Nämnden

I häradsrätten satt representanter för allmogen med. Förfarandet med nämnd har gamla anor och ursprungligen tillsattes nämnden för varje enskilt fall.²⁰⁶ Nämnden kunde då tillsättas av domaren med parternas samtycke eller så utsåg svaranden och käranden halva nämnden vardera. Under 1600-talet fick nämnden dock en permanent struktur och blev efter hand en fast inrättning.

Ursprungligen skulle nämndemännen ha personlig kännedom om den åtalade och dess vandel, men även den permanenta nämnden skulle ha lokal kännedom om förhållandena på orten och om människorna. Enligt 1600-talsjuristen Johan Stjärnhöök skulle nämndemännen vara ”ärlige, bofaste

206Nämndens roll har tilldragit sig ett förnyat intresse i forskningen, se Kenneth Johansson 1995 och pågående avhandlingsarbete samt Örjan Simonson 1995 vari även äldre forskning kring nämndens ställning redovisas.

män, två, tre eller t. o. m. sex från var och en av häradets fjärdingar”.²⁰⁷ De tolv nämndemännen borde alltså ha en viss geografisk spridning inom häradet. Det som har betydelse i det här sammanhanget är just den personliga kunskap om människornas vandel som nämnden därigenom kom att besitta.

Var och en som kom inför rätten skulle värderas efter sina fel och förtjänster och det ingick i nämndemannens roll att kunna redogöra för det rykte den åtalade hade i trakten. I alla fall var det den typen av frågor domaren ställde till nämndemännen.

Vi skall se närmare på nämndens roll i sedlighetsmålen. I ett rättsfall från 1688 stod en kvinna åtalad för lönskaläge.²⁰⁸ Mannen, en soldat som hon på-stod lovat henne äktenskap, hade rymt till Danmark och lämnat henne och barnet ”uti ett slätt tillstånd”. Vem var hon? Var hon en hederlig kvinna som gett efter inför tanken på ett nära förestående äktenskap, men övergivits, eller var hon en ”lättfärdig” kvinna med flera synder på sitt samvete? Domaren frågade nämndemännen om hon tidigare varit känd för lösaktighet. Svaret blev nekande. Nämndemännen kunde i stället berätta ”att hon hållit sig ärl.[-igt] och väl och haver ingen hört annat om henne för än nu.” Nämndens funktion i det här fallet blev alltså att redogöra för kvinnans rykte i bygden.

Nu stod hon visserligen åtalad för ett sedlighetsbrott men de manliga repre-sentanterna för lokalsamhället kände till henne som person och kunde träda fram till hennes försvar – de visste att hon uppträtt ärligt och väl tidigare.

1688 gick kvinnorna fortfarande fria från världsligt straff första gången så det var viktigt att få klarhet i om detta verkligen var första förseelsen. För att ut-röna om en person var tidigare straffad tycks man helt enkelt ha frågat nämnden och ibland dessutom den församlade allmogen.

I ett annat rättsfall, från 1691, svarar hela nämnden på förfrågan, att kvinnfolket Kirstine Andersdotter i Hemmestorp aldrig tidigare varit ”beso-ven”, varpå hon slapp att böta. Det tycks ha varit allmän kunskap bland nämndemännen vilka kvinnor som haft otillåtet sexuellt umgänge. Därmed kan man också anta att lönskaläget belastade kvinnorna på ett mer varaktigt sätt. Folk i trakten, och nämndemännen i synnerhet, förväntades kunna svara på vilka kvinnor som straffats för lönskaläge trots att många år kunde ha för-flutit. Att nämndemännen förväntades ha dessa kunskaper om traktens kvinnor tyder på att lokalsamhällets minne för begångna brott var gott och att ryktet om en kvinnas sedlighet följde henne.

I ett fall från 1701 får vi ytterligare inblick i nämndemannes roll i lokal-samhället. Pigan Margreta Andersdotter i Blentarp uppgav, att hon blivit

207Citatet hämtat ur Örjan Simonson, 1995 s 13.

208Torna häradsrätt, 1688, nyårstinget nr 24.

förförd av frälseladufogden på Ågerup.²⁰⁹ Ladufogden nekade till faderskapet och därför får vi veta lite mer om omständigheterna kring händelsen.

Margreta hade uppgett att han var far till barnet, både vid förlossningen och vid dopet. Men dessutom hade Margreta ”bekänt” för nämndemannen i Blentarp hur det hela hade gått till. Varför gick hon till nämndemannen? Det är tänkbart att nämndemannen var en släkting till henne och att hon därför vände sig till honom, men det är också möjligt att nämndemannens roll i lokalsamhället var sådan att han utredde den här typen av fall innan de kom till häradsrätten för att sedan kunna svara på eventuella frågor från domaren. I häradsrätten kom nämndemannen från den socken eller fjärding där brottet begåtts att bli tillfrågad om vad han visste om de inblandade personerna och det förefaller troligt att nämndemannen därför förhörde sig i förväg.

Nämndemannen, Mats Tuesson, kunde berätta för häradsrätten att ladufogden varit ”uti rop och rykte” för denna pigas skull och att Margreta ”bekänt” för honom och hans hustru hur det gått till. Liksom barnmorskan och prästen tycks nämndemannen ha intagit en semioffentlig roll i lokalsamhället, som förbindelselänk mellan domstolen och lokalsamhället. Han tillförde domstolen den lokala kännedomen om människornas vandel. Antagligen uppfattade lokalbefolkningen nämndemannen som deras representant i domstolen.

Nämndemannen kom alltså till domstolen med sina speciella kunskaper om människorna i lokalsamhället, med sin kännedom om deras rykte och vandel. Men nämndemannen var inte den ende som agerade utanför dom-stolen i brottmål. En god bild av hur händelseförloppet kunde se ut före rät-tegången får vi i ett fall från 1710.²¹⁰ Ryttarehustrun, Hanna Persdotter i Wallkärra, stod åtalad för att för tre år sedan ha begått enfalt hor och fött ett oäkta barn. Hon uppmanades nu allvarligt att uppge den rätta barnafadern.

Det står i domboken att Hanna gråtande bekände att barnafadern var en okänd, blåklädd man till häst, som hon mött på vägen till Lund och som hon slagit följe med. Han hade fattat tag i henne och sagt att han ville ”ligga hos henne, och henne därför väl betala” vilket hon länge motsatt sig men till sist gett efter för. Han hade gett henne 10 daler och bett henne att inte dölja barnet om hon blev havande. Mannen hade varit välklädd och väl munderad, men något mer kunde hon inte berätta om honom. Hanna bad inför rätten att Guds straff skulle drabba henne om det inte hade gått till så som hon berättat.

Hanna bad också ”att hon för sin begångna synd må komma att lida vad hennes syndiga gärning förtjänt” eftersom hon på tre års tid inte fått bruka

209Torna häradsrätt, 1701, ht nr 8.

210Torna häradsrätt, 1710, ht nr 48.

sina salighetsmedel. Återigen kan vi se att kvinnan var tvungen att namnge en barnafader, som i sin tur tillstod brottet, för att få en dom. Om inte kunde hon förbli utestängd från nattvarden under lång tid. Naturligtvis misstänkte man att Hanna dolde den verkliga barnafadern och att hålla inne domen var ett sätt att pressa fram sanningen. I rättsfallet får vi också en genomgång av turerna kring horsbrottet. Först hade Hanna blivit tillfrågad om barnafadern vid förlossningen – här blev förlossningen ett led i kontrollen av den utomäktenskapliga sexualiteten och hennes svar efterfrågades av domstolen.

Därefter gav länsmannen tillkänna att Hanna gjort samma bekännelse för honom och för samtliga byamän i Wallkärra ”vilket hon åtskilliga resor med svuren ed stadfäst”.

Det är annars sällan vi får veta något om turerna utanför domstolen så det här fallet är särskilt värdefullt och rikt på information. Länsmannen hade förhört Hanna utanför domstolen, vilket man i och för sig kunde förmoda att han gjorde, men vid förhören hade också samtliga ortens byamän närvarat vilket är mer överraskande. De lokala kollektivens roll vid rättskipningen kan ha varit större än vad man tidigare framhållit i forskningen. Dessutom verkar det som om Hanna blivit förhörd utanför domstolen ett flertal gånger sedan brottet uppdagades eftersom hon tvingats att svära eden ”åtskilliga resor”.

Jämsides med länsmannen agerade bykollektivet, de manliga gårdsförestån-darna, för att reda upp brottet. Det kan inte ha varit lätt för soldathustrun att under tre års tid både ha varit utestängd från den religiösa gemenskapen och dessutom upprepade gånger ha rannsakats av traktens bönder och länsman-nen. Av fallet framgår också att alla fann horsbrottet allvarligt och att man såg det som viktigt att få fram den skyldige mannen. Traktens män höll inte varandra om ryggen genom att godta påståendet om en okänd barnafader.

Den sociala kontrollen upprätthölls av ett fint nät av offentliga och semi-offentliga personer, de senare med god förankring i lokalsamhället.

Kontrollen, som var stark, utfördes till en del av statsmaktens representanter i lokalsamhället men även av personer som representerade rent lokala intres-sen. Nämnden bör anses representera den lokala allmogen i första hand lik-som givetvis byamännen. Även om det var statsmakten och kyrkan lik-som till-handahöll den stränga sexuallagstiftningen förefaller allmogen snarare ha stöttat rättsväsendets kamp mot osedligheten än motarbetat densamma.²¹¹

3.7 ”DÅ DE TJÄNTE SAMMAN”

211För ett liknande resonemang, se Eva Österberg, 1982, s 52 f.

Hur träffades då unga män och kvinnor i stormaktstidens bondesamhälle? Det är långt ifrån alltid som protokollen ger något svar på hur personerna träffat varandra, och de närmare omständigheterna kring lägersmålet, men när sådant omtalas så är det nästan uteslutande med formuleringen ”då de tjänte samman”. Det är framför allt under den del av undersökningen som ligger på 1600-talet som skrivaren bemödar sig om att beskriva just hur parterna råkats; under stormaktstidens senare år blir det ovanligare. När uppgifter lämnas kan man se att en mycket stor del av paren fattat tycke för varandra under arbetet, vilket de antagligen även gjorde framgent men utan att detta togs till protokollet. Formuleringen återkommer i ca 50 av de 318 lönskalägesmålen. Det är inte heller förvånande att det stora flertalet intima relationer uppkom mellan arbetskamrater som vistades i samma hushåll och nära umgicks med varandra i de dagliga sysslorna.

I de fall då relationen bestod mer av ett under/överordnat förhållande med typexemplet husbonde/tjänstepiga, handlade det sällan om lönskaläge (båda parter ogifta) utan i flertalet fall om horsbrott där mannen redan var gift. (Se kapitel 3.9.) I endast 7 av de 318 lönskalägesfallen framgår det att kvinnan var mannens tjänstepiga. Den enkla förklaringen till detta är säkert att få gårdsbrukare var ogifta under någon längre tid.

Det är föga förvånande att just arbetsrelationer mellan tjänstefolket ut-vecklades till intima relationer. Men i vilka situationer, rent konkret, hade tjänstefolket möjlighet att vänslas med varandra? Var de övervakade av hus-bondefolket och påpassade av sina arbetskamrater? Handlade det ibland om nattfrierier som bröt mot konventionerna och gick för långt? Södra Sveriges slättbygder är inte kända för nattfrieriseden i form av ungdomsgäng som kol-lektivt drog omkring och lärde känna det motsatta könet genom att tillbringa en stund i flickornas sängar. En mer individuell form av nattfrieri där mannen på egen hand begav sig till flickan för att en stund dela säng med henne kan dock ha förekommit.²¹²

Det är tyvärr bara i undantagsfallen som man får närmare vetskap om de faktiska omständigheterna kring själva lägersmålet. I ett fall från 1697lämnas upplysningen att lägersmålet skett vid middagstiden i fähuset hos en bonde i Kumlatofta.²¹³ Skälet till att vi får en sådan detaljinformation beror på att barnafadern först nekade och att kvinnan därför fick beskriva situationen närmare. I ett annat fall från 1710 får vi veta att drängen Hans Gunnarsson i Håstad och dragonhustrun Mätta Persdotter som tjänade tillsammans på Örtofta gård begick lägersmålet i tröskeladan då de ”hulpe till att draga säden

212Om nattfrieriseden, se Orvar Löfgren, 1969.

213Torna häradsrätt, 1697, vt nr 57.

in”.²¹⁴ Här framstår lägersmålen som handlingar begångna i största hast under pågående arbete. Man stal sig till en stund på tu man hand.

I några fall får man veta att lönskaläget begåtts i samband med de stora helgfestligheterna. Så berättas i ett fall 1688 att ”bägge tjänte uti Veberöd och vid jule lek sökt med varandra olovl. umgänge”.²¹⁵ Det finns även ett annat fall, från 1699, där paret inlett umgänget under jullekarna.²¹⁶ Drängen nekade först till anklagelsen men pigan, Sissa Håkansdotter i Revinge, berättade att han hade legat hos henne hela natten i drängehuset, vid trettondagen, då de kom hem ifrån ”julaleken” hos Sven Matsson i Revinge. Hon berättade också att han varit drucken, och att han dessutom gått efter henne ”år och dag”

innan han kunnat övertala henne.

I de flesta fall får vi ingen kunskap om de faktiska omständigheterna kring lägersmålet utöver den att drängen och pigan tjänat tillsammans. De få upp-lysningar som ges i övrigt räcker inte för att säga oss något generellt om hur kontrollen inom hushållen sett ut. Det finns endast ett fall där nattfrieri över huvud taget nämns och det är i ett fall där den utpekade barnafadern påstod att kvinna varit samman även med andra män – vilket hon tillbakavisade med kommentaren att det endast handlat om nattfrierier. Nattfrieriet var alltså inte helt okänt i häradet vid den här tiden men inte i något enda fall uppges lägersmålet ha skett i samband med ett nattfrieri som gått för långt. Just den stora frekvensen lönskalägen mellan arbetskamrater antyder att det var genom arbetet och inte i samband med nattfrierier som intima relationer utvecklades.

Vi skall titta närmare på ett fall där lönskaläget just begåtts mellan två ar-betskamrater och som kanske kan avslöja något om hur man såg på brotts-lingarna utanför tingsrätten. I ett fall från 1695 stod en piga, Bengta Svensdotter, och en dräng vid namn Johan Brandt inför rätta för lönskaläge

”då de tjänte samman”.²¹⁷ Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att båda hade tjänat hos självaste häradshövdingen. Brottet hade begåtts i domarens eget hem och av domboksprotokollet får vi veta att både drängen och pigan hade varit lika benägna och att lägersmålet skett utan äktenskapslöfte. Hade den man som dömde över all osedlighet i häradet inte ens kontroll över sitt eget tjänstefolks sedlighet? Det var häradshövdingen själv som förde fallet inför rätta men han kan knappast ha blivit särskilt upprörd över drängens för-brytelse. Drängen han anställt, Johan Brandt, var straffad för lönskaläge

214Torna häradsrätt, 1710, ht nr 1.

215Torna häradsrätt, 1688, vårtinget nr 8.

216Torna häradsrätt,1699, vårtinget nr 10.

217Torna häradsrätt, 1695, ht nr 97.

dan tidigare och det bör hans husbonde ha känt till. Att en man straffats för lönskaläge hindrade inte ens häradshövdingen från att anställa honom.