• No results found

Musikföretagandets och skivbolagets gränser konstitueras

Refräng – reflektioner om första versen

Tema 2: Musikföretagandets och skivbolagets gränser konstitueras

Den andra forskningsfrågan löd: Skapar föreställningen om musikföretagandet någon typisk or- ganisering och vad innebär det i så fall för tillkomsten och utvecklingen av en bransch eller ett fält? För att kunna svara på den måste först gränserna för musikföretagandet i skivbolag eller mera korrekt grammofonbolag diskuteras. Dessa gränser som också angav vad som gällde för att ingå i fältet konstituerades genom kognitiva processer. Nya aspiranter inlemmades snabbt i fäl- tet och de höll sig till den form som utvecklats av de redan etablerade. Det mest anmärkningsvärda med grammofonbolagens tillkomst och avgränsningar är att de bildades över- huvudtaget. De redan etablerade musikföretagen i form av framförallt musikförlagen skulle mycket väl ha kunnat utvidga sina gränser och tagit in detta nya medium för distribution av mu- sik. I de första grammofonbolagen var inriktningen faktiskt ännu mera skild från musikhandeln. Syftet med dem var i första hand att sälja den nya produkten grammofonen. Grammofonbolagen tillverkade grammofoner, och för att kunna sälja dem behövdes något att spela upp, t.ex. musik. Notera att det också kunde vara inspelat tal, det var minst lika märkvärdigt, vilket inte minst kan förstås av de upptagningar som finns representerade på den skiva som gavs ut av IFPI, Svenska gruppen20 för att fira 100 år av inspelat ljud (Palmcrantz, 1977)21. Därför tog man också på sig uppgiften att spela in och sälja fonogram.

I det debattinlägg mot ny upphovsrättslag som betonade att det viktigaste var artistens framföran- de och den tekniska kvalité som man investerat stora pengar i, ligger säkerligen en ärlig värdering att innehållet faktiskt var underordnat tekniken. Det märkvärdiga låg i att man kunde höra inspel- ningar av tal eller musik - vad man hörde spelade mindre roll. Fonografen var en av alla de innovationer som kom vid denna tid och som människor häpnade över. Det innebär att gränserna för ett grammofonbolag var vidare än för dagens skivbolag. De innefattade hela förädlingsproces- sen för två produkter, grammofonen och fonogrammet. När bolagen efterhand renodlades och alltmer fokus och framförallt ekonomiskt intresse låg på fonogrammet, fanns dock beroendeför- hållandet mellan dessa båda delar kvar i olika ägarstrukturer. Denna relation präglar än idag musikindustrin och skivbolagen på internationell nivå, vilket dock inte diskuteras så mycket i min studie.

20

IFPI = International Federation of Phonograph Industry.

21

Refräng – reflektioner om första versen

I denna berättelse fokuseras på gränserna för grammofonbolagen som ända fram till 60-talet hade kontroll över alla leden i skivans produktionskedja (Håkansson 2007). De var från allra första början aktiva i hela den värdeförädlingskedja som presenterades i figur 4. Början och slutet på denna kedja utgjorde också gränserna för vad det innebar att vara grammofonbolag, d.v.s. allt inom kedjan definierades som aktiviteter för ett grammofonbolag vilket visas av de streckade lin- jerna i figur 7. I den framgår också att gränserna för ett skivbolag är något snävare. De innefattar inte tillverkningen av grammofonen. En mer korrekt beteckning för skivbolag borde vid denna tid ha varit fonogrambolag eller grammofonbolag, men för att få kontinuitet till den fortsatta fram- ställningen och kommande figurer väljer jag redan här begreppet skivbolag.

Figur 7. Skivbolagets och grammofonbolagets gränser i första versen.

Det innebär samtidigt att de efterhand hade utvecklats till att klart dominera hela fältet. Den aktör som först hade dominerat fältet, musikförlaget, hade självklart en stor betydelse för att t.ex. hitta och utveckla nya kompositörer och ny musik. Inledningsvis var dock rättigheterna till musiken oreglerad, vilket gjorde att grammofonbolagen kunde använda sig av musik utan att blanda in vare sig upphovsmän eller förlag. Efterhand som detta reglerades blev också förlagen involvera- de. När den ekonomiska betydelsen av skivorna så småningom blev alltmer uppenbar, hade förlagen redan förlorat initiativet och de nya aktörerna, grammofonbolagen, kom att bli de som dominerade fältet. Förlagen behöll sin tidigare verksamhet med notutgivning och arbete med upphovsrätter och upphovsmän. De blev efterhand alltmer beroende av att få ut sin musik till skivbolagen och hade därför en mera underordnad roll i fältet.

Grammofonbolagen, som först tog över dominansen efter musikförlagen, delades efterhand upp i två delar. Grammofontillverkningen, den del som var grunden för deras verksamhet, kom i bak- grunden när innehavet av grammofoner blev vanligare. Vid första versens slut var det istället grammofonbolagens andra del, skivbolagen, som dominerande. Det hindrar dock inte att många skivbolag ingick i koncerner som också innehöll grammofontillverkning. Mot slutet av perioden var det ändå skivbolagen som blev den dominerande verksamheten och inkomstkällan. Också dis-

Refräng – reflektioner om första versen

tributionen skötte i princip alla grammofonbolag själva. Etableringar genom uppköp, samman- slagningar och olika samarbetsformer var inte så vanliga under dessa första 30 år. Det handlade främst om uppbyggandet av en ny verksamhet och nya etableringar. Under dessa 30 år konstitue- rades gränserna för grammofonbolagen som musikföretag och för fältet musikindustrin.

Normativa processer påverkade också gränserna för musikföretagandet och skivbolagen. Att mu- sikförlagen inte tog sig an grammofonutgivning måste ha berott på antingen en ovilja eller oförmåga att utvidga gränserna. De var uppenbarligen fastlåsta i den institution som hade byggts under lång tid och såg inte den nya innovationen som något som hade med deras verksamhet att skaffa. När Wiberg (1955) skriver musikhandlarnas historia bortser han helt från grammofon- bolagen. Det var säkerligen en medveten avgränsning på samma sätt som jag gör i denna berättelse, men det skulle också kunna tolkas som att det fanns en inställning att detta nya feno- men inte hade med musikhandel i verklig mening att göra. Han nämner inte ens grammofonbolagen i sina avgränsningar. De få gånger grammofonbolag nämns är när de på nå- got sätt har koppling till musikförlag. Han skriver t.ex. om Odeon: “Under det senaste årtiondet har förlagsverksamheten varit synnerligen livlig, trots det att firman fortfarande i huvudsak är en grammofonfirma” (ibid. sid. 316). Detta skrivs 1955 och visar tydligt den starka kopplingen mel- lan skivbolag och förlag som varit vanlig i såväl stora som små bolag. Det visar också att detta betraktades som två olika världar där musikförlagen sysslade med melodier och upphovsmän medan grammofonbolagen sysslade med inspelad musik och artister och mera indirekt också med upphovsmän.

En annan normativ process som ganska snart efter grammofonbolagens tillkomst började växa i styrka, var debatten om populärkultur kontra det vi nu kallar finkultur. Det framgår också tydligt av det tidiga tidningsreferatet att fonografen och den tidens populärmusiken inte riktigt betrakta- des som rumsren. Grammofonbolagen tog snabbt till sig populärmusiken och visade tidigt hur man kunde överbrygga gapet mellan konst och företagande, genom att inse att det finns bra mu- sik som också säljer. Det förekom inte heller under dessa första år så mycket uttalad politiskt färgad kritik där kommersialismen och företagandet för kulturell verksamhet i sig ifrågasattes. Det var snarare frågan om ett ifrågasättande av massornas kultur kontra den etablerade, d.v.s. det som vi nu ibland kallar finkultur. Inom den nya branschen och skivbolagen skapades snabbt nor- mer för hur musikföretagandet skulle gå till. Det verkar som om grammofonbolagen i första hand såg till de möjligheter som tekniken gav, vilket bl.a. innebar att också musik som den breda all- mänheten gärna lyssnade på spelades in och inte bara etablerad konstmusik. Därigenom utökades gränserna för musikföretagandet till att mer än tidigare också omfatta det som kom att kallas för populärmusik. Ändå hade naturligtvis en annan form av musikföretagande länge existerat i form av spelmän och bondkomiker samt spridandet av s.k. skillingtryck, men i och med grammofonbo- lagen kunde dessa nu få helt andra kommersiella möjligheter och större spridning.

Samhällsdebatten och normerna vid den här tiden verkar ha präglats av kluvenhet. Dels fascine- rades man av den nya tekniken och möjligheten att få höra folkkära artister i fonogrammen, dels fanns det en kritik av populärkulturen som dock grammofonbolagen inte verkade påverkas så mycket av. De fortsatte spela in och sprida sin musik. På så sätt skapades också föreställningar om vad och vilka som ingick i branschen och vad man kunde och inte kunde göra. Det verkar inte ha funnits någon som gick utanför dessa normer efter att de allra första grammofonbolagen brutit ny mark genom sitt arbetssätt och sin nya verksamhet. De strategier man i princip från början till- lämpade, att spela in lokal musik för en lokal marknad samt sälja importerad musik på samma

Refräng – reflektioner om första versen

marknad, satte på sitt sätt också gränser för vad som kunde göras och av vem. Samhällets enorma utveckling och stora kriser under denna period påverkade självklart också grammofonbolagens verksamhet, men den verkar dock inte ha förändrat gränserna för vilka som ingick i det organisa- toriska fältet.

Regulativa processer var till en början ganska begränsade eftersom skivbolaget i sig var en ganska ny och till en början blygsam företeelse. Regelverken var istället de som gällde för före- tagsamhet över huvud taget, åtminstone till att börja med. Det innebär dock inte att dessa regelverk inte påverkade utvecklingen av musikföretagandet. Ganska snart började olika intresse- grupper skapa intresseorganisationer och avtal för att hävda sina intressen och rättigheter. Bara några år efter att det första grammofonbolaget etablerats bildades t.ex. Svenska musikerförbundet (SMF), men sedan dröjde det tiotalet år innan först Föreningen Svenska Tonsättare (FST) sedan Svenska tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM), Svenska Kompositörer av Populärmusik (SKAP), och Svenska Musikförläggare Föreningen (SMFF) bildades.

Från ett från början ganska avtalslöst tillstånd där t.ex. musiker och upphovsmän fick ingen eller mycket liten ersättning, började verksamheten efterhand regleras i viss utsträckning. Lagstift- ningen 1919 gällde förvisso inte för artister och musiker men väl för upphovsmännen vilket var ett steg på vägen. Exempel på regulativa processer under första versen är lagstiftning, tillkomsten av intresseorganisationer samt avtal som berör musikindustrin i allmänhet och grammofonbola- gen i synnerhet. Efterhand som de tillkom bekräftade de gränserna för såväl den bransch som nu höll på att omskapas som för de nya grammofonbolagen, liksom för vad de olika aktörerna i branschen hade för roller.

Outline

Related documents