• No results found

Metateoretiska utgångspunkter och välfärdsstaters migrationspolitik

5. Välfärdsstaten, öppna gränser och ordningens problem

5.4 Metateoretiska utgångspunkter och välfärdsstaters migrationspolitik

Kapitlets frågeställning gällde vem socialliberaler borde lyssna till angående utformningen av välfärdsstaters migrationspolitik. Antingen liberala nationalister som menar att välfärdsinstitutionerna fordrar begränsningar av migration, och att en sådan politik är berättigad, eller en universalistisk position som menar att socialliberalismens jämlikhetsideal borde leda till ett förespråkande av öppna gränser, eller åtminstone en strävan efter att göra migrationspolitiken mer öppen.

Jag har försökt visa hur den normativa teorins metateoretiska utgångspunkter inverkar på analysen av välfärdsstaten i förhållande till migration. En teori som har vägledning som uttalat syfte ger förmodligen en annan bild av det normativa problemet än en primärt utvärderande ansats. Detta talar för att en teori som den Caren utvecklar brister i relevans för praktisk policy. Detta är en viktig insikt för de politiker och medborgare som söker sig till normativ teori i syfte att få värdegrundade perspektiv på hur migrationspolitik bör utformas. Jag ska i detta avslutande avsnitt utveckla resonemanget om Carens metateoretiska utgångs-punkter och visa på riskerna med att bedriva politisk teori på detta sätt.

Det viktigaste för Carens är som vi sett att inte acceptera det existerande som en ofrånkomlig utgångspunkt för den normativa analysen. Intuitionen är att behålla den kritiska distansen för att kunna kritisera det existerande “in the name of what is right”.368 Det är detta som motiverar Carens teoretiserande utifrån ideala antaganden (“the just world presupposition”). Det är först när vi sätter parentes kring diverse olyckliga omständigheter, befintliga orättvisor och tendenser till omoraliskt beteende som vi kan bedöma olika aspekter i den sociala och politiska världen i rätt ljus. Vi kan då bedöma saker principiellt, utan att

“störas” av frågor om policy, som alla förstår måste utformas med hänsyn till en

368 Carens, ”Realistic and Idealistic Approaches to the Ethics of Migration”, 156.

rad icke-ideala omständigheter. Detta kan kontrasteras med den liberala nation-alismens metateoretiska utgångspunkter, som vi i kapitel 3 såg innebar att ett antal aspekter av världen togs som givna. Dels en omfattande global ojämlikhet och därmed stor efterfrågan på att migrera, dels att människor identifierar sig kulturellt och agerar efter en partikularistisk moral. Detta motiverade att stater gavs rätt att kontrollera migration. Vad som istället präglar Carens argument för öppna gränser är att dessa omständigheter betraktas som föränderliga och öppna för normativ utvärdering och politiska åtgärder. Eftersom den globala ojämlik-heten kan betraktas som påverkningsbar och normativt oönskad så borde den så klart åtgärdas – och i en värld där detta har skett så skulle skälet för restriktioner vara försvunnet. En fullt rättvis värld skulle vara en värld av öppna gränser.

Det är en teori som månar om att uppnå kritisk distans, och att tillåta sig att fundera på hur en ideal värld skulle vara inrättad beträffande regler och möjligheter gällande migration. Vad skulle problemet vara med en sådan argumentation? Jag vill nu visa hur det leder till ett teoretiserande kring migrationspolitik som sker under antaganden där migration i stort sett upphör att vara en relevant normativ och politisk fråga.

De flesta av oss förknippar argument för öppna gränser som en position som implicerar en ökad migration jämfört med en värld där migrationen begränsas.

Men så är inte fallet med Carens position. Carens värld av öppna gränser är snarare en värld med väldigt liten migration. De politiska enheterna i denna värld är, när det kommer till kritan, påtagligt lika de som liberala nationalister förespråkar.

Carens är nämligen i grunden av samma uppfattning vad gäller behovet av en relativt fast befolkning som identifierar sig med varandra och sina politiska institutioner.

I am not arguing for a world in which human beings move frequently from one political community to another, with no sense of home or belonging and no deep attachment to place or people. Political communities require relatively stable, intergenerational populations in order to function effectively over time. This requirement of intergenerational stability would be compatible with open borders, however, if the other requirements of justice were met. Modest migration does not threaten intergenerational stability. Most people find it more attractive to stay in their community of origin – a place where they know the language, have friends and family, and feel at home – than to move, so long as the differences in life chances between home and elsewhere are not too great. Having open borders

would not lead to mass migration, if the differences between political communities were as limited as justice requires.369

Ur ett realistiskt perspektiv framstår det förstås som behäftat med risker att bedriva politisk teori på det sätt som Carens gör. I den ideala världen hade alltså få upplevt ett behov av att migrera, eftersom det upplevs vara relativt kostsamt att lämna en kulturell och språklig kontext som man är född och uppvuxen i. Därtill hade migrationen varit ömsesidig mellan länder, eftersom det inte längre finns några strukturella skäl till att vissa länder är mer önskvärda att bo i än andra.370 I den ideala världen existerar alltså inte längre den omständighet – världens ojämlika beskaffenhet och påföljande stora efterfrågan på att migrera, som vi exempelvis såg var en utgångspunkt i Walzers argument i kapitel 3 – som enligt liberala nationalister motiverar varför det är rätt och riktigt att stater får begränsa migration. Carens antaganden innebär däremot att ”problemet” med migration i stort sett försvinner.

Carens teori kvalar möjligen in under vad jag i kapitel 2 kallade, med Sidgwicks ord, för “dubbelt ideal”, en teori som “would not only prescribe what ought to be done as distinct from what is, but what ought to be done in a society that itself is not, but only ought to be”.371 De omständigheter under vilka Carens anser att öppna gränser vore önskvärt är i praktiken en värld där det inte skulle förekomma någon omfattande migration; en värld av öppna gränser har här möjligen mindre migration än dagens värld av restriktioner och kontroll. Hur är det med policyimplikationer för den aktuella världen? Till skillnad från i sitt replikskifte med Woodward anser inte Carens numera att det följer någon policyimplikation i riktning åt att öka migrationen, ty det är inte säkert att det är bästa vägen för att ta sig till ett tillstånd av öppna gränser.372 Den enda policyimplikation som kan härledas från den principiella önskvärdheten med öppna gränser rör inte migrationspolitik, utan utgörs av en skyldighet att

“transform global structures so that they are no longer unjust.”373 Policy bör alltså inriktas på att uppnå de omständigheter under vilka öppna gränser skulle vara möjligt – vad som ibland kallas en dynamisk skyldighet. När det gäller migrationspolitik i direkt mening existerar det dock en avgrund (“a chasm”) som skiljer vad som är principiellt önskvärt från vad som är en lämplig policy.374

369 Carens, The Ethics of Immigration, 287.

370 Miller, Strangers in Our Midst. The Political Philosophy of Immigration, 16–17.

371 Sidgwick, The Methods of Ethics, 17.

372 Carens, The Ethics of Immigration, 296.

373 Carens, ”Alternative Approaches to Political Theory: A response to Miller, Bauböck, and Abizadeh”, 405.

374 Carens, The Ethics of Immigration, 229.

En realist skulle ifrågasätta om vi lär oss något värdefullt och relevant av Carens argument för öppna gränser givet de antagande som ligger bakom. Dels skulle den migration som uppstår i Carens ideala värld förmodligen inte upplevas som särskilt problematisk, givet dess ringa omfång och karaktär. Gränserna skulle i så fall kunna vara öppna utan några problematiska konsekvenser. Dels skulle eventuella begränsningar ändå inte vara lika moraliskt problematiska, eftersom de per definition i den ideala världen inte längre utestänger människor med trängande behov eller upprätthåller en skriande global ojämlikhet. Gränserna skulle kunna vara slutna utan att någon avsevärd moralisk skada uppkommer. I båda fallen försvinner således de två fenomen – de potentiella konsekvenserna av omfattande migration, respektive det tvång, exkludering och ojämlikhet som regleringar av migration innebär – som gör att migration och migrationspolitik utgör brännande normativa och politiska frågor. Man kan således undra om det verkligen är lämpligt att teoretisera utifrån sådana antaganden?

Carens skulle kunna försvara sig såklart. Det viktiga för Carens tycks vara, i enlighet med en stark idealism, frågan vad vi ska tänka, inte vad vi ska göra.

The goal of the open borders argument is to challenge complacency, to make us aware of how routine democratic practices in immigration deny freedom and help to maintain unjust inequality. If I can persuade some people to think more critically about the world is organized and about the way it ought to be organized, the open borders argument will have done its job.375

Även om ingen direkt policyimplikation följer så har argumentet, kan det hävdas, ändå praktisk relevans när vi resonerar om migrationspolitik. Den utvärderande implikationen, att migrationspolitikens institutioner och praktiker ytterst sett är orättfärdiga, bör utgöra en aspekt att ta hänsyn till i de mer fullständiga normativa policyanalyser som bör ligga till grund för hur politiken bör utformas.

Det ligger en del i detta, men för en realist är det svårt att skaka av sig det faktum att Carens kritiserar och underminerar ett system som han trots allt anser bör vara kvar. David Miller har antytt att Carens är farligt nära att bedriva ett slags teori som mer tillfredställer ett behov av att beklaga och förfasa sig över världen men på bekostnad av förmågan att ge ett bidrag som hjälper oss att navigera i denna värld.376 För att hårddra saken: att säga att “mitt argumentet för öppna gränser har inga direkta policyimplikationer”, men vidhålla att argumentet visat att migrationskontroll “i grunden” är normativt orättfärdigt, innebär att förlita sig

375 Carens, 296.

376 Miller, ”Das Carensproblem”, 388–89; Miller, ”A Tale of Two Cities; or, Political Philosophy as Lamentation”.

på att andra ska vilja fortsätta bedriva samma typ av policy som innan, fast nu i den den föga smickrande rollen som upprätthållare av ett orättfärdigt system. Jag vill avslutningsvis bygga vidare på denna möjliga kritik av Carens, och idén om en radikal tudelning mellan teori som handlar om vad som vore idealt i en ideal värld och en teori som handlar om vad som är önskvärt givet den värld vi lever i.

Möjligen går det nämligen att skönja en paradox med den starka form av idealism som kommer till uttryck i Carens argument för öppna gränser. Jag har hittills diskuterat olika utgångspunkter i termer av hur politiska teoretiker bedriver teori. Och utifrån det perspektivet tycks saken enkel. Carens metateoretiska utgångspunkt innebär att han kan säga att det inte följer några policyimplikationer av resonemanget, punkt slut. Men hur är det med läsarna? De läsare som blir övertygade av Carens argument för öppna gränser och anammar den normativa bedömning och kritiska hållning som han rekommenderar blir det möjligen just för att de delar Carens inställning angående syftet med politisk teori – att det är en verksamhet som ska påverka hur vi ska tänka och tycka om olika fenomen. Låt oss istället föreställa oss en läsare som är ute efter vägledning, en som vill veta vad som bör göras. Låt oss föreställa oss en medborgare som, med tanke på hur politiskt uppslitande och framträdande migrationsfrågor är i dagsläget, önskar bekanta sig med hur normativa politiska teoretiker adresserar sådana frågor.

Vad kommer denne läsare dra för slutsats efter att ha närstuderat Carens?

Medborgaren kommer då, möjligen med viss förvåning, att inse att den främste förespråkaren av öppna gränser faktiskt anser att det i den bästa av världar endast existerar en ganska ringa migration, eftersom stater anses behöva (även i den postulerade ideala världen) stabila befolkningar över tid. Därtill visar det sig att argumentet för öppna gränser, trots att det innefattar uppfattningen att nuvarande gränsrestriktioner upprätthåller påtaglig ofrihet och djup ojämlikhet, inte ens anses ha implikationen att dagens politik bör göras så öppen som möjligt för att öka migrationen. Uppenbarligen måste det finnas något mycket viktigt i den andra vågskålen, hänsynstaganden som förhindrar att den annars tämligen uppenbara policyimplikationen inte anses giltig.

Carens ovilja att teoretisera närmare den aktuella världens omständigheter kan isåfall komma att spela honom ett spratt. Den läsare som är lagd åt Carens håll är benägen att, som avsett, reflektera kritiskt över “routine practices in immigration”.

Men den som söker vägledning – ett svar på frågan om vad som bör göras, exempelvis om dessa migrationspolitiska praktiker bör behållas eller avskaffas – har av Carens argument snarast fått en indikation på att praktiken är oerhört viktig att hålla fast vid. Ty om praktiken beskrivs som på djupet orättfärdigt, men Carens ändå anser att det inte går att säga att den bör upphöra, då måste det existera mycket starka skäl som motiverar denna ovilja att härleda en policyimplikation

från det principiella resonemanget. Läsaren kan alltså komma att dra slutsatsen att det nog är av stor vikt att upprätthålla systemet. Själva det faktum att författaren vägrar härleda en policyimplikation i riktning mot öppna gränser ger upphov till att läsaren har fått skäl att härleda en policyimplikation i motsatt riktning. Detta vore en snöplig ironi, på både normativ och metateoretisk nivå.

6. Asylrättens efterlevnadsproblem i