Man i äldre fornsvenska

I de nio äldre fornsvenska texter jag har studerat finns ett mycket stort antal belägg på

man. Totalt har jag funnit 1 803 exempel på ordet i obestämd form singular i alla

kasusformer. Se Tabell B1 i bilaga 2, i vilken belägg på man i äldre och yngre forn-svenska texter redovisas tillsammans.

Särskilt i de äldre fornsvenska lagtexterna är man mycket vanligt. I ÄVgL och YVgL dominerar den ursprungliga nominativformen maþer stort, medan det i övriga texter istället är formen man (ursprungligen ackusativformen) som används, även som subjekt.

Av exemplen på ordet i obestämd form singular har 1 063 formen man (nomina-tiv/ackusativ). Alla dessa är emellertid inte pronomenlika; flertalet kan på syntaktiska eller semantiska grunder anses vara substantiv (M0). Omkring 40 % av beläggen förekommer med bestämningar (t.ex. galin maþer, syndoghar man, een visan man och

thän ädhla man), och ytterligare ett fyrtiotal utgörs av kontrastfall (se

excerperings-principer i avsnitt 6.3.1). Tabeller över belägg på man i alla kasusformer i de forn-svenska texterna, även med avseende på bestämningar och kontrastfall, liksom belägg på man med formen man med avseende på detsamma, presenteras i bilaga 2.

I (6.42) presenteras ett exempel på ett kontrastfall (se också (6.30)–(6.31) ovan). I detta exempel förekommer ordet man i kontrast mot ordet kono, och skeendet sägs kunna utspela sig i sängen, vilket jag anser talar för att det är substantivet ’en manlig individ’ som avses.

43 Från de tre tidningarna från 1900–1914 studerades de 33 respektive 34 första exemplen på man som pronomen från varje tidning. I materialet från Talsyntax undersöktes de 25 första beläggen från vart och ett av de fyra inkluderade samtalen.

(6.42) Dræpær maþer man. i siangu hos kono sinni. ællær annarstad laglika maþ vittnum takin taki. bulstær oc blæiur. föri til þings lati sea blod ok bænð. giui döþum sak. (ÄVgL, Om mandråp, elfte flocken, s. 15)

’Dräper någon en man i sängen hos sin hustru eller annorstädes, lagligen tagen med vittnen, tage han bolster och lakan, före dem till tinget, låte se blod och banesår, före talan mot den döde’ (s. 26)44

Exempel på man med bestämningar har tillsammans med kontrastfall som det i (6.42) ansetts vara substantiviska (M0, se avsnitt 6.3.1). När dessa räknas bort kvarstår 602 pronomenlika belägg i mitt studerade material. Inga av dessa exempel förekommer tillsammans med pronominellt en eller ens. Däremot följs 137 belägg av ett anaforiskt

han. Ett exempel från UL ges i (6.43):

(6.43) Slipper þiuffer siþen han ær laghwnin til þiuffnæþer. þa bøte bonden þre markr. ok þiuff sin taki man æ hwar han far han. utæn kirkiu friþ. (UL, Manhelgdsbalken, trettionionde flocken, s. 156)

’Slipper en tjuv lös, sedan han är lagligen sakfälld för tjuvnad, böte bonden tre marker, och

man må taga sin tjuv var man kan nå honom utan att bryta kyrkofrid.’ (s. 107)

Som framgår av Holmbäck och Wesséns tolkning kan man som pronomen inte följas av anaforiskt han i nutida svenska.

Av resterande pronomenlika belägg utgörs 50 av man som objekt eller rektion, medan 414 exempel fungerar som subjekt. Exempel på man som subjekt är särskilt vanliga i UL, MEL, Ivan och Erik. Ett exempel på man som objekt ges i (6.44), som också illustrerar att det i lagmaterialet förekommer att flera pronomenlika man i samma sats syftar på olika personer:

(6.44) Dræpær. man man i. ölstuvu. þær skulu banæ fa ællær bötæ firi markum. niv. (ÄVgL, Om mandråp, trettonde flocken, s. 15)

’Dräper någon en man i ölstuga, de skola skaffa fram banemannen eller böta därför nio marker.’ (s. 27)

Däremot har jag inte kunnat finna exempel på pronomenlikt man syftande på samma person som ett föregående sådant man i lagtexterna. Med koreferent man i en efter-följande bisats förekommer emellertid pronomenlika exempel i det skönlitterära materialet, både i Bu, Ivan och Erik. Se (6.45):

(6.45) man hörde them lankt för än man them saa (Erik, s. 125)

44 Alla tolkningar av de äldre fornsvenska lagtexterna är citerade från Holmbäck och Wessén (1933, 1946, 1962). I innehållsförteckningarna i UL stämmer numreringen av flockarna inte alltid överens med det faktiska antalet flockar i den löpande texten; jag har följt Holmbäck och Wesséns numrering.

Jag har inte hittat några belägg på man följt av ett predikativ i plural i texterna. I Erik har jag däremot funnit ett exempel på man med två verb i plural i efterföljande sub-jektslösa satser i vilka man som subjekt skulle kunna ses som underförstått:

(6.46) pa then helgandz holma man han ledde / ok eth täpette [’täcke’] vnder bredde / Ther knäade han sik fagherlika aa / ther loot man hans hoffwod aff slaa / ok lagdo han sidhan a ena baar / eth baldekin [’tyg av guldtråd och silke’] til redho war / ok

lagdo a barena ouer hans liik / hans fader var en konung riik / The bezsto fyre herra

ther waro / han thädhan ok til brödra baro (Erik, s. 253)

I detta exempel följs det andra belägget på man av verbet lagdo i plural i efterföljande subjektslösa satser. Samtidigt föregås emellertid man av ett verb i singular (loot), vilket tyder på att ordet uppfattats som singulart.

I Tabell 6.6 redovisas antalet pronomenlika belägg i de äldre fornsvenska texterna, med och utan anaforiskt han.

Tabell 6.6 Pronomenlika belägg på man i äldre fornsvenska

Text Pronomenlika man (per 1 000 ord)

Med han Utan han, ej subjekt Utan han, subjekt Oklara ÄVgL 29 (1,9) 9 14 6 – YVgL 44 (2,9) 9 25 9 1 UL 174 (11,6) 67 8 99 – Bu 2 (0,1) – – 2 – Ivan 68 (2,3) 1 – 67 – MB1B 8 (0,3) 1 – 7 – KS 34 (1,6) 8 2 24 – Erik 127 (4,5) 2 – 125 – MEL 116 (7,7) 40 1 75 – Totalt 602 (3,0) 137 50 414 1

Med tanke på att pronomenet man i nutida svenska varken kan följas av ett anaforiskt

han eller användas i andra funktioner än som subjekt ser jag de 414 pronomenlika

beläggen vilka fungerar som subjekt och inte följs av anaforiskt han som de mest intressanta i jakten på möjliga pronomen i texterna. Sådana exempel diskuteras därför mer ingående nedan. Först tar jag upp sådana belägg i lagmaterialet och därefter sådana exempel i övriga texter. Jag jämför också man-användningen i ÄVgL och YVgL samt diskuterar förekomster på man i den lågtyska Visby Stadslag i två separata avsnitt mellan dessa två beskrivningar.

Pronomenlika belägg på man i lagtexterna

I de fyra studerade äldre fornsvenska lagtexterna förekommer 189 pronomenlika man vilka fungerar som subjekt och inte följs av anaforiskt han. De flesta av dessa återfinns i UL (99 stycken) och MEL (75 stycken), vilket inte är särskilt förvånande eftersom det främst är formen maþer som används som subjekt i ÄVgL och YVgL.

Många av beläggen på man i lagarna är antagligen främst att betrakta som substan-tiv eftersom de syftar på en enda person i en viss situation och kan ersättas med en

man eller en människa. Detta gäller särskilt passager i vilka det beskrivs hur någon

skadar en annan person, men den substantiviska tolkningen ser jag också som den rimligaste i situationer där någon stjäl eller skadar någon annans djur eller egendom. Se exempel (6.47)–(6.48):

(6.47) Skiutær man vp a lopt kombær niþ i. hovoþ manni far af. bana. böta firi niv markum. (ÄVgL, Om mandråp, tolfte flocken, s. 15)

’Skjuter någon upp i luften, kommer det ned i huvudet på en man och får han sin bane därav, han böte därför nio marker.’ (s. 26)

(6.48) Dræper man ællæ stiæl hund manz, böte siæx öra. (MEL, Byggningabalken, trettio-tredje flocken, s. 192)

’Dödar någon eller stjäl en annans hund, böte han sex örar.’ (s. 123)

I dessa exempel följs man av ordet i dativ respektive genitiv (manni, manz). Wendt (1997:163) anser att belägg på man i dativ, genitiv eller plural är entydigt substanti-viska, och att en förekomst av ett substantiviskt man i en sats talar för en substantiv-tolkning även av ett föregående man. Med en sådan bedömning bör en stor del av de pronomenlika beläggen på man i lagmaterialet räknas som substantiv.

En genomgång av hur Holmbäck och Wessén har behandlat exempel på man i sina nutida tolkningar av lagarna visar att detta ord av dem vanligen ersätts med någon eller (något mer sällan) med en man; det gäller både exempel med och utan anaforiskt

han. Det finns enbart ett fåtal exempel på man som dessa författare har ersatt med

pronomenet man (t.ex. det i (6.43)).

Mest lika generiska pronomen är antagligen de pronomenlika belägg på man som förekommer i kontexter i vilka en händelse generaliseras så att lagbudet tydligt syftar på alla människor och inte bara på en enda person. Att lagbudet är tänkt att gälla alla blir tydligt när det framgår att det gäller ä hwar (’vem helst’ eller ’var helst’), eller allæ

staþi (’allestädes’ eller ’vid alla tillfällen’).45 De satser som man återfinns i kan då ses som generiska, och ordet uppfattas som syftande på fler än bara en viss människa. Det finns sammanlagt 8 sådana belägg på man vilka fungerar som subjekt och inte följs av anaforiskt han, varav 6 i UL och 2 i MEL. Av dessa har Holmbäck och Wessén också

45 Tolkningarna av ä hwar och allæ staþi är Söderwalls (1900–1918, II:1085) respektive Schlyters (1877:595).

valt att ersätta 4 med pronomenet man i tolkningen av lagarna. Två av dessa presente-ras i (6.49)–(6.50):

(6.49) æ hwar lik hittis ærræt ok vndæt innæn tomptæ ra. vtæn hus ællr. i. o lestum hu-sum. þer a hundæri banæ finnæ ællr botum vppi haldæ. hittis. i. læstum huhu-sum. þæt ær morþgiæld. xl. markr. ok hundræþæ. hwar sum æi synis a liki handæwerk. þer a ængin bot fore drap kræfiæ ok hwar sum man wet draparan mz sannu. þa wæri hundari sakløst. (UL, Manhelgdsbalken, åttonde flocken, s. 118)

’Evar lik hittas med ärr och sår inom bytomternas råmärken, utomhus eller i olåsta hus, där skall hundaret finna banemannen eller svara för böterna. Hittas det i låsta hus, då skall bötas mordgäld, hundrafyrtio marker. När ej synes på liket handåverkan, då har man ej rätt att kräva någon bot för dråp. Och då man säkert känner dråparen, vare hundaret saklöst.’ (s. 91)

(6.50) Allæ staþi þer sum lotær oc kaffli skal at skiptæ. swa sum barn skiptæ wiþ faþur sin ællr moþor sinæ. ællr barn skiptæ sin i. mællum. ællr hion kunnu barnløs skiliæs ællr hwar staþ þer man skal mz lot oc kaflæ skiptæ. halz þæt ok giffs æi ut. þer ær atærgildi feær ok mz sæx. markr. bot fore ranit. (UL, Manhelgdsbalken, trettio-fjärde flocken, s. 152)

’Överallt där lott och kavle skall skifta, såsom då ett barn skall skifta med sin fader eller sin moder eller barn sins emellan, eller om makar skiljas utan barn, och i alla andra fall då man skall skifta med lott och kavle, om godset har kvarhållits och ej lämnats ut, då skall det gäldas åter och sex marker bötas för rånet.’ (s. 106)

I exempel (6.50) är det troligt att flera personer är inblandade i skiftet, vilket gör att

man antagligen kan ses som semantiskt pluralt. Därmed ligger pronomentolkningen

nära till hands. Giacalone Ramat och Sansò (2007b:107) menar att generiska man-uttryck alltid har plural referens och inkluderar både talaren och den tilltalade. Plural referens gäller kanske också det första exemplet från UL ovan, eftersom det antagligen är mer än en person som måste vara säker på vem dråparen är för att häradet ska vara saklöst.

I dessa exempel kan man alltså tolkas på två olika sätt, antingen som ett substantiv (’en människa’, ’en manlig individ’) eller som ett pronomen. Kanske kan denna typ av tvetydiga kontexter ha lett till att referensen hos substantivet man omtolkas till att inkludera alla människor. Det rör sig i så fall om brokontexter (se avsnitt 3.1.3).

Vidare finns i MEL 3 belägg i vilka en tolkning av man som ’en människa’ eller ’en manlig individ’ är så gott som utesluten eftersom ordet måste syfta på mer än en person. Se följande exempel:

(6.51) Nu skal man laghman væliæ, þa skal biscoper þet a landz þinge konnogha læta, ok atta vikna dagh læggia, at alle magho koma sum i laghsagho boa til sama landz þing (MEL, Tingmålsbalken, första flocken, s. 211)

’Nu skall man välja lagman. Då skall biskopen låta kungöra det på landstinget och utsätta dag efter åtta veckor, då alla som bo i lagsagan må komma till detta landsting.’ (s. 160.)

(6.52) Nu skal man hæræzhöfþonga vælia, þa skal laghman þing stæmna en manaþ for æn þing skal haldas a rættum þings staþ i sama hæræþe (MEL, Tingmålsbalken, andra flocken, s. 212)

’Nu skall man välja häradshövding. Då skall lagmannen kalla till ting en månad förrän tinget skall hållas, på rätt tingsplats i detta härad.’ (s. 160)

(6.53) Huru man skal væria ællæ fella þen sum saker ær. (MEL, Tingmålsbalken, tjugo-sjätte flocken, s. 210)

’Huru man skall värja eller fälla den som är saker.’ (s. 167)

I dessa exempel kan man inte syfta på en enda individ eftersom det framgår av kon-texten att det är flera personer som väljer lagman och häradshövding, respektive värjer eller fäller den som är skyldig. Sådana kontexter kan ses som det Heine (2002) benämner switch-contexts (’byteskontexter’): de är inkompatibla med den gamla tolk-ningen av man som ’en man’ eller ’en människa’ och istället är en ny tolkning av ordet med plural syftning den enda möjliga. Som vi ser har även Holmbäck och Wessén i dessa fall ersatt man med pronomenet man i tolkningen av texten. Samtidigt kan man här inte syfta på ’alla’ eller ’vem som helst’ (M1), eftersom inte alla människor får vara med och välja lagman utan endast vissa utvalda personer. Man refererar här alltså till alla av en viss tänkt grupp (tingsmännen) (M2).

Jämförelse mellan man i ÄVgL (ca 1225) och YVgL (1290-tal)

YVgL utgör en 70 år yngre bearbetning av ÄVgL, vilket innebär att YVgL skulle kunna innehålla en del omarbetningar som visar på utvecklingen av man som gene-riskt pronomen över tid. Jag har emellertid inte kunnat finna några större skillnader mellan hur man används i de två lagarna. Sett till hela texterna ÄVgL och YVgL (dvs. inte bara den del av YVgL som jag har excerperat) är andelen belägg på män (obe-stämd form plural nominativ) ungefär lika stor i de två lagarna, medan både formerna

man och maþer (obestämd form singular nominativ/ackusativ) är något vanligare i

YVgL än i ÄVgL. Det rör sig dock inte om några dramatiska skillnader. Se Tabell 6.7.

Tabell 6.7 Belägg på man, maþer och män i ÄVgL och YVgL

ÄVgL 15 026 ord (per 1 000 ord) YVgL urval 15 000 ord (per 1 000 ord)

YVgL hela texten 26 751 ord (per 1 000 ord)

man 54 (3,6) 76 (5,1) 126 (4,7)

maþer 171 (11,4) 220 (14,7) 376 (14,1)

män 35 (2,3) 44 (2,9) 59 (2,2)

Av siffrorna i Tabell 6.7 att döma förefaller inte belägg på maþer i ÄVgL ha ersatts av formen man i den yngre lagen, vilket annars hade kunnat vara en trolig utveckling eftersom man är den dominerande subjektsformen i UL, som bör vara samtida med

YVgL (UL: 1296, YVgL: 1290-tal). En förklaring till ökningen av andelen man och

maþer i den yngre lagen skulle kunna vara att subjektslösa satser i denna lag inte

längre ansetts lika användbara för att syfta på ett allmänt subjekt. Enligt Otman (1883:108f) förekommer de subjektslösa konstruktionerna i störst utsträckning i ÄVgL för att sedan minska i de yngre landskapslagarna, parallellt med att konstruk-tionen med maþer vinner mark. Håkansson (2008:134), som emellertid inte under-sökt lagarna utan annat fornsvenskt material, menar dock att subjektslösa satser med generisk referens i första hand tycks ersättas med passiva konstruktioner.

Man i Visby Stadslag (mitten av 1300-talet)

I Visby Stadslag, en lag från mitten av 1300-talet nedtecknad på lågtyska vilken jag har excerperat för hand, förekommer både lågtyskt man och men ofta som en motsvarig-het till det nutida pronomenet man. Jag har funnit 91 belägg på man och 92 belägg på men vilka Schlyter ersätter med pronomenet man i sin nysvenska översättning. I några fall tycks likheten mellan detta pronomen och substantivet en man i den låg-tyska texten slående. Se följande exempel (återgivet med Schlyters översättning):

(6.54) § .I. Vindet en man gud in der se grund dar he to behöuet remen vnde haken. de zal hebben den derden del § .II vintman oc en scip driuende in der ze dar nen volk inne is. vnde to lande bringhet. (Tredje bokens tredje del, kapitel tretton: Om fynd i sjön, s. 139f.)

’§. 1. Finner en man gods på sjöbottnen, hvartill han behöfver rep och krokar, den skall hafva tredjedelen. §. 2. Finner man ock ett skepp drifvande i sjön, hvari intet folk är, och förer (det) till land’ (s. 139f.)

I detta exempel förefaller en man och man användas synonymt. Substantivet följs emellertid av ett anaforiskt he (’han’). Jag har inte funnit något exempel på pronome-net man/men med ett sådant anaforiskt pronomen i samma sats i den lågtyska texten, och inte heller exempel på pronomenet man/men som objekt.

Tegnér (1930:266) menar att man utvecklades i svenskan under en tid då påverkan endast kom från lågtyska där man oftare hette men än man. Men i Visby Stadslag är alltså man och men lika vanliga och används omväxlande; det förefaller inte finnas någon skillnad mellan orden (ibland förekommer de till och med i samma mening med samma syftning). Om Visby Stadslag är representativ för den lågtyska som influe-rade svenskan framstår Tegnérs uttalande som tveksamt. Att både man och men uppenbarligen användes som motsvarigheter till det nutida svenska pronomenet man bland lågtyska talare i Sverige under 1300-talet ger stöd till tidigare forskares teorier om att lågtyska kan ha påverkat utvecklingen av svenskt man.

Pronomenlika belägg på man i övriga texter

I de fem studerade äldre fornsvenska texter som inte utgörs av lagar förekommer 225 pronomenlika belägg på man vilka fungerar som subjekt och inte följs av anaforiskt

han. Majoriteten av dessa återfinns i Ivan (67 stycken) och Erik (125 stycken). Se

Tabell 6.6 ovan.

I Bu och MB1B kan sådana exempel på man (sammanlagt 9 stycken) syfta på alla eller vem som helst av alla människor i hela världen (M1). De kan antingen ses som generiska pronomen eller som substantiv med innebörden ’en människa’. Ett av de två exemplen från Bu återfinns i nysvensk tolkning i Fogelklou, Lindblom och Wessén (1917), och översätts av dessa författare med pronomenet man:

(6.55) Migdonia giorþe som hon ræþ. ok kom tel hans prædican goþom tima som han prædicaþe. huru fals ok flærþa fult æ[r a]lt þætta hems lif. ok slippar þa hælzt af hænde. man vænte sik halda (Bu, s. 186)

’Migdonia följde hennes råd och kom i läglig tid, då han predikade om huru falskt och fåfängligt detta jordiska livet är och huru det glider en ur händerna, just då man tror sig hålla det fast.’ (s. 214)

I KS tycks de flesta av de 24 beläggen på samma sätt kunna syfta på alla eller på vem som helst. Det finns dock också några exempel som antagligen bara kan syfta på människor tillhörande en viss tänkt grupp (M2), vanligen en grupp med makt, vilket är den grupp som den tilltänkta läsaren tillhör.46 Se exempel (6.56):

(6.56) Ty at witre ok dyghdelike män/ the wilia ängom manne ofridh ällr orät göra: Än dåra ok ostyroghe [’övermodiga’] män/ thöm skal man späkia [’kuva’] medh laghom ok hårdan rät. (KS, s. 67)

Här förefaller man:s syftning mer begränsad än i (6.55) ovan eftersom det sannolikt bara är vissa personer som har möjlighet att utdöma straff gentemot dårar och över-modiga män.

I Ivan bör de flesta av de 67 beläggen tolkas som tillhörande kategorierna M1 och M2. Till skillnad från i Bu, MB1B och KS kan en del av beläggen på man i Ivan emellertid knappast ersättas med ’en människa’ eller ’en man’ eftersom de syftar på flera personer. Ett sådant exempel presenteras i (6.57):

(6.57) Jak vil thet göra for idhra böna, / mit nampn for idher ey länger löna [’dölja’]; / thet vil iak, frva, sighiä thik, / Leons riddara man kallar mik. (Ivan, s. 255)

Det är sannolikt flera personer som kallar talaren för Lejonriddaren, vilket innebär att

man förefaller ha plural referens. Grammatiskt indikerar dock verbböjningen att man

anses singulart.

Förutom i satser som redogör för generella skeenden finns i Ivan också några enstaka exempel på man hänvisande till personer som är med om händelser på en viss

46 Jag har inte kunnat finna några skillnader mellan den inledande, förmodat yngre, delen av texten och senare delar. Belägg som kan tolkas som pronomen finns både i början av KS och i senare partier (för en beskrivning av texten, se bilaga 1).

plats vid en viss tidpunkt i förfluten tid, även om exakt vilka individer det rör sig om inte framgår av texten (dvs. M3). Se exempel (6.58) och (6.59):

(6.58) Man loot hans örs [’stridshäst’] tha til hans ledha, / sadhlath var thet ok alt til redhä (Ivan, s. 322f)

(6.59) Herra Gafuians syster syner twa, / aff them man thesse tidendä [’underrättelse’] fra [’erfor’]; / the helsa herra Gafuain ok andra thäyghna [’män’] / aff Leons riddara väghna (Ivan, s. 265)

Här syftar man på en eller flera i texten existerande personer som har lett fram strids-hästen till Ivan respektive erhållit underrättelser från honom.

I Erik finns hela 125 belägg på man vilka fungerar som subjekt och inte följs av anaforiskt han. Liksom i Ivan kan visserligen en del av exemplen på man ersättas med ’en människa’ eller ’en man’, men den pronominella tolkningen framstår ofta som mer rimlig eftersom ordet verkar syfta på mer än en person. Exemplen på man i Erik tillhör alla kategorierna M1–M3. Av typen M3 finns betydligt fler belägg i Erik än i Ivan. Ett par av dessa återges i (6.60) och (6.61) (se också exempel (6.46) ovan):

(6.60) ä tholik kost som konungen aat / Tha gaff man honom a hans bord / ther til gläde ok fagher ord / Tholik dryk man konungenom baar / slikt sama loot man i hans

In document Man, en och du Generiska pronomen i svenskans historia Skärlund, Sanna (Page 104-113)