Man-uttrycks semantiska utveckling

I en diskussion rörande hur definithet och referentialitet generellt uttrycks morfolo-giskt och syntaktiskt i olika språk redovisar Givón (1984:407) följande skala:

(e) definite ĺ referential indefinite ĺ non-referential indefinite ĺ generic

Skalan motiveras av att det i ett typologiskt perspektiv enligt Givón är vanligt att språk uttrycker till exempel definithet och referentiell indefinithet på samma sätt, eller referentiell indefinithet och icke-referentiell indefinithet på samma sätt osv.; däremot

uttrycks två av dessa mycket sällan på samma sätt om de inte förekommer intill varandra på skalan (t.ex. definithet och icke-referentiell indefinithet).

Givóns indelning är tänkt som en allmän beskrivning av hur definithet och refe-rentialitet kodas i olika språk, och inte utarbetad med generiska pronomen i åtanke, men den har ändå visat sig vara användbar för forskare som försöker beskriva vilken referens pronomen motsvarande det svenska man kan ha i olika sammanhang. I omvänd ordning används den av Giacalone Ramat och Sansò (2007a,b) i en diakron typologisk undersökning av man-uttrycks möjliga syftning under olika tidsperioder i europeiska språk. Deras kategorisering tas i sin tur upp i en kontrastiv studie av svenskt man och nederländskt men i översatta texter genomförd av Coussé och van der Auwera (2012). Givón själv beskriver emellertid inte skalan ovan enbart som linjär, utan också som en ring eller spiral eftersom språk kan uttrycka genericitet och definithet (dvs. ytterpunkterna på skalan) på liknande sätt (jfr satser av typen Lejonet

är ett rovdjur, där den definita nominalfrasen lejonet används med generisk referens).

Flera forskare har påpekat att det Givón avser med referentialitet snarare motsvarar

specificitet (se t.ex. Hoekstra 2010:49). SAG (1999, 1:216) definierar referentialitet

som ”förhållandet mellan nominalfrasen och dess avsedda referent” och anger att referensen kan vara definit, indefinit specifik, indefinit icke-specifik eller generisk, dvs. samma kategorier som Givón använder, men med termen specifik istället för

referen-tiell. I följande genomgång av den indelning av man:s referens som görs av Giacalone

Ramat och Sansò (2007a,b) kommer jag, i likhet med dem, att använda mig av Givóns terminologi. I kapitel 6 (avsnitt 6.2.2) beskriver jag emellertid närmare vad de tre begreppen referentialitet, specificitet och definithet innebär utifrån SAG (1999, 1), och redogör sedan för ett sätt att kategorisera man:s referens som utgår från Giacalone Ramat och Sansòs kategorier, men där termerna referentiell/icke-referentiell har bytts ut mot termerna specifik/icke-specifik referens.

Giacalone Ramat och Sansò (2007b:106f) menar att indelningen ovan i omvänd ordning visar man-uttrycks historiska utveckling i en grammatikaliseringsprocess (se också Egerland 2003a,b, 2010 och Siewierska 2011, som ger liknande beskrivningar):

(f) 1. species-generic Æ 2. non-referential indefinite Æ 3. referential indefinite Ì 4. definite

Dessa fyra kategorier kan kortfattat beskrivas enligt följande: 1. Generiskt man (syftar på alla människor)

2. Icke-referentiellt indefinit man (syftar på en tänkt grupp)

3. Referentiellt indefinit man (syftar på en för den tilltalade okänd person eller grupp av personer som verkligen existerar)

4. Definit man (syftar på en för den tilltalade känd person eller grupp av perso-ner som verkligen existerar)

Kategori 3 skiljer sig från de övriga genom att utvecklingen inte nödvändigtvis går hela vägen från steg 1 till 4 via detta steg: i isländska, västfrisiska, tjeckiska och serbo-kroatiska kan det pronomen som motsvarar man ha definit men inte referentiell indefinit syftning, dvs. motsvara kategorierna 1, 2 och 4 men inte 3 (se Egerland 2003b; Hoekstra 2010:33; Giacalone Ramat & Sansò 2007b:108f). Utvecklingen tycks alltså kunna gå direkt från kategori 2 till kategori 4.

I det följande redogör jag för hur indelningen ovan har applicerats på man-uttrycks referens i olika kontexter, huvudsakligen utifrån Giacalone Ramat och Sansò (2007a,b).

1. Generiskt man

Precis som andra substantiv kan ett substantiviskt man-uttryck i vissa kontexter ha generisk referens: det kan då kategoriseras som species-generic i indelningen ovan (Giacalone Ramat & Sansò 2007b:99f). Se följande latinska exempel från Giacalone Ramat & Sansò (2007b:100) (min svenska övers.):

(3.13) Non in solo pane vivit homo.

’Människan lever inte av bröd allena.’/ ’Man lever inte av bröd allena.’

Vi kan jämföra med hur ett ord som människa i vissa kontexter, till skillnad från att syfta på en viss specifik människa (Vem är den där människan?), kan syfta på hela mänskligheten: Människan är dömd till frihet (Sartre), Människan är alltings mått (Protagoras) eller Människor är olika (jfr SAG 1999, 2:108ff).15

Generiska man-uttryck återfinns enligt Giacalone Ramat och Sansò (2007b:107f) i icke-hävdade satser som utgörs av ordspråk, maximer och generaliseringar av olika slag. Man-uttrycket har i sådana kontexter alltid plural referens och inkluderar både talaren och den tilltalade. Vidare menar Giacalone Ramat och Sansò (2007b:112) att

man i detta initiala steg i grammatikaliseringsprocessen förekommer också i positioner

i vilka det inte fungerar som subjekt. I nutida svenska motsvarar generiskt man enligt Coussé och van der Auwera (2012:121f) det engelska one, anyone eller everyone (’man’, ’vem som helst’, ’alla’).

Vid en utveckling mot pronomen förekommer sådana generiska man-uttryck ofta i kontexter i vilka ordet kan tolkas på två olika sätt, antingen som ett substantiv motsvarande ’människosläktet’ eller ’mänskligheten’, ofta i motsats till Gud eller andra varelser, eller som ett uttryck motsvarande ’man’, ’vem som helst’, och det är ofta svårt att skilja dessa åt i skriven text (Giacalone Ramat & Sansò 2007b:100, 108). När man-uttrycket börjar grammatikaliseras sprids det enligt Giacalone Ramat och Sansò (2007b:101, 108) först till andra icke-hävdade kontexter, t.ex. till konditionala

15 Även substantiv i obestämd form singular respektive bestämd form plural kan användas generiskt (SAG 1999, 2:108ff): En människa är värd just ingenting; Människorna är rätt lika.

och interrogativa satser. I sådana sammanhang kan man-uttrycket börja tolkas som någonting annat än ett vanligt substantiv: det genomgår en kategoriell reanalys.

Eftersom man i fornsvenska ofta har samma betydelse som det nutida människa, och artikelbruket vid denna tidpunkt inte var lika utbyggt som idag (se Skrzypek 2012), skulle en fornsvensk motsvarighet till en sats som Människan är dömd till frihet vara uttrycket Man är dömd till frihet. I sådana generiska kontexter är det omöjligt att veta om man ska tolkas som ett substantiv med generisk referens eller som ett gene-riskt pronomen; det är tvetydigt mellan dessa två analyser (jfr begreppet brokontexter i avsnitt 3.1.3). Tegnér (1930:265) menar att skillnaden mellan substantiv och pro-nomen när det gäller svenskt man särskilt lätt utplånas när satsen har nekande, villkor-lig eller frågande form, dvs. samma typ av kontexter som Giacalone Ramat och Sansò tar upp som sammanhang i vilka man-uttryck börjar grammatikaliseras.

2. Icke-referentiellt indefinit man

I nästa steg avgränsas gruppen ”alla människor” kontextuellt så att den endast inklu-derar en del av mänskligheten (Giacalone Ramat & Sansò 2007b:101). Coussé och van der Auwera (2012:122) ger följande exempel på sådant man:

(3.14) Man dricker vanligen vin till maten i Frankrike.

Här inbegriper man inte alla människor i hela världen, utan endast de människor som befinner sig i Frankrike. En tolkning av man som syftande på hela mänskligheten är därmed inte längre möjlig (Giacalone Ramat & Sansò 2007b:101). Man syftar dock inte på några specifika personer, utan på en tänkt grupp individer som inte har nämnts tidigare och vilka inte heller kan identifieras mer exakt i kontexten (Coussé & van der Auwera 2012:122). Syftningen hos ett sådant man-uttryck är vanligen plural, men kan tolkas som singular i vissa sammanhang, och talaren och den tilltalade kan antingen vara inkluderade i man:s referens eller inte (Giacalone Ramat & Sansò 2007b:107).

Giacalone Ramat och Sansò (2007b:101) menar att man-uttryck i denna kategori, på samma sätt som generiskt man, oftast förekommer i icke-hävdade kontexter, såsom icke-faktiska och potentiella sådana (jfr Hellspong & Ledin 1997:133f).16 De beskri-ver hur man i kategori 1 och 2 vanligtvis återfinns tillsammans med ”any action/event which did not occur, or which is presented as occurring in a contingent, non-real world” (s. 108). Vidare nämner de att man-uttrycket i detta stadium kan uppvisa syntaktiska tecken på den reanalys från substantiv till pronomen som tidigare har ägt rum: om man-elementet inte har kunnat förekomma utan artikel när det hade funk-tionen som substantiv är detta nu möjligt (s. 101).

16 Enligt Hellspong och Ledin (1997:133f) påstår faktiska propositioner att någonting är på ett visst sätt. En icke-faktisk proposition framställer istället någonting som sannolikt, antaget eller behövligt; den beskriver vad som är möjligt eller troligt, ett hypotetiskt skeende eller vad som bör komma till stånd.

3. Referentiellt indefinit man17

Den frekventa användningen av man-uttryck i icke-faktiska kontexter skiljer kategori 2 från kategori 3, där ordet återfinns i satser som beskriver verkliga skeenden eller situationer (Giacalone Ramat & Sansò 2007b:108). Giacalone Ramat och Sansò (2007b:103) anför två svenska exempel på sådant man (båda från Altenberg 2004/5):

(3.15) Man har mördat Palme.

(3.16) I tre veckor hade man haft Limpan under uppsikt i övertygelse om att han förr eller senare måste uppsöka gömstället för bytet från kuppen.

I den första satsen nämns en viss verklig person eller grupp av personer som har utfört det dåd som satsen beskriver, även om vem eller vilka detta är förblir oklart. På lik-nande sätt syftar man i det andra exemplet på personer som verkligen existerar inom textens universum.

Giacalone Ramat och Sansò (2007b:103) menar att man-uttryck i denna kategori typiskt återfinns i kontexter i vilka handlingen utspelar sig i dåtid och är bunden till en särskild plats och tidpunkt, vilket gör att man måste syfta på en eller flera verkliga personer som varit inblandade i skeendet (jfr också Egerland 2010:74). Lyngfelt (2009:167) påpekar att generella uttalanden vanligen görs med verb i presens, medan verb i dåtid indikerar att det som omtalas är specifika händelser. Referensen hos ett generiskt uttryck associeras i sådana situationer till de personer som har varit med om händelseförloppet.

Denna typ av man-uttryck liknar enligt Giacalone Ramat och Sansò (2007b:102f) passiva konstruktioner såtillvida att pronomenet kan användas för att placera vem som är den handlande agenten vid ett skeende i bakgrunden (jfr Palme blev mördad

1986; Limpan hade hållits under uppsikt i tre veckor). I denna kategori anses det

svenska man motsvara engelskans someone (’någon’) eller some people (’några’) (Coussé & van der Auwera 2012:122). Ordet kan referera både till en enskild person och till en grupp av personer, och till skillnad från övriga kategorier inkluderar syftningen enligt Giacalone Ramat och Sansò (2007b:107) varken den talande eller tilltalade (eftersom man då istället hör till nästa kategori). Dessa författare nämner också att det finns exempel på denna användning av man-uttryck ända från medeltiden och framåt i högtyska, franska och nederländska.

17 Användningen av man för att referera till en viss existerande person eller grupp av personer som talaren inte är inkluderad i går i litteraturen under en mängd olika beteckningar. Referensen har också kallats ”anaforisk”, ”episodisk”, ”arbiträr”, ”existentiell” och ”vag”. Det bör dock noteras att olika forskare använder sig av dessa begrepp på delvis olika sätt (jfr t.ex. Egerland 2003b, Sigurðsson & Egerland 2009 och Siewierska 2011).

4. Definit man18

Slutligen kan man-uttryck i en del språk också användas definit, vilket innebär att talaren antar att lyssnaren kan avgöra vem ordet syftar på (jfr SAG 1999, 1:160). I meningen nedan kan man närmast ersättas med det personliga pronomenet jag (Coussé & van der Auwera 2012:122f):

(3.17) Nåja, man har väl läst ett antal böcker om astronomi.

Enligt Giacalone Ramat och Sansò (2007b:104) motsvarar man-uttryck i denna kategori ett personligt pronomen i första eller andra person singular eller plural (på svenska jag, du, vi eller ni). Siewierska (2011:65) påpekar dock att ordet också kan syfta på tredje person (dvs. han/hon, dem).

Andersson (1972:14f) antar att utvecklingen har gått från man syftande på alla människor till syftning på talaren själv genom uttalanden med man vilka huvudsak-ligen har verkat handla om den som talar. Dahl (1997:10) påpekar på liknande sätt att generiska pronomen semantiskt ofta ligger nära första och andra personens personliga pronomen eftersom de beskriver hur världen ser ut från de deltagande personernas synvinkel (jfr också Wales 1980 samt diskussionen om subjektifiering i avsnitt 3.1.4). När det som beskrivs är en unik händelse i talarens förflutna eller en handling som bara kan utföras av talaren, måste pronomenet huvudsakligen syfta på talaren själv (Wales 1980:106). Wales (1980:94) uttrycker det på följande vis: ”a strong pull towards subjectivity in generalization is to be noted overall; like the strong pull towards egocentricity in discourse.”

Lyngfelt (2012:6) beskriver det som karakteristiskt för generiska uttryck att de lätt associeras med de referenter som är mest framträdande i situationen. Och mest fram-trädande i talsituationen är förstås de personer som deltar i samtalet, antingen som talare eller som tilltalade (jfr Helmbrecht 2015:188, som poängterar att ”the speech act participants are always the most accessible referents in a discourse”). Lyngfelt (2012:6) menar också att: ”In many cases, using a generic expression is a way of presenting a subjective opinion as a more general fact.”

Ifråga om motsvarande självrefererande användning av engelskt generiskt one anser Lyngfelt (2012:12) vidare att one i kontexter i vilka ordet främst syftar på talaren inte är tvetydigt mellan antingen generisk eller definit referens utan har båda dessa syft-ningar samtidigt. På liknande sätt framhåller Linthe (2010:9), i en undersökning av tyskt generiskt man och du, att det inte finns någon skarp gräns mellan generisk referens och personlig referens hos generiska pronomen; skalan är snarare flytande och tolkningen starkt beroende av faktorer i kontexten (jfr också Ragnarsdóttir & Strömqvist 2005:147). Samma slutsats drar Jensen och Gregersen (2016:437) av en

18 Referensen hos man syftande på talaren eller den tilltalade har i litteraturen också benämnts specifik. I själva verket bör syftningen vara både specifik och definit eftersom ordet både syftar på en referent vars existens talaren förutsätter och detta är en referent vilken lyssnaren antas kunna unikt identifiera (jfr SAG 1999, 1:160, 224; se vidare avsnitt 6.2.2).

undersökning av du med generisk referens i danska. Dessa forskare beskriver uppdel-ningen mellan definit och generisk referens som en klin snarare än som binär. Också Carlsson (2012:176f) kommer utifrån en stor studie av generiska nominalfraser fram till att det i naturlig text inte finns något stöd för genericitet som ett antingen-eller-fenomen. I själva verket menar Carlsson (2012:186) att det är orimligt att föreställa sig att vi alltid bestämmer oss för en tolkning av varje nominalfras vi möter som antingen generisk eller icke-generisk. Hon antar att vi istället ofta nöjer oss med att ha en ganska vag uppfattning om vilka referenter som åsyftas.

Att generiska konstruktioner i en del språk efter hand börjar tolkas som motsvarig-heter till pronomen i första person menar D’Alessandro och Alexiadou (2003) beror på att dessa uttryck används så ofta med en referens i vilken talaren är inkluderad att de till slut inte längre uppfattas som att de har generisk syftning. De anser att denna omtolkning ska ses som ett fall av grammatikalisering. Giacalone Ramat och Sansò (2007b:105) ser dock inte utvecklingen genom vilken ett man-uttryck börjar upp-träda som en ekvivalent till ett personligt pronomen (t.ex. man som ’jag’ eller det franska on som ’vi’) som en del av grammatikaliseringsprocessen utan som en separat pragmatisk process (jfr också Heine och Kuteva 2007:207, som påpekar att sådana förändringar antagligen beror på andra faktorer än grammatikalisering, och Egerland 2003b:97, som anser att huruvida uttrycket kan ha sådan definit referens eller inte är en historisk slump och inte syntaktiskt bestämt).