Medvetandets behov av redskap

Om vi intresserar oss för hur redskapen kan vara en social kraft som befriar människan har andra vetenskaper än sociologin mer att säga, bland andra antropologin. Bland sådana vetenskapliga framställningar märks den skrift som Tim Ingold redigerat: Tools, language and cognition in human evolution. Här skall vi

emellertid gå vidare med vad vygotskyorienterad pedagogisk teori kan bidra med.

James Wertsch talar om att människan inte behöver internalisera förmågan att använda redskapen innan de kan bli intelligenta redskap. Vi skall se hur Wertsch fördjupar den diskussionen mot slutet av kapitlet. Här skall vi se på hur han i boken Vygotsky and the Social Formation of Mindredovisar hur Vygotsky ser på sambandet mellan socialiteten och det individuella medvetandet.

Wertsch pekar också han på att Vygotsky skiljer mellan den utveckling som en art går igenom och den utveckling som sker med individen inom en art under dennes liv. Wertsch framställer det som att Vygotsky utgår från att artens utveckling, fylogenesen, inte kan förklara hur individens utveckling, ontogenesen, sker. Den senare utvecklingen är kulturell. Fylogenes och ontogenes är samtidigt det som skiljer elementära mentala funktioner från högre mentala funktioner. Den naturgivna utvecklingen förklaras med biologiska principer. Den kulturella utvecklingen har däremot att göra med faktorer som handlar om förmedlande redskap, inklusive dekontextualisering (Wertsch,1985:42). I en diskussion om AI betyder det att det som hör till ontogenesen inte bara behöver handla om utvecklingsmöjligheter som direkt skapats av människor. Det kan också handla om att en kulturell struktur kan påverka människorna under ontogenesen genom att de artefakter som skapar strukturen utvecklas. På så sätt påverkas människornas förmåga till intelligens av att en utveckling av kulturella redskap skapar en bättre miljö.

Wertsch menar att Vygotsky antog att naturgivna krafter upphör att spela en roll för individen ganska tidigt i den personliga utvecklingen och att det därefter är kulturella krafter som tar över den ledande rollen. Dessutom fungerar de naturliga och kulturella krafterna helt oberoende av varandra under de tidigare faserna av ontogenes (Wertsch,1985:44). Det är inte helt klart hur dessa kulturella faktorer skapas. Vygotsky framhåller att det är redskap som förmedlar dem, vilket antyder att det finns en betydande grad av artificialisering inblandad i den process där individerna utvecklas.

Det kan tyckas som mycket radikalt att en kulturell struktur kan vara del av det som skapar människans kapacitet. Funderar vi närmare på vad det skulle betyda att denna struktur inte alls har någon sådan kapacitet så hamnar vi också i en mycket radikal position. Då måste vi hävda att det bara kan vara människan som en biologisk organism som kan utvecklas. Det blir tveksamt om det ens kan handla om att människor påverkar varandra eftersom människors interaktioner uttrycks genom kulturella artefakter som språk och metaforer. Knappast går det heller att hävda att det är människornas interaktioner som skapar artefakterna som sedan underlättar fortsatta mänskliga interaktioner. Ty om artefakterna inte någonstans får en kapacitet att utveckla förutsättningarna för dessa interaktioner blir människornas interaktioner instängda i en given systemreferens. I så fall hamnar vi i en positition där det som skapar intelligens är egenskaper som utvecklats under artens utveckling, alltså fylogenesen. Då kan vi heller inte knyta den sociala

kapaciteten till ontogenesen eller för den delen till redskapsanvändandet. Då blir det svårt att påstå att människans kultur kan skapa det som gör att människan till skillnad från djuren blivit en varelse som kan utveckla intelligens.

Om intelligens hör samman med fylogenesen blir Searles uppfattning att människan är den enda maskin som är tillräckligt komplex för att kunna tänka logisk. Men då får också Searle svårt att förklara kulturell variation i intelligent beteende. Vi bör tillägga att argumentationen för stark AI bara kräver att den kulturella strukturen kan ha en viss omstrukturerande kraft i sig. Den behöver inte vara den huvudsakliga orsaken till att människans intelligens utvecklas. Ty den mänskliga intelligensen beror på många faktorer. Det låter rimligt att intelligensens utveckling handlar om att många faktorer samverkar.

Vi kommer då tillbaks till att frågan om stark AI kräver att vi utreder om redskap och kulturella artefakter kan förändra sig utan interaktion med en människa. För att fortsätta utreda den frågan bör vi se närmare på internaliseringens processer. Wertsch framhåller att Vygotsky liksom flera andra teoretiker, bl.a. Piaget, ser internalisering som en process som handlar om hur vissa externa aktiviteter omvandlas och används på individernas interna plan. Men olikt andra teoretiker definierar Vygotsky extern aktivitet i termer av semiotiskt förmedlade sociala processer. Eftersom semiotiken är läran om hur kulturella artefakter får betydelser, betyder det att det är artefakterna, eller de kulturella redskapen, som skapar förutsättningarna för det individuella. Och samtidigt innebär det att det är dessa externa processer som erbjuder förklaringen till hur de interna processerna fungerar. Wertsch menar att Vygotsky framhåller att all högre kunskap som finns inom en individ, tidigare har förekommit i extern form. Det betyder att varje högre tanke måste gå genom ett externt stadium under sin utveckling eftersom den ursprungligen hade en social funktion. Det betyder också att det som är externt i processen också är socialt. Vilken som helst mental funktion har varit extern eftersom den var social någon gång före den blev en intern mental funktion (Wertsch,1985:62).

Detta betyder inte att Vygotsky såg internaliserade mentala processer som en kopia av externa processer. Istället menar Vygotsky att internaliseringen ändrar hela processen. Det finns en inbyggd relation mellan extern och intern aktivitet. Det kan tolkas som att vi ändå behöver det mänskliga medvetandet någonstans. Och det kan tolkas som att de externa processerna bara kan uppstå som resultat av interna processer.

Wertsch menar att Vygotskys positioner är något oklara. Det som framför allt framstår som oklart är vad som ändrar hela processen. Utifrån Luhmanns teori kan vi hävda att det som ändrar hela processen är att psykiska system, tack vare att de konfronteras med sociala system, efter ett tag börjar se på sig själva på ett annat sätt. Det är först efter att de psykiska systemens hela process har blivit ändrad som de har förutsättningar för att använda sina djupsinniga själsliga kapaciteter till att tänka i nya banor. Till exempel till att ta emot kunskapen så att den internaliseras i

deras medvetanden. Det viktiga är att detta inte kan ske utan att sociala processer har gett människorna förutsättningar för att tänka i nya banor. Det vi bör uppmärksamma är att den komplexa funktionaliteten då först kommer efter att människorna blivit exponerade för kunskap.

Wertsch framhåller att den mekanism som ligger bakom högre mentala funktioner är en kopia av mekanismer från sociala interaktioner. Alla högre mentala funktioner är internaliserade sociala relationer. I sin egen privata sfär bevarar människorna funktionerna från den sociala interaktionen (Wertsch,1985:66). Det är ståndpunkter som mer liknar de relationer som den luhmannska systemteorin talar om. Högre mentala funktioner har att göra med externa faktorer vilket bör innebära att bl.a. intelligens hör samman med de yttre faktorer som föregår internalisering.

Problemet med Vygotskys teori i jämförelse med Luhmanns är att vi fortfarande inte får en uppfattning om hur det sociala skapas, och vi får heller inte veta hur det sociala når individen annat än att det handlar om en kopia av mekanismer från sociala interaktioner. Det förefaller underförstått att dessa sociala interaktioner i sig inte kan vara en kopia av hur tänkandet fungerar. Vi lämnas således kvar med en osäkerhet om hur det sociala når människorna. Det vi får veta är bara att det finns något speciellt med de sociala funktionerna som inte grundas på mänskligt tänkande. Dessutom innebär detta att tänkandet i sig kan ha en funktionalitet som söks i sociala processer. Om det är så att sociala processer kan innehålla artificiella element kan vi också hävda att intelligenta processer kan vara artificiella. Det stärker möjligheterna för att den enkla funktionalitet som behöver finnas i AI-systemen, och som vi hos människorna upplever som tänkande, inte behöver vara så svår att efterlikna. Åtminstone behöver den inte ha att göra med den mänskliga hjärnans naturgivna kapaciteter.

Det är alldeles klart att Vygotsky är en tänkare som mer eftertryckligt än andra betonar att det individuella är beroende av det sociala. Att han betonar att medvetandets interna nivå är kvasisocial gör att vi känner igen en luhmannsk argumentation. Eftersom språket, eller externa tecken, är det semiotiska redskap som förmedlar det sociala till individen, bör vi komma närmare frågan om artefakternas kapacitet genom att se hur Vygotsky uppfattar språkutvecklingen. Vi vet så här långt inte vilken funktionalitet denna process innehåller. Om högre mentala funktioner är en kopia av sociala interaktioner antyder det att funktionaliteten också är en kopia av externa faktorer. Innan vi återkommer till språkutvecklingen skall vi se på en fråga som ofta dominerat AI-diskussionen. Det är frågan om problemlösning.