begripligt för den äldre. Resultatet visar att arbetet bygger på institutionella ideologiska normer, historisk tradition och pedagogiska kunskaper snarare än på kunskapsbaserat vetande.

Vårdplanering

Vid Kompetenscentrum i Älvsjö (KC) har Natasja Andersson (2003) studerat vårdplaneringsmöten på sjukhus. Rapporten beskriver vårdplaneringarnas form och innehåll samt olika aktörers (de äldres, anhörigas samt berörda

yrkes-kategorier) upplevelse av vårdplaneringen. Vårdplaneringsmötet beskrivs som ett drama i två akter där den första akten regisseras av läkare eller sjuksköterska och handlar om den äldres medicinska svårigheter och funktionsnedsättningar. Den andra akten regisseras av biståndshandläggaren och fokuserar på samtal om den äldres hjälpbehov och hjälpinsatser. Biståndshandläggaren intar olika roller i vårdplaneringssituationerna. Dessa beskrivs som förhandlare, informatör, samtals-partner, ensam regissör och som aktiv erbjudare av hjälp.

Biståndshandläggarnas upplevelser av vårdplaneringsmötena beskrivs bland annat utifrån upplevelsen av de äldres delaktighet och om stämningen vid

planeringsmötet. Flera av de intervjuade biståndshandläggarna anser att vård-planeringsmötet hellre skulle äga rum i de äldres hem istället för på sjukhuset.

Enligt studien är biståndshandläggarna som grupp inte eniga om det är sjukvårds-personalen eller handläggarna som bör leda mötet. Studien mynnar ut i ett antal förslag till förbättringar. Här tas bland annat upp att landsting och kommun bör diskutera vilken av de professionella aktörerna som bör leda mötet samt att de båda organisationerna bör genomföra uppföljning i de äldres hem efter hem-komsten för att öka den äldres trygghet.

Handläggningsmodell och insatser för anhörigstöd

Inom ramen för det nationella projektet Anhörig 300 genomförde Järfälla kom-mun ett delprojekt om anhörigas och biståndshandläggarnas upplevelser av en ny handläggningsmodell och flexibla insatser till anhöriga. Syftet med projektet var att utarbeta en modell för en flexibel biståndsbedömning utifrån ett helhetsper-spektiv med fokus på både anhöriga och vårdtagare samt att utarbeta stödinsatser som anpassats för anhörigas individuella behov. Projektet har utvärderats av Socialstyrelsen (2002a). I projektet utarbetade biståndshandläggarna en modell för biståndshandläggning där både anhöriga och vårdtagare ingick. Modellen byggde

på den redan etablerade handläggningsmodellen som fanns:

Etablerad handläggningsmodell Handläggningsmodell i projektet

Ansökan Ansökan Kartläggning av behov Kartläggning av behov

Behovsbedömning och prövning om rätt till bistånd föreligger

Samråd angående insats

Beslut Erbjudande

Uppföljning Uppföljning

För att belysa och synliggöra anhörigas behov förstärktes biståndshandläggnings-processen med ett fördjupat samtal mellan anhöriga och biståndshandläggaren vid behovskartläggningen. Biståndshandläggarna skulle i samtal med anhöriga i största möjliga utsträckning forma insatserna efter vars och ens behov. Tanken var också att biståndshandläggarna skulle följa upp insatserna genom samtal med anhöriga. Resultatet av studien visade att de flesta anhöriga och biståndshand-läggare upplevde att kontakten och relationen dem emellan hade blivit mycket bra genom handläggningsmodellen.

Biståndshandläggarna upplevde att projektet gav dem bättre förutsättningar att bedöma behovet för både vårdtagare och anhöriga. Handläggarna upplevde att de fick en bra relation till anhöriga och därmed bättre insikt i behovsbilden. Detta gav bättre initiala bedömningar och färre omprövningar och korrigeringar av tidi-gare stödinsatser. Viktiga delar i detta var bland annat att biståndshandläggarna fått tidsutrymme i arbetet att i lugn och ro samtala med anhöriga.

I dokument BISTÅNDSHANDLÄGGARE ETT (O)MÖJLIGT UPPDRAG (sidor 41-44)