Mänskliga rättigheter – i Sverige?
4. Rättigheterna och kommunerna
I Sverige handläggs många av de frågor som kopplar till ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – t.ex. rätt till utbildning, bostad, arbete och kultur – på lokal nivå där kommunen eller landstinget är huvudman. Den kommunala självstyrelsen innebär således att kom-munerna har en nyckelroll i och ett stort ansvar för efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Kommunerna arbetar dagligen med områden som är starkt rättighetsanknutna och är därför viktiga aktörer i arbetet med att utveckla och genomföra en människorätts-baserad politik. Det är dock ännu relativt ovanligt att man arbetar utifrån ett medvetet rättighetsperspektiv på kommunal nivå.
Som stöd i kommunernas arbete med deras omfattande ansvar för de mänskliga rättigheternas implementering behandlas nedan ett urval områden med särskild relevans för lokal nivå: rätten att inte bli diskriminerad i skolan, rätten till bostad samt funktionshindrades och nationella minoriteters rättigheter.
Skolan och de mänskliga rättigheterna
Direkt efter att den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter antogs 1948 uppmanade FN alla medlemsstater att göra förklaringens text ”känd, läst och förstådd framförallt i skolor och andra undervis-ningsinstitutioner”. Allt sedan dess har betydelsen av kunskap, och därmed utbildning, ansetts ha en nyckelroll för förmågan att förstå och efterleva mänskliga rättigheter.
I de styrdokument som är centrala för den svenska grundskolan är dock behandlingen av mänskliga rättigheter oklar. Både begreppet i sig och dess betydelse är i huvudsak osynliga trots skrivningarna i artikel 26:2 i den allmänna förklaringen, där det understryks att utbild-ning ska syfta ”till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna”, något som också framgår i Barnkonventionen (art. 28 och 29). Den
Rättigheterna och kommunerna
frånvarande rättighetsterminologin ger också tydligt negativt utslag då elever själva får kommentera sina egna kunskaper och vad de anser sig ha fått undervisning om. Användningen av begreppet värdegrund för-stärker denna otydlighet då det inte är givet vad som ingår i värdegrun-den och hur värdegrun-denna ska förstås eller prioriteras. Om värdegrunvärdegrun-den inte har en tydlig koppling till, och helt eller delvis baseras på, de mänskliga rättigheterna blir det också svårare att kräva efterlevnad av rättighe-ternas grundidéer. För högskoleutbildningar håller dock situationen på att förändras och krav på förmåga att särskilt beakta mänskliga rättig-heter har skrivits in för bland annat blivande lärare. För kommunen som ansvarig huvudman för grund- och gymnasieskolan bör förändringen innebära krav på vidareutbildning av befintlig lärarkår.
En mer genomgripande förändring i skolans värld – och för alla kom-muner – utgörs av den nya lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever i alla verksamheter som omfattas av skollagen. Lagen gäller från 2006 och innebär i princip nolltolerans mot alla former av kränkande behandling. Alla skolor är nu skyldiga att driva ett aktivt förebyggande arbete, liksom att ta fram en li-kabehandlingsplan i samarbete med elever, föräldrar och skolans perso-nal. I fall där kränkande behandling åberopas är skolan skyldig att utreda och förhindra fortsatta överträdelser. På varje skola har skolledningen det yttersta ansvaret för att lagen följs. Kommunen, som huvudman, är juridiskt ansvarig. I samband med att lagen infördes inrättades ett barn- och elevombud för likabehandling vid Skolverket (BEO), som har i uppgift att informera om lagen och verka för dess efterlevnad. BEO har också möjlighet att driva skadeståndskrav mot enskilda kommuner. Om en skola har en annan huvudman än kommunen är denna huvudman ansvarig. Lagen skärper alltså kommuners ansvar och ställer tydliga krav på information om, stöd till och bevakning av att lagen efterlevs. (För mer information se www.skolverket.se.)
Rätten till bostad
Frågan om hur kommuner ska hantera den mänskliga rättigheten till bostad är komplicerad, eftersom kommunerna inte är ensamma aktörer
på bostadsmarknaden i sin kommun. Även om det ofta finns kommunala bostadsbolag täcker inte de på långa vägar bostadsbehovet inom en kommun. Kommunerna kan inte heller finansiera nybyggnationer, utan måste även här förlita sig på privata aktörer.
Det finns dock en mängd åtgärder som en kommun kan vidta för att främja rätten till bostad för kommuninvånarna. Det första är naturligtvis att skapa sig en tydlig bild av hur situationen ser ut i kommunen. Hur många saknar helt bostad? Hur många bor hos släktingar eller vänner därför att de saknar egen bostad? Hur många är alltför trångbodda?
Finns det överrepresentation av vissa utsatta grupper bland dem som saknar bostad? En högt prioriterad åtgärd blir sedan att skapa strukturer som i görligaste mån minskar utrymmet för diskriminering på bostads-marknaden. Inrättandet av en gemensam transparent bostadsförmed-ling med klara regler för eventuella prioriteringar kan t.ex. vara en sådan åtgärd. Även om antalet bostäder som förmedlas via bostadsförmed-lingen per år kan tyckas vara en droppe i havet jämfört med behoven, är det trots allt en viktig rättighetsfråga att dessa fördelas på ett icke-diskriminerande sätt.
Hemlöshet blir en extra svår fråga när det rör sig om personer med psykisk sjukdom och/eller drogmissbruk. Dessa personer blir ofta vräkta eftersom de i längden kan ha mycket svårt att leva upp till de krav som ställs på en hyresgäst. Här blir det naturligtvis speciellt viktigt för kom-munen att ha en klar plan för vad som ska göras om det händer eftersom man aldrig kan avsäga sig ansvaret. Hur man kan arbeta med rätten till bostad exemplifieras på sidan 66.
Särskilda gruppers rättigheter
En grundläggande princip avseende de mänskliga rättigheterna är att de i huvudsak är kopplade till enskilda individer: alla har samma rättigheter oavsett tid och rum. I takt med att människorättsområdet vuxit fram, har det dock blivit tydligt att olika grupper kan vara särskilt utsatta inom ett eller flera områden och därför behöver ha speciellt skydd av sina rättig-heter. Bland dessa grupper märks till exempel barn, kvinnor, personer med olika funktionshinder, ursprungsfolk och nationella minoriteter,
Rättigheterna och kommunerna
som alla har fått riktade konventioner. På kommunal nivå är det av stor vikt att beakta dessa gruppers rättigheter, då de frågor som är aktuella för grupperna i stor utsträckning svarar mot kommunernas ansvarsom-råden: vård, omsorg och skola.
Mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder
Människor med funktionshinder har traditionellt utgjort en utsatt och sårbar grupp. Möjligheterna att göra sig hörda och ta aktiv del i
Det kommunala bostadsbolaget ska byg-ga nya studentbostäder i vindsutrymmen i befintliga fastigheter. Man beslutar att det inte behövs någon hiss – eftersom studen-ter kan springa i trappor.
Huset byggs om utan hiss och omöj-liggör därmed för studenter med fysiska funktionshinder att bo i de nya studentlä-genheterna. Dessutom försvårar man för till exempel studenter i sista fasen av en graviditet samt studenter som är tillfälligt funktionshindrade efter benbrott eller dy-likt att bo kvar i sin lägenhet.
HUR KUNDE DET BLI SÅ HÄR?
Vi tar det från början:
Det var brist på studentbostäder och nya lägenheter behövdes. Svårigheterna med att installera en hiss i trapphuset var många. Det bedömdes bli orimligt dyrt och ta allt för mycket tid i anspråk. Därav det fattade beslutet.
Fördelar: Fler studenter kan få sin rätt till bostad tillgodosedd.
Nackdelar: Många studenter nekas ge-nom avsaknaden av hiss möjligheten att få sin rätt till bostad tillgodosedd.
Alla studenter är inte friska, unga och/el-ler utan funktionshinder. Det finns många skäl till att även studenter kan behöva hiss.
Genom beslutet att inte installera någon hiss beslutar man samtidigt att dessa studenter inte kan räkna med att få tillgång till de nya och efterlängtade studentbostäderna – el-ler att de måste flytta ut om de t.ex. är med om en olycka. Det finns i och för sig många lägenheter som inte har hiss. Men det gör det ännu viktigare att nybyggda student-bostäder faktiskt har det. Funktionshindra-de stuFunktionshindra-denter blir annars dubbelt diskrimine-rade – eftersom de redan har svårt att hitta bostäder bland existerande fastigheter.
Trots att det tar längre tid och är dyrare är det ur ett rättighetsperspektiv omöjligt att inte installera en hiss.