Det var Inger Lövkrona, professor i etnologi, som presenterade förslaget om att jag borde ha en biträdande handledare. Jag hade varit doktorand i ett år och dittills levt i okunskap om att biträdande handledare fanns som koncept. Det var medieinriktningen på min avhandling i etnologi som fick Inger att agera, och snabbt se till att Gunilla och jag träffades. Eventuellt var det också Ingers fingertoppskänsla och sociala talang som fick henne att ana att Gunilla och jag omedelbart skulle gilla varandra, vilket vi också gjorde.
Gunillas unika sätt att sömlöst växla mellan det privata och det professionella när vi talade om avhandlingen och vad det egentligen innebär att vara akademiker, och därtill kvinnlig sådan, gjorde att jag genast slappnade av under handledningstillfällena. Inför henne kunde jag inte göra fel. Jag fick vara den jag var; både självklar och självkritisk i förhållande till avhandlingsarbetet, både perfektionistiskt lagd akademiker och mamma på halvtid. Mitt minne från denna tid är att Gunilla intresserade sig exakt lika mycket för min avhandling som för min dotter och min förestående skilsmässa. Det kan tyckas kritiskt, men det var det inte alls. Den mänsklighet hon visade upp gjorde mig lugn och trygg, vilket gynnade mitt skrivande, inte minst som hon uttryckligen älskade allt jag skrev. Vi såg heller inget hinder i att under handledningen fördjupa oss i diskussioner om kvaliteten på strumpbyxor. Gunilla ville bland annat vid ett tillfälle berätta för mig att de dyra Wolford-strumpbyxorna är överlägsna andra märken som de innehåller ull och inte går sönder, men här var jag redan ett certifierat proffs och vi började istället nörda ner oss i kulörer och DEN.1 Med samma obekymrade självklarhet öppnade Gunilla sitt hem för mig, en fantastisk sekelskiftesvåning i
1 Förkortning för denier, en enhet som mäter tätheten på textil. Jag föredrar täta, Gunilla något tunnare strumpbyxor.
Helsingborg, med bokhyllor från golv till tak, i vilken man efter välkomponerade middagar fick röka under fläkten. Det var alltid med tacksamhet och en känsla av att ha varit utomlands som jag stängde dörren bakom mig och med lätta steg vände hemåt.
Den viktigaste insikten Gunilla gav mig under denna avgörande period i mitt liv var att det går att vara framgångsrik akademiker på väldigt många olika sätt.
Exempelvis går det alldeles utmärkt att oupphörligen prata om sina barn och barnbarn, ständigt diskutera jämställdhet, strategiskt utmana könsstrukturer, prata skit om namngivna machoprofessorer, preparera karriärvägen för unga kvinnliga och manliga kollegor, gilla smink, kedjeröka och bära extravaganta kjolar och högklackat på jobbet.
Minnesvärt var det också den gången Gunilla och jag skulle äta lunch med min huvudhandledare Jonas Frykman (här utfärdas en varning för intern Lundahumor). Vi möttes alla tre utanför det välkända, gammaldags caféet Lundagård i centrala Lund. Gunilla – i lång kjol, högklackat och en tänd cigarett i vänster hand – räckte fram den fria handen till Jonas och sa: – Men så roligt att träffa dig Orvar! Jonas korrigerade henne vänligt. Vi slog oss ned och hade
”handledning”, det vill säga en mycket trevlig stund som handlade om allt annat än avhandlingen. Jag slappnade av. Tills dess att Gunilla återigen kallade Jonas för Orvar. Efter det tillfället hade vi inga fler gemensamma handledningsmöten.
Året när jag disputerade, 2008, tyckte Gunilla att vi skulle söka HT-fakultetens utlysta postdok-medel åt mig. Sagt och gjort. Projektet fick titeln ”Mediedrevets mekanismer och aktörer”, planen gick otroligt fort att skriva. Vi fick inte bara närapå två miljoner kronor, utan också beröm från forskningsnämnden för vår genomarbetade, aktuella och angelägna projektbeskrivning. Här kom fler insikter till mig: Med en duktig, senior partner, en god idé, mycket driv och gott humör är det faktiskt möjligt att i konkurrens attrahera forskningsmedel.
Skandalprojektet och flera på det följande projekt skulle komma att innebära att medieskandaler är det smala fält jag kan allra bäst. Journalister får i intervjuer gärna kalla mig för skandalforskare, liksom jag nu har klivit in i ett nytt angränsande och spännande fält som skvallerforskare. Med andra ord var postdokprojektet vitalt för min fortsatta forskarkarriär. Den där utsträckta handen och uttryckliga uppmuntran tidigt i karriären kan inte nog värdesättas.
Tiden har gått, roller har förskjutits och förändrats. Sedan fyra år tillbaka är jag Gunillas chef. Och man är inte hennes chef, och känner henne inte sedan femton år, utan att någon gång ha tyckt att hon drivit vissa frågor för långt eller att hon bidragit till att skapa onödiga konflikter. Stridbarheten är en del av hennes väsen.
Men i allmänhet riktas värmen inåt, mot det egna kollektivet, och kylan utåt, mot personer med maktpositioner på andra nivåer inom universitetet. Personligen känner jag uppriktig tacksamhet när jag tänker på Gunilla, och nu vill jag vända mig direkt till dig:
Du har alltid trott på mig, stöttat mig såväl privat som professionellt, öppnat dörren mot medie- och kommunikationsvetenskapen för mig, underhållit mig med dina anekdoter och understundom drastiska stil, gapskrattat ihop med mig och kommit med kritik när jag har behövt den som bäst. Jag unnar dig den nya, fria tiden du kommer att ha till förfogande på andra sidan yrkeslivet, men som du vet försöker jag rekrytera tillbaka dig som seniorprofessor. Med andra ord lovar jag ingalunda att lämna dig ifred. Vi behöver dig på KOM Gunilla, även fortsatt.