Man som generiskt pronomen i fornsvenska

I det följande presenteras tidigare forskning om man som pronomen i fornsvenska. Jag tar också upp hur pluralformen män och subjektslösa satser används under perio-den, liksom hur tyskt inflytande kan ha påverkat den svenska användningen av man. Man i fornsvenska

Man är ursprungligen ackusativformen av nominativformen maþer och ersätter den

senare formen under fornsvensk tid. Substantivet maþer anses härstamma från ett gemensamt germanskt ord vars ursprungliga betydelse är ’människa; man’ (Svensk

ordbok 2009, 2:1900). Ordet är belagt från runsvensk tid: i Svenskt runordsregister

substantivet maþer i fornsvenska inte bara kunde betyda ’manlig individ’ utan också ’människa’ syns t.ex. i det fornsvenska ordet qvinmaþer (’kvinna’) (se Söderwall 1891– 1900, II:230).

Schlyter (1877:437) anser att man i de fornsvenska lagarna inte sällan brukas ”till betecknande af ett obestämdt subjekt”. Rydqvist (1857:520) menar att bruket av

maþer är allmänt i de svenska landskapslagarna som ”det obestämda man eller någon”.

Enligt Beckman (1934:16f) rör det sig dock om en felaktig analys från Rydqvists sida:

man ska i det exempel som tas upp av Rydqvist enligt honom tolkas mer konkret som

’en man’ (jfr också Tegnér 1930:265 som är av liknande åsikt). Beckman betonar också att man och någon inte är så synonyma som Rydqvist antar.

Wessén (1992:79) uppger att någon motsvarighet till det nusvenska man ”för att beteckna ett subjekt med allmän och obestämd betydelse” inte existerade i de äldsta nordiska språken. Enligt honom brukades maþer/man i det äldre lagspråket däremot med betydelsen ’någon’. Ett ord med betydelsen ’någon’ måste väl förvisso sägas ha någonting som liknar en allmän och obestämd betydelse, men antagligen är Wesséns syfte att tydligt skilja det nutida svenska pronomenet man från maþer i äldre forn-svenska. Wessén påpekar dock att en generell innebörd motsvarande det nutida man i vissa fall ligger mycket nära till hands i de fornsvenska lagarna, särskilt när det gäller allmänna regler och föreskrifter, ofta tillsammans med hjälpverben skal (’ska’) eller ma (’må’). I en del yngre inslag i lagtexterna anser han dessutom att den nutida betydel-sen hos ordet ”otvetydigt” föreligger. Hellquist (1948:626) beskriver på liknande sätt användningen av man som generiskt pronomen som sällsynt i äldre fornsvenska, däremot som något vanligare i yngre fornsvenska.

Wendt (1997:159ff) menar att det går att se en stilhistorisk tendens i lagspråkens utveckling ifråga om hur rättsfallen beskrivs. I äldre texter återger rättsfallen ytligt sett ett visst specifikt fall; själva generaliseringen fick göras av den som tillämpade lagen. Huvudpersonen benämns i sådana texter vanligen maþer. Rättsfallen i yngre lagtexter beskrivs istället oftare med generella uttryck, varvid huvudpersonen istället benämns

nokor (’någon’). I Wendts undersökning vinner nokor terräng på substantivet man:s

bekostnad vid en jämförelse mellan nyskrivna delar av Kristoffers Landslag (1442) och den del av lagen som är direkt övertagen från Magnus Erikssons Landslag (ca 1350). Det tycks därmed som om det är nokor snarare än pronominellt man som tar över substantivet man:s funktion över tid i lagtexterna.

Wendt (1997:163) menar vidare att alla belägg på man i det äldsta lagspråket enty-digt kan klassificeras som substantiv: ”ordets innebörd är ’en människa’ eller ’en man’ och det betecknar en (vanligen manlig) individ som handlar i de konkreta situationer lagframställningen beskriver.” Att nokor tränger undan man i lagtexterna över tid tolkar Wendt (1997:164) som ett bevis på att man i lagspråk även under yngre forn-svensk tid fortfarande uppfattades som ett substantiv. Om man av språkbrukarna redan sågs som ett generaliserande pronomen framstår det nämligen annars som oklart varför ordet i senare texter ersätts med det allmänna nokor. Huruvida man ska tolkas som ’en människa’ eller ’en manlig individ’ i lagarna är däremot enligt Wendt

(1997:165) svårt att avgöra eftersom det huvudsakligen var män som handlade i lagens samhälle. Att det finns exempel på uttrycket man eller kona (’man eller kvinna’) skulle dock enligt honom kunna tyda på att man huvudsakligen ansågs syfta på en manlig individ.

Enligt Wendt (1997:163) kan dativböjda former eller man i genitiv eller plural inte ses som pronomen (jfr dock exemplen från Söderwall i fotnot 26 nedan, liksom följande avsnitt om män). Han anser också att belägg på man som följs av exempel på ordet som entydigt är substantiviska talar för en tolkning av också det tidigare beläg-get som substantiv. Wendt (1997:164) påpekar dock att gränsen mellan vilka belägg på man som ska ses som substantiv respektive pronomen är ”något godtycklig” och att det finns ganska många gränsfall.

Söderwall (1891–1900, II:2) nämner att man i fornsvenska används som ”obe-stämdt pronomen för att beteckna ett subjekt af allmän och obestämd betydelse”.24

Han anför bland annat följande exempel:

(6.1) at te þöm huru man skulde väruldena forsma [’ringakta’]25 (Codex Bureanus ca 1300)

(6.2) nw ma man spyria [’efterforska’] (Pentateuchparafrasen, Codex Thott 1330-tal) (6.3) man sa hans klubbo farä igenom härän (Namnlös och Valentin 1450-tal)

Förutom några exempel vilka jag anser vara tveksamma som pronomen, anför Söderwall fyra olika texter med ordet i sådan obestämd betydelse (förutom de ovan citerade även Svenskt Diplomatarium).26

24 Detta är alltså raka motsatsen till Wesséns (1992:79) uttalande om att någon motsvarighet till det nusvenska man ”för att beteckna ett subjekt med allmän och obestämd betydelse” inte existerar i de äldsta nordiska språken. Wesséns diskussion gäller dock lagspråket, vilket Söderwall inte inkluderar i sin ordbok.

25 I avhandlingen översätts inom hakparentes fornsvenska ord som kan vara svåra för en nutida läsare att förstå. Dessa översättningar är hämtade från Söderwalls ordbok (1884–1918), förutom för Kristoffers

Landslag, från vilken översättningarna kommer från Schlyters ordbok (1877).

26 Söderwall ger, något förvånande, ett exempel som föregås av obestämd artikel: en man räknar rät (Codex Bildstenianus ca 1300). Dessutom anför han ett exempel från Erikskrönikan, i vilket man används i genitiv (se första exemplet nedan). Vidare hänvisar han även till Själens Tröst, där en liknande använd-ning ska finnas. Han bör avse det andra av följande exempel:

(1) Tha wart i stokholm howat [’hålla festligt samkväm’] aff makt [’kraft’] / swa at manz hierta giorde sakt [’nöje’] (Erikskrönikan 1330, s. 64f.).

(2) Swa gøra falske wini / the tala faghirt j manz øghon mz munnenom / oc mena ther enkte aff mz hiærtana (Själens Tröst ca 1420, s. 260)

I båda dessa exempel är väl dock en substantivtolkning av manz som ’en människas’ inte omöjlig, särskilt i det andra exemplet eftersom Söderwall också tar upp sammansättningen manz ögha som ’människoöga’ med ett exempel i plural (ängen manz öghon gato [’lyckades’] fäst syn a hanom från Codex Bureanus).

Män med generisk referens

Flera forskare anger att pluralformen män under fornsvensk tid stod närmare dagens pronomen man än det singulara man gjorde (Tegnér 1930:265f; Beckman 1934:18; Hellquist 1948:626). Wessén (1992:79ff) framhåller att män kunde användas med allmän innebörd på samma sätt som subjektslösa satser vid vissa verb, liknande de

säger att eller folk säger att (jfr exempel (6.4)). Söderwall (1891–1900, II:1) beskriver

hur pluralformen närmar sig ett obestämt subjekt och anför bland annat exemplet i (6.4):

(6.4) hans fözla: som män kalla iul (Codex Bureanus ca 1300)

Enligt Söderwall motsvarar som män kalla här som man kallar i nysvenska. Också Schlyter (1877:437) ger ett par exempel på män vilka han översätter med pronomenet

man, t.ex. vita mæn eigh (’vet man ej’) från Äldre Västgötalagen (ca 1225). Subjektslösa satser

Det vanligaste sättet att uttrycka obestämd referens i de allra äldsta texterna är dock varken med man eller med män, utan med subjektslösa satser (Beckman 1934:17; Wessén 1992:79). Rydqvist (1857:520) beskriver hur ÄVgL (ca 1225) innehåller både satsen huggar maþer hand af man (’hugger en man handen av en man’) och hugger

næsær af manni (’hugger [man/en man] näsan av en man’). I den senare finns inget

utsatt subjekt. Enligt Wessén (1992:191, 79) uteslöts subjektet i landskapslagarna framförallt vid hjälpverben skal och ma, dvs. samma verb som han menar användes för att ge en generell innebörd tillsammans med subjektet maþer. Otman (1883:108f) menar att den subjektslösa konstruktionen är betydligt äldre än den med maþer, och att den förekommer i störst utsträckning i den äldsta lagen ÄVgL, för att sedan bli ovanligare i de yngre landskapslagarna, samtidigt som maþer vinner mark och så småningom tränger ut den subjektslösa konstruktionen.

I en undersökning av utelämnade subjekt i fornsvenska texter finner Håkansson (2008:134) att man inte ersätter subjektslösa satser med generisk referens på motsvar-ande sätt som andra pronomen ersätter tidigare subjektslösa konstruktioner. Istället förefaller sådana subjektslösa satser i första hand ersättas med passiv form på verbet. En utveckling från subjektslöshet till passiv form har också noterats av flera andra forskare (se Wendt 1997:136 med referenser). Att de flesta av satserna med utsatt man i Håkanssons studie är från den senare yngre fornsvenska perioden (1451–1526) anser jag dock möjligen skulle kunna tas till intäkt för att bruket av generiskt man ökar under denna tid, efter att generisk referens tidigare först uttryckts med subjektslösa satser och senare med passiv.

Tyskt inflytande

Utvecklingen från substantivet maþer till pronomenet man anses ha skett under tyskt inflytande (SAOB 1942, 16:M201ff; Hellquist 1948:626; Wessén 1997:272). Det-samma gäller pronomenet i de övriga nordiska språken (se avsnitt 2.3.1 och Tabell 2.3). Wessén (1992:81) framhåller att utvecklingen haft vissa inhemska förutsätt-ningar men ”utan tvivel till väsentlig grad främjats och påskyndats genom tysk påver-kan”. Också Tegnér (1930:266) menar att utvecklingen kanske inte skulle ha ägt rum om inte tyskan (där den enligt honom skett århundraden tidigare) spelat in. Samtidigt anser han att det skulle vara att gå för långt att se pronomenet man som ett tyskt lånord. Han framhåller att man utvecklades i svenskan under en tid då influenserna endast kom från lågtyskan, ett språk i vilket man oftare heter men än man: ”Tyskans roll kan alltså i detta som i så många andra fall endast ha bestått däri, att den inympat en i någon mån främmande betydelse på ett inhemskt ord.”

En frekvent användning av pronomenet man tillhör också de karakteristiska egenheterna för diktningen i Erikskrönikan och Eufemiavisorna (Beckman 1934:18; Wessén 1992:79). Dessa texter antas vara influerade av det höviska språket i andra länder, vilket enligt Beckman (1934:18) stödjer antagandet om pronomenet man:s främmande ursprung. Även att man är relativt sällsynt i dialekter och att dess objekts-form är en på samma sätt som tyskans man – einen/einem menar Beckman gör det troligt att det rör sig om ett inlån. Enligt Tegnér (1930:264) är överensstämmelsen mellan de nordiska språken och tyskan i fråga om pronomenet man och böjnings-formerna så påfallande ”att man ogärna vill räkna den som en ren tillfällighet”, även om det är svårt att avgöra exakt hur stor betydelse tyskan har haft. Men även om tysk påverkan sannolikt har varit viktig menar Tegnér (1930:265) ändå att ”redan det inhemska språkbruket varit på god väg att föra ordet man över den gräns, som skiljer nomen från pronomen”. Han påpekar att det särskilt i de gamla lagarna ofta är svårt att avgöra till vilken ordklass ordet hör eftersom obestämd artikel inte användes under denna tid och man även som substantiv hade den generella betydelsen ’människa’.