Eftersom jag är intresserad av demonstranternas budskap och hur de används för att förena dem kommer jag endast använda material där demonstranternas röster kommer fram. Detta är främst i form av intervjuer från olika mediekällor, exempelvis nyhetsartiklar, nyhetsinslag och radiosändningar där demonstranter har intervjuats. Trots att jag använder mediekällor vill jag betona att det inte är en studie om mediernas bild av demonstranterna. Källorna används istället som mina ”informanter”, och tidningarna är således ett sätt att ta reda på vad demonstranterna tycker och säger.
På grund av protesternas decentraliserade form är det svårt att hävda att något enskilt uttalande är representativt för demonstranterna. Därför har jag valt att samla in material från flera olika källor från flera olika länder för att studien ska uppnå så hög
reliabilitet som möjligt. Tanken är att ett varierat material minskar risken att mina resultat blir alltför beroende av en särskild källa, samt att ett varierat material fångar flera och varierande röster. Rimligtvis bör de arabiska källorna rapportera oftare och mer ingående om protesterna, och där kan dessa vara någorlunda överrepresenterade i materialet. Jag menar däremot att detta inte är ett problem av två orsaker: för det första innebar inte högre rapporteringsfrekvens nödvändigtvis att källan innehöll flera koder, och för det andra är materialet brett nog att data inte blir beroende av en källa. Materialet är avgränsat mellan 17:e oktober 2019 och 5:e september 2020 för att omfatta tre olika intensiva protestperioder:
1) De första protestsveckorna under oktober fram tills Saad Hariris avgång i slutet av oktober.
34
2) De fortsatta protesterna under premiärministerutfrågningen mellan november-december 2019.
3) Protesterna efter hamnexplosionen 4:e augusti.
Det grundläggande kravet på samtliga källor är at det måste finnas uttalanden från demonstranter i antingen själva artikeln eller i ett tillhörande nyhetsinslag.
Opinionsartiklar, artiklar som endast rapporterar uttalanden från regeringen eller
parlamentspartierna, eller andra inslag som inte innehåller uttalanden från demonstranterna sorteras därför bort. Däremot inser jag att inte alla som talar till media automatiskt är aktiva demonstranter, utan kanske enbart sympatiserar med protesterna. Därför är det viktigt för mig att säkerställa att människorna som intervjuas faktiskt är demonstranter, eller har åtminstone deltagit i protesterna. Framgår inte detta tydligt nog i artikeln eller under nyhetsinslaget så sorteras artikeln också bort.
Kvalitativ innehållsanalys handlar om att omvandla stora mängder text till mindre och mer lätthanterliga kategorier, och detta har även styrt min urvalsprocess. Jag har därför först sökt efter samtliga artiklar som har publicerats om protesterna på tidningarna BBC, Al-Jazeera, Le Monde, Le Figaro, The Guardian, France 24 och deras hemsidor, bland annat genom använda sökord som ”Lebanon”, ”protests”, ”October 2019”, ”November 2019” och så vidare. Tidningarna valdes för att minimera risken att materialet blev ideologiskt vinklat, samt för att ge materialet en viss geografisk bredd. Därefter har jag sammanställt alla artiklar som var relevanta för ämnet och skummat igenom dessa. Ifall artiklarna även hade ett nyhetsinslag kopplat till sig har jag även kollat igenom videorna för att se ifall demonstranter har intervjuats i dem. Ifall en artikel inte innehöll några intervjuer eller uttalanden från demonstranterna sorterades den bort; annars har jag samlat ihop alla uttalanden från
demonstranterna i artikeln i ett separat dokument samt transkriberat eventuella intervjuer med demonstranter i nyhetsinslagen. Det fullständiga materialet består av totalt 240 olika
uttalanden, inklusive slagord, över totalt 80 artiklar.
En risk är att de som intervjuades inte nödvändigtvis är fristående eller partiobundna demonstranter. Hizbollah, Amal, FPM och LF brukar vara duktiga på att mobilisera sina medlemmar, och dessa kan potentiellt smälta in bland demonstranterna. Eftersom materialet består av sekundärkällor så har det inte varit möjligt för mig att undersöka demonstranternas partitillhörighet, förutom i vissa specifika fall där demonstranterna öppet säger vad de röstar på.
35
Frågan om huruvida dessa bör inkluderas i materialet är emellertid komplex. Å ena sidan rör det sig om väljare vars partier som vid upprepade tillfällen har motarbetat protesterna. Å andra sidan är inte partiers anhängare en enda stor monolit, och det finns alltifrån Hizbollah- och Amalmedlemmar som har saboterat demonstranternas symboler (Al-Jazeera 2019) till de som deltar i protesterna fredligt jämsides andra demonstranter. I
slutändan har jag valt att ändå inkludera uttalanden från demonstranter som också stödjer dessa partier. Risken som denna uppsats försöker undvika är nämligen inte att den inkluderar ”fel” demonstranters åsikter, utan snarare att partimedlemmar eller partirepresentanter inte ska blandas ihop med demonstranterna. Eftersom mitt material också är så varierat och brett bedömer jag att risken för att potentiella partianhängares åsikter gör resultaten något skeva är liten.
5.1. Källkritisk diskussion och etiska skyldigheter
Bland de nyhetssidor som återfinns i materialet förekommer ofta Al-Jazeera (AJ), tillsammans med andra nyhetskällor som BBC, The Guardian och Le Monde. Jag har redan tydliggjort att jag inte är intresserad av själva tidningens åsikter, utan av de demonstrantuttalanden som rapporteras i tidningarna. Källor som BBC, The Guardian och Le Monde anses generellt vara pålitliga men Al-Jazeera har hamnat i blåsväder tidigare. Nyhetskanalens trovärdighet har ifrågasatts på grund av tre orsaker: 1) den slående skillnaden mellan AJ English (AJE) och AJ Arabic (AJA) i hur de rapporterar nyheter från Mellanöstern; 2) uppfattningen att AJA har agerat som megafon för islamistiska terrororganisationer, för att ha drivit en antiamerikansk opinion, och i värsta fall en antisemitisk kampanj (Alnajjar 2009: 3; Abbas 2017), samt 3) nyhetskanalens nära kopplingar till den qatariska regeringen. Enligt Fahmy och Al Emad (2011: 225), som undersökte ifall de två nyhetskanalerna var i överlag antiamerikanska och förlitade sig på islamistiska källor, stöds emellertid inte den andra uppfattningen av empirin, och kanalen har tidigare reagerat mot antisemitiskt material (BBC 2019).
Samtidigt är AJ den största engelskspråkiga nyhetskällan i Mellanöstern och precis som under Arabiska våren har kanalen varit särskilt framträdande i
nyhetsrapporteringen. Detta är däremot allvarliga kontroverser, särskilt
36
lågt på plats 129 av 180 av Reporters Without Borders (RSF 2020), är också problematisk. Jag har vägt in dessa kontroverser på några olika sätt. För det första använder jag endast AJE, som i överlag uppfattas som en mer pålitlig källa än sin arabiska systerorganisation (Ad Fontes Media 2020). För det andra hjälper min urvalsstrategi mig att sålla bort kanalens egna åsikter genom att inte räkna med opinionsartiklar eller reportrarnas egna ståndpunkter i materialet. Till sist bidrar även bredden av olika källor i denna studie till att stärka informationens trovärdighet.
Eftersom materialet kommer att behandla reaktionerna och protesterna efter hamnexplosionen i Beirut vill jag redan här klargöra att jag inte kommer att inkludera
uttalanden från sörjande släktingar som förlorat sina nära i katastrofen, såvida inte dessa även deltar i protesterna.