om AIs eventuella intressestyrning kräver på det hela taget bara att vi empiriskt studerar vilka intressen som kan finnas inblandade.
kontextfaktorer som påverkar genom att relationer i kontexterna förändras genom olika kombinationer. Hos de flesta konstruktivister är däremot artefakter något som handlar om en förlängning av mänsklig handling men inte för alla. Den franske vetenskapssociologen Bruno Latour menar snarast att artefakter är något som är helt fritt från det mänskliga (Latour,1995). På något sätt framstår det som att han tar ett steg längre än bägge varianterna av stark AI, eftersom artefakter samtidigt är något mer än resultat av naturlagar och något som handlar om mer än kulturellt skapade kontexter. Latour har dock på senare tid argumenterat för det han kallar sociology of associations. Då närmar han sig den syn på artefakter som vi har tillskrivit både situationismen och systemteorin (Latour,2005).
Vi har redan nämnt Johan Asplunds diskussion om AI. Asplund har i Avhandlingens språkdräkt diskuterat behovet av att skriva om en text flera gånger för att få den bra (Asplund,2002a). Asplunds texter är mycket tankeväckande och perspektivrika. Ofta ger han många möjligheter till att tolka vad han skriver.
Kontentan av resonemanget i denna bok förefaller ändå vara att han hävdar att man redan när man börjar skriva skall ha klart för sig vad man vill med en text. Vet man inte det kan man heller inte skriva klart och begripligt. Den erfarenhet jag har av att skriva om stark AI som kräver att man ställer om sitt eget tänkande, är snarast att det etablerade språket frestar en att stanna kvar vid traditionellt tänkande. Även om man vet vad man vill skriva stöter man på svårigheter att uttrycka det med en stilistiskt god text eftersom stilistisk värdering ofta hänger samman med det förväntade. Med Luhmann kan vi säga att stilistik också värderas utifrån en given systemreferens.
Min erfarenhet leder mig till en rekommendation om förhållandet mellan tanke och språk som handlar om att vi bör använda det redskap som språket erbjuder till att tänja på begreppen så mycket att de leder tankeverksamheten i nya banor. Det är ett sätt att använda våra kulturella artefakter som ett redskap för en kommunikativ funktionalitet. Först efter att vi har använt språket till att rucka på relationer så att våra uppfattningar förändras, finns det en möjlighet att medvetet använda språket till att kommunicera nya möjligheter. Utan den processen går det inte att upptäcka nya distinktioner.
När man kommit så långt inser man att det är en svårighet att få de som har vant sig vid ett gängse språkbruk att förstå att begreppen i den nya kontexten betyder något annat. Detta kommunikationsproblem blir inte mindre av att vi ibland i denna text måste referera till ett alldeles egenartat sätt hos Luhmann att uppfatta fenomen och problematik.
De formuleringsproblem som vidhänger denna text kan vi sätta i relation till några råd som framhålls i en av de mest rekommenderade böckerna om sociologisk framställning, Howard Beckers bok Writing for social scientists. Becker talar mycket om att vi bör undvika överflödiga uttryck. Men att en del av de långa och överflödiga uttrycken inte kan tas bort eftersom de inte har någon underlydande mening som kan ersättas (Becker,1986:7). Nu menar nog Becker att sådant visar
att hela resonemanget i så fall är irrelevant. Han menar att sådana överflödiga uttryck uppkommer genom meningslösa markeringar. Han ger ett par huvudförklaringar till varför dessa uttryck uppkommer. Ett problem har att göra med aktörskap (agency): vem gjorde det som dina påståenden menar att har gjorts (Becker,1986:8). Det andra har att göra med att sociologer begår ett liknande teoretiskt fel då de säger att samhället gör si eller så, eller att kulturen tvingar människorna att göra saker. Sociologers oförmåga eller ovillighet att göra kausala påstående leder på samma sätt till dålig stilistik (Becker,1986:9). Becker och Asplund är sociologer som jag har största respekt för men jag vill ändå hävda att jag är övertygad om att en fokusering på aktörskap och kausalitet skulle göra att vi inte kan diskutera AI-frågan på ett sätt som gör en skillnad. Skall vi kunna diskutera om dataprogram kan göra något som liknar det människor kan göra måste vi relativisera aktörskapet. Det är ett behov som i synnerhet blir viktigt när vi diskuterar distribuerad AI som handlar om något annat än att vi jämför robotars kapacitet med människors kapacitet. Dessutom tar den luhmannska sociologiska analysen avstånd från kausalitetsbegreppet. Utifrån Beckers råd är det naturligtvis denna hållning både till aktören och till kausalitet som skapar situationer som kan leda till en känsla av överflödiga resonemang. Jag menar att det inte går att analysera de komplexa problemen kring stark AI på något annat sätt än genom att arbeta med ett otydligt aktörskap och genom att avstå från kausala spekulationer.
Det är det analytiska grepp som vi måste använda trots att vi får betala med svårigheter att göra diskussionen klar. För mig är det uppenbart att Asplunds diskussion av AI (Asplund,2002b) är färgad av att han så gärna vill försvara medvetandets betydelse
I en av de bättre introduktionsböckerna till Luhmanns teori framhåller författarna att teorins karaktär skapar ett problem som gör att den inte är så lätt att förstå. De lyfter fram att Luhmann själv menar att den som skriver något skall sträva efter att göra sig förståelig. De menar att Luhmann framhåller att sociologin inte är en lära som handlar om det man associerar till efter vad som kommer upp efter det första ögonkastet. Det handlar istället om sådant som hör till de betänkligheter och frågeställningar som kommer upp vid det andra ögonkastet (Nassehi&Kneer,1997:19).
I en annan bok framhålls att teorin är komplex därför att Luhmann menar att en social teori måste kunna observera den komplexitet som finns i det moderna samhället (King&Thornhill,2003). Det understryks att Luhmann framför allt försöker undvika att förklara sanningen eller essensen av det moderna samhället i en endaste teoretisk redogörelse. Författarna menar att man kan påstå att den första principen hos Luhmann är att hävda att det alltid är möjligt att se på saker på olika sätt och att möjligheterna av att samhället kan vara annorlunda alltid finns där.
Man kan aldrig undvika reduktionism men man skall aldrig hävda att en sådan teori är den slutgiltiga (King&Thornhill,2003:1). Författarna Michael King och Chris Tornhill framhåller att teorin inte ryms inom en ideologisk ram eller är en
teori som bygger på en speciell uppfattning om människans natur. På så sätt kan man inte använda teorin för att visa på klara kausala samband eller testa teorin genom empirisk undersökning (King&Thornhill,2003:1-2).
Dessa författare framhåller också att Luhmanns teori inte handlar om människor utan om system. Och systemen består inte av människor utan av kommunikationer. Det innebär att den läsare som är van vid att uppfatta sociologin som något som handlar om att observera människor blir förvirrad (King&Thornhill,2003:2).