• No results found

Fynden i centrum, s. 41-58.

I I I I

.

-...

...

. .

, . . .. ' ..

.

I

... ..

.

100

. ..

. .. . .

"

.

Mo

, .

'":

. .

Il •

~

~

~

200 300 400

Fig. 1. Karta över Uppåkra med samtliga inmätta detektor- och ytfynd fram till 1999-01-01.

~

~

N

A

500 m

kare med ett tänjbart samvete kunde ställa till med. Mycket riktigt kom det snart rapporter från olika håll som Storbritannien, Irland, Sverige och Danmark om hemsökta och plund-rade fornlämningar. Värst var det på de stora öarna i Atlanten. Detektorklubbar byggde upp skattletarnätverk, hälare agerade på den svarta marknaden, antikvariska myndighetspersoner hotades eller mutades (se ex. Kelly 1993;

Dobinson & Denison 1995). I Sverige var det framför allt Gotland, känt för sina många vi-kingatida skattfynd, som var utsatt för denna tvivelaktiga verksamhet (Östergren 1989), men även Öland drabbades hårt. Debatten bland ar-keologer var livlig om hur man skulle förhålla sig till metalldetektorn. Beroende på de faktiska problem man hade med plundringen i kombina-tion med den antikvariska tradikombina-tionen inom de olika länderna, kom· lagstiftningen gentemot dessa handlingar att utformas olika (se Watt 1997: 132 ff.). I Sverige, Norge, England och Irland infördes i olika takt allt större restriktio-ner mot de privata detektoranvändarna. Sverige och Norge gick till slut så långt att man förbjöd användandet av metalldetektorer utan speciellt tillstånd. Trots att Christian Fischer i början på 1980-talet skrev ett debattinlägg om metall-detektorn med rubriken "Den har fanden skabt"

(Fischer 1983), så kom utvecklingen i Danmark delvis att ta en annan väg. Viktiga arkeologiska platser skyddades visserligen, men i övrigt blev det en liberal lagstiftning kring användandet av metalldetektorer (fr. a. gällande överplöjda forn-lämningar). Det intressanta var att användningen av metalldetektorer hos allmänheten efter hand kom att knytas till det antikvariska arbetet, där lagen om danefre (vilken sedan länge innebär att man mot ersättning är skyldig att inlämna speci-ellt värdefulla fornfynd till staten), var ett viktigt instrument för att nå ett bra samarbete (se ex.

Olsen 1984; Petersen 1991; Nielsen & Petersen 1993). Mest utvecklat blev detta samarbete på Bornholm. Både där och på andra platser kom detektorn allt oftare att användas systematiskt inom dansk fackarkeologisk undersöknings-verksamhet (se ex. Poulsen 1984; Jensen 1987;

Jjijrgensen & Pedersen 1996; Watt 1997; Michael-sen 1999:38). I England har metalldetektorn lång-samt börjat integreras i det antikvariska arbetet,

4

men med själva fältarbetet i huvudsak utfört av amatörarkeologer (Dobinson & Denison 1995).

Bortsett från det framför allt under 1980-talet pågående "skattfyndprojektet" på Gotland (Öster-gren 1989), har antikvariska myndigheter i Sverige inte använt metalldetektorn i någon större skala. Det nu i Uppåkra pågående forsknings-projektet står alltså relativt ensamt i Sverige när det gäller omfattningen av detektorarbetet (Hårdh 1998; Larsson 1998, samt denna bok). Nämnas kan ett nystartat projekt som avser metall-detektering av järnåldersboplatser i Kristianstads-området (Vä, m. fl.) i nordöstra Skåne, under ledning av professor Johan Callmer. Då de flesta svenska arkeologer saknar kompetens och erfa-renhet av metalldetektorn som arbetsredskap har antikvariska institutioner i Sverige vid några tillfällen anlitat erfarna amatörarkeologer från Bornholm (Gustafson 1999).

Den danska modellen, med en liberal lag-stiftning kring detektorer följt av det utvecklade samarbetet, kom att leda till en explosionsartad utveckling vad gäller inlämnandet av danefre till staten (se Grjijnnegaard 1997: Fig. 1). Detta har i Danmark lett till en "revolution" för jämålders-forskningen, och då i synnerhet inom be-byggelsearkeologin, med exempelvis helt nya typer av bebyggelseformer (se Axboe 1991;

Jjijrgensen & Pedersen 1996). Nya platser/områ-den har lyfts fram och gamla har ändrat karak-tär, som exempelvis Gudme, Neble/Boeslunde, Tissjij, Sorte muld, Stentinget och Bejsebakken.

"Som helhed betragtet har metaldetektorerne åbnet for en helt ny 'mikroverden', som arkreo-logen hidti 11 kun har haft et yderst sparsomt kendskab til. Helt nye oldsagstyper er frem-kommet ad denne vej, og andre, hvoraf man måske har kendt et enkelt eller nogle få eksem-plarer, er pludselig blevet mangedoblet i antal"

(Liebgott 1988:207).

I England har integrerandet av metall-detektorsökning i det antikvariska arbetet också där medfört positiva effekter för arkeologin.

"Detecting has revolutionised our understanding of iron age coinage, for example, and in tum has led to new insights into the social organisation of Britain on the eve of the Roman conquest.

The study of other artefact types - such as Ro-man brooches and bronze age metalwork - have

METALLDETEKTERING OCH UPPÅKRA 43

also benefited from the far larger body of basic material which detecting can provide" (Dobinson

& Denison 1995:40).

Riksantikvarieämbetets detektorundersök-ningar på Gotland har givit en helt ny bild av öns vikingatida boplatser (Östergren 1989).

Med metalldetektorerna har införts en ny revolutionerande rekognosceringsteknik, där detektorlokaliteterna har blivit en ny viktig ar-keologisk källa. De aktiviteter inom järnålders-samhället som har kommit i en ny dager är framför allt handel och hantverk, men även de många nya skattfynden har varit ett viktigt bi-drag inte minst för den numismatiska forsk-ningen.

Metalldetektorn och dess fördelar

Metalldetektorn är ett batteridrivet, elektroniskt instrument, som utifrån en sökplatta (vilken förs fram och tillbaka tätt över markytan) sänder ut ett elektromagnetiskt fält ner i marken. När detta fält störs av ett metallföremål ger detektorn ut-slag genom en ljudsignal och/eller ett mätarut-slag. Dessa signaler är olika beroende på ett föremåls vikt, form och läge i marken, samt vilken typ av metall/metallegering det består av.

De flesta detektorer är idag utformade så att de tydligt kan skilja mellan föremål av järn och ädlare metaller (en så kallad diskriminerings-funktion). Med en ordinär detektor går det nor-malt inte att detektera metallföremål som ligger under 20-25 centimeters djup. Då nästan alla detektorfynd görs på brukad åkermark innebär det att det i praktiken är omöjligt att nå metall-föremål i "orörda" anläggningar/kulturlager un-der ploggången, vilken normalt har en tjocklek på cirka 30 cm. Dessa egenskaper hos metall-detektorn gör den till ett lämpligt arbetsredskap i många arkeologiska sammanhang.

Genom en systematisk markrekognoscering kan man på kort tid täcka stora ytor, framför allt om man arbetar med söklinjer med ett för un-dersökningen lämpligt avstånd från varandra.

Sökytor kan väljas med hänsyn till olika indika-tioner på förhistorisk aktivitet som topografisk belägenhet, svartmylla, höjda fosfatvärden, an-dra i ytan synliga indikatorer, marknamn och så vidare. Detektorn kan då relativt snabbt och effektivt lokalisera och avgränsa en sönderplöjd

metallförande fornlämning, där de påträffade föremålen kan ge information om en plats funk-tion och datering. Spridningsbilden av metall-fynd kan ge en uppfattning om de skador den har varit utsatt för genom erosion och bruknings-metoder. Sådana fornlämningar kan vara en bo-plats, handels- och hantverksbo-plats, skattfynd, depåfynd/offerfynd eller gravfält. Sålunda kan metalldetektorn vara ett oumbärligt arbetsred-skap vid många arkeologiska förundersöknings-situationer, och på ett kostnadseffektivt sätt vara med och styra valet av slutundersökningsplats.

Metalldetektorn är en tillgång också vid arkeolo-giska utgrävningar där matjordsskiktet, som inom exploateringsarkeologin ofta bara avlägsnas ma-skinellt, kan gås över med detektor. Funna metall-fynd kan bidra med information om platsen och kanske rentav bli avgörande för tolkningen av grävningsresultaten från de underliggande struk-turerna. I stratigrafiska sammanhang kan detektorn användas till att genomsöka utgrävningsytan och markera metallutslag. Dessa utslagsplatser kan sedan grävas med större försiktighet och där-med minska risken för skador på metallfynden.

Mindre metallföremål eller små fragment av föremål har möjligheter att hittas i sitt stratigrafi-ska sammanhang i stället för i sållet. Vid ovan nämnda användningssätt för detektorn finns det givetvis flera fysiska faktorer som påverkar re-sultatet av detekteringen, vilket kommer att dis-kuteras senare. En parentes i metalldetektorns användningsområde är möjligheten att lokali-sera stenar strax under markytan, som när man exempelvis vid utgrävningarna vid Bandelunda-viken på Gotland lyckades lokalisera stolphål (stenskodda) och en stensatt husgrund (Öster-gren 1985).

Arbetsmetodiskt har metalldetektering den positiva följdeffekten att man ständigt har blicken riktad mot markytan och på så vis kan utföra en viss ytinventering. Icke metalliska föremål kan registreras och insamlas. Andra synliga föränd-ringar i ytan, som färgskiftningar (beroende på t. ex. sot, lera, sand), enstaka stenar eller sam-lingar av sådana kan också registreras.

Det finns en hotbild från vissa fackarkeologer att detektorundersökningar kan förstöra strati-grafisk information. Det måste framhållas att använd på jordbruksmark är metalldetektering

en icke destruktiv undersökningsmetod. Man kan snarare se det som en arkeologisk rädd-ningsinsats av metallföremål som annars skulle vara utsatta för en fortsatt mekanisk destruktion och förflyttning från sin "ursprungliga" depo-neringsplats. Detta förutsätter att det utförs en så noggrann fältdokumentation som möjligt, framför allt vad avser inmätning. Gödsling och den kemiska användningen inom jordbruket samt blottläggning för väder och vind (ökad syretill-försel) gör också att den kemiska nedbrytningen av metaller accelererar. Följden av detta resone-mang blir att ju tidigare man tar hand om de i ploggången liggande metallföremålen ju mer arkeologiskt informationsvärde kan man få ut av detta material.

Från danskt håll anförs det att "metallde-tektorn är det nyttigaste redskap som arkeologer-na har fått sedan grävmaskinerna gjorde sitt intåg på 1970-talet" (Petersen 1994:27). De prob-lem som metalldetektorns introducerande ska-pade i många länder har gjort att det har tagit lång tid för fackarkeologer att acceptera de-tektorn och förstå de möjligheter som finns i ett utbrett användande inom arkeologin. Metall-detektorn har en stor potential att göra skada inom arkeologin, men den har också en lika stor potential att vara arkeologin till stor nytta.

Detektorn är en realitet, den har kommit för att stanna. I stället för att så ofta betrakta den som något som "fanden har skapat" kan den inom fackarkeologin i stället fungera som (om man spetsar till uttrycket) en "gudabenådad skapelse".