• No results found

4.4 Det allmänna rättsmedvetandet

4.4.4 Några särskilt relevanta undersökningar

bland annat som en följd av internationaliseringen och det europeiska samarbetet.890 Samtidigt har det funnits en kriminalpolitisk ambition att närma sig vanligt folks rättskänsla.891

eller abstrakta rättsmedvetandet brukar resultera i krav på hårdare straff, medan en fokusgruppsundersökning, alltså det konkreta rättsmedvetandet, med lekmän har re-sulterat i förslag på straff, som tydligt och återkommande understiger praxis.899 Även om allmänheten föreslår lägre fängelsestraff än domarna i undersökningen, kombin-erar de straffet i stor utsträckning med ekonomisk kompensation till brottsoffren och andra resocialiserande åtgärder. En sådan ”tilläggspåföljd” kan enligt Jerre och Tham ses som ett folkligt förslag på tredelat straff; rättvisa och proportion uttrycks genom fängelsestraffet, upprättelse och hjälp till brottsoffret genom skadestånd och slutligen åtgärder för att gärningsmannen inte ska begå brott i framtiden.900 De skriver att

”(d)et kan också vara ett uttryck för upprättelse direkt från gärningspersonen eller ett erkännande från staten genom ersättning från Brottsoffermyndigheten.”901 Om tanken på ett tilläggsstraff är väl förankrat hos rättsmedvetandet, kommer att kunna utläsas ur mitt undersökningsresultat. Samtidigt har den rådande skadeståndsrätts-liga, straffrättsliga och straffprocessuella utvecklingen medfört att det sammanlagda regelverket är så komplext och svåröverblickbart, att principerna och rättvisan risker-ar att osynliggöras för den enskilde.902

En relevant enkätundersökning av personer, som har fallit offer för vålds- eller till-greppsbrott, publicerades i BRÅ:s rapport ”Brottsoffer” år 1988. Ett urval av brott-soffer kontaktades genom en enkät, där man ställde frågor om bakgrundsförhåll-anden, omständigheter vid brottet, uppkommen skada och psykiska reaktioner, kontakter med myndigheter och åsikter om åtgärder samt kunskaper om myn-digheters verksamhet. Mot bakgrund av mitt kunskapsintresse är det intressant att notera att begreppet ”kränkning” inte berördes i undersökningen. Begreppet infördes i skadeståndslagen och brottsskadelagen först 1 januari 2002. Tidigare talade lagtex-ten om det lidande personen drabbats av genom ett brott men heller inte den skadan undersöktes i BRÅ:s studie. Istället var det den kroppsliga och ekonomiska skadan, som undersöktes. Däremot undersöktes brottsoffrens och samhällets reaktioner på

899 Jerre & Tham, 2010, s. 67. Undersökningen av det konkreta rättsmedvetandet genomfördes så att fokusgrupper med vanliga Stockholmare tog del av en filmvisning om en fingerad rättegång utifrån olika brottstyper och sedan jämfördes straffbenägenheten med en domarpanel bestående av ett antal tingsrättsdomare. Internationellt kallas forskningstraditionen ”deliberative polls”

(röstning efter moget övervägande) och brukar ge liknande resultat med lägre straffnivå. Ibid, s. 71. Liknande resultat återfinns i Brå-rapporten från början av 1980-talet. Lindén & Similä, 1982, s. 69 och hos Ulla Bondesons nordiska undersökning, Bondeson, 2008, s. 76.

900 Skadestånd är också ett mycket populärt alternativ till fängelsstraff enligt Bondesons under-sökning. Ibid, s. 101. Det är t.o.m. så att skadestånd anses vara den ”bästa” konsekvensen av straffet (i relation till andra följder som själva processen, arbetslöshet eller straffet i sig). Ibid, s.

103.

901 Jerre & Tham, 2010, s. 70. ”Också t.ex. samhällstjänst, medling eller kompensation till brottsof-fret kan ses som återanpassande påföljder, där gärningsmannen får ’göra rätt för sig’ och en möj-lighet att lägga brottet bakom sig.” Jerre & Tham tolkar sitt resultat som att allmänheten strävar

”efter åtgärder som ger positiva resultat för både gärningsperson och brottsoffer – återfallen ska minskas och brotten ska ställas till rätta.” Ibid.

902 Enligt Dir. 2010:84 behövs en översyn av brottsskadelagen för att säkerställa att den är än-damålsenligt utformad, bland annat utifrån den kriminalpolitiska ambitionen att skadevållaren (gärningsmannen) ska ersätta de uppkomna skadorna hos brottsoffret på skadeståndsrättslig grund.

brottet. Av de brottsoffer, som råkat ut för grov våldsbrottslighet, angav 61 procent att de haft psykiska besvär som en följd av brottet. Vad som var mer slående var att 89 procent angav att de inte fått sakkunnig hjälp.903 Vad gäller inställningen till sam-manträffande med förövaren framkom att detta inte ansågs som en möjlig väg, då en-dast 9 procent säkert skulle acceptera ett sådant sammanträffande.904 Kunskapen om brottsskadenämnden, som var föregångaren till Brottsoffermyndigheten, var mycket låg, då endast 4 procent kände till myndighetens existens samt vilka ärenden som handläggs av den.905 Resultaten från BRÅ:s utredning var en del av bidragen till att arbetet för brottsoffrens rättigheter, intressen och behov institutionaliserades genom bildandet av Brottsoffermyndigheten 1994.

2007 presenterade Brå en ny rapport ”Förtroendet för rättsväsendet”, där man tog fasta på att allmänna värderingar och opinionsklimatet i samhället är en viktig fak-tor, som påverkar människors förtroende för rättsväsendet.906 För min studie är det intressant att man i den rapporten särskilt intresserade sig för brottsoffers förtroende för rättsväsendet. Det visade sig att brottsutsatta har lägre förtroende än andra – 41 procent uppger stort förtroende för rättsväsendet som helhet mot 57 procent bland övriga – och att allmänheten dessutom har mycket lågt förtroende för hur rätts-väsendet behandlar brottsoffren.907 I svaren på frågan om förtroendet av rättsväsen-det såg man endast små skillnader mellan de olika svarsgrupperna (som utbildn-ingsnivå, kön, ålder och bakgrund). Dessutom uppgav nästan hälften av Sveriges befolkning att brottsligheten ökar kraftigt samtidigt som den kriminologiska forsk-ningen bedömer att brottsligheten i stort är förhållandevis stabil.908 Uppfattningen om ökad brottslighet sammanföll även med ett lågt förtroende av rättsväsendet.909 En av rapportens slutsatser blev därför att en av rättsväsendets stora utmaningar är att lyfta fram brottsofferperspektivet, då identifikationen och förståelsen är rik-tad mot brottsoffrens utsatthet och rättigheter inom både den offentliga debatten och kriminalpolitiken. Samtidigt finns det en inneboende paradox, som innebär att brottsofferstödjande insatser driver upp allmänhetens och brottsoffrens förväntnin-gar.910 Förväntningar som riskerar att punkteras i ett medieklimat, som är inriktat på polarisering och rädsla. Därför betonade Brå vikten av tydlig information och att rättsväsendet kommunicerar det arbete som utförs, då det i sin förläggning är en

903 Brå-rapport, 1988:1, s. 46.

904 Ibid, s. 60.

905 Ibid, s. 63.

906 Brå-rapport, 2007:9, s. 6.

907 Ibid, s. 7.

908 Ibid, s. 27. Man antar därför att media och opionionsklimatet samverkar här och betonar istäl-let vikten av en kunskapsbaserad förtroendebedömning.

909 Ibid, s. 25.

910 Ibid, s. 28.

fråga om rättsväsendets legitimitet.911 Som tidigare noterats återfinns även brottsoffer i den övriga populationen, vilket gör att de båda grupperna är delvis överlappande.912

Man kan relatera den ovan redovisade undersökningen till den, som Brå pre-senterade i början av 1980-talet, som också nämnts ovan. Ett av de resultat, som tydligt framgick, var att allmänheten i hög grad ser ”lagen som ett instrument för att upprätthålla ordning och stabilitet”, lagen har hög ”prestige” och cirka 65 pro-cent av allmänheten upplever rättssystemet som i helhet rättvist.913 Om den kritik och misstro, som redovisades ovan runt brottsoffrens situation, även återkommer i min egen studie, är det anmärkningsvärt och bör tas på allvar. Det är möjligt att brottsofferperspektivet, som inte fanns i samhällsdebatten på samma sätt i början av 1980-talet, i själva verket har ökat spänningen mellan rättsväsendet och allmänheten, trots att arbetet för brottsoffren ofta kombineras med ett uttalat ”medborgarper-spektiv” inom rättsväsendet.914 Som Mathiesen skriver rör en viktig del av analysen att ”synliggöra skillnaden mellan åsyftade – ofta vackert formulerade – verkningar å ena sidan och reella – ofta mycket mindre utsträckning accepterade – icke åsyftade verkningar å den andra sidan.”915 Särskilt intressanta är de latenta dysfunktioner-na, givet ett så sammansatt och mångfasetterat rättsområde som kränkningsersät-tningen till brottsoffren utgör. Och särskilt mot bakgrund av de anmärkningsvärt

”vackert formulerade” åsyftade verkningarna, som kännetecknar dessa ersättningar i ändamålsformuleringarna.916 Risken för dubbel viktimisering innan brottsoffren väl erhåller sin brottsskadeersättning är överhängande.

När man studerar undersökningar om vad som brukar kallas för allmänt rätts-medvetande, kan man tänka på att även om det finns likhet mellan olika länders rättssystem och olika sanktioner, finns det också betydande skillnader. Att tala om något verkligt allmänt, i meningen universellt, rättsmedvetande blir därför svårt.

Men samtidigt finns det en undersökning (International Crime Victims Surveys), som visat på att Sverige har ett förhållandevis ”genomsnittligt” rättsmedvetande, åt-minstone i relation till jämförelseländerna i studien.917 Samma undersökning (ICVS) visade på liknande genomsnittliga resultat avseende utsattheten för brott ”overall victimisation” i Sverige, men rädslan för att utsättas för brott är genomgående relativt låg i de skandinaviska länderna.918

Om man ska försöka placera in min mitt undersökningsområde i ett vidare sam-manhang, hamnar man lätt i den övergripande utvecklingstendens, som

sociolo-911 Jfr Auberts beskrivning av rätten som ett kommunikationsmedel, Aubert, 1972, s. 36 f.

912 I den undersökning som riktade sig till allmänheten angav ca 19 procent att de varit utsatta för integritetskränkande brott under de senaste 24 månaderna. Majoriteten av dessa brottsut-satta hade råkat ut för stöld. Ulla Bondesons nordiska delundersökning utifrån självrapporterad brottslighet uppvisade ett liknande mönster. Bondeson, 2008, s. 84.

913 Lindén & Similä, 1982, s. 82 ff.

914 Prop. 2000/01:79. Eftersom det funnits utsatta grupper och kritik även tidigare, kan det röra sig om en förskjutning av diskursformationen. Jfr Nilsson, 2008, s. 51 ff.

915 Mathiesen, 2005, s. 71.

916 Ekstedt, 1977, s. 97.

917 Van Dijk, van Kesteren, Smit, 2008.

918 Ibid. von Hoffer, 2005.

gen Ronald Inglehart har beskrivit som en ökning av postmateriella värderingar.919 Inglehart har utifrån det internationella forskningsprojektet ”World Values Survey”, som återkommande kartlägger värderingsförändringar genom omfattande sur-veyundersökningar, beskrivit hur välutvecklade välfärdsländer som Sverige över tid kommer att domineras av postmateriella och individualistiska värderingar.920 Enligt Inglehart ser vi, som en konsekvens av ökad existentiell trygghet, en ökning av vär-deringar som betonar värdet av individens självförverkligande (”livsstilsfrågor”), re-spekten för fri- och rättigheter och ökad tolerans, samtidigt som traditionella auk-toriteter förlorar i stöd, samhällskritiken ökar och repressiva värderingar försvagas.921 Utifrån kränkningsersättningens möjlighet att verka i ett sådant postmateriellt kli-mat, kan man anta att de postmateriella värderingarna stödjer framväxten av ett skydd av den personliga integriteten, just som ett exempel på ett icke-ekonomiskt eller postmateriellt intresse förankrat hos den enskilde. Men samtidigt innebär de postmateriella värderingsförändringarnas roll för samhällslivet att tilltron till den tra-ditionella rätten försvagas och antagligen särskilt den straffrättsliga, som bygger på förutsägbarhet, absoluta regler och auktoritär stränghet.922 Exempelvis finns det en stark korrelation mellan att värdera hårt arbete, som antas vara en indikator på ma-teriella värderingar, och hårda straff.923 Kränkningsersättningen befinner sig därför i ett normativt korstryck, där den rättsliga auktoriteten minskar, differentieringen ökar genom ökad individualism, samtidigt som ett ökat betonande av självförverkli-gande och integritet rimligen ökar kraven och förväntningarna på att dessa aspekter skyddas och värderas (även rättsligt).924 Några av de tidigare nämnda

undersökn-919 Ulla Bondeson har introducerat Inglehart i ett rättssociologiskt sammanhang, Bondeson, 2008, s. 39. Sverige är förhållandevis värderingsmässigt extremt och hamnar lämngst upp i det högra hörnet på Ingleharts karta över väldens länder, som domineras av ”Well-being” istället för ”Sur-vival” och ”Secular-rational Authority” istället för ”Traditional Authority”. Inglehart, 1997, s.

93. På ett idéhistoriskt plan kan man tala om att vad Nozick kallar för rättigheterna över en själv – “självägarskap” hamnar i fokus. Rothstein, 2002, s. 12.

920 Inleharts beskrivning av en ”tyst revolution” i västvärldens värderingsmönster tog form under 1970-talet och byggde till stor del på Abraham Maslows behovstrappa. 2011 är Inglehart aktuell som årets skytteanska pristagare tillsammans med Pippa Norris. En tanke är att när de postiva friheterna (utifrån Isaiah Berlins definition) har uppnått en viss omfattning, övergår intresset till de negativa friheterna. Berlin, 1984, s. 133. Inom rätten menar jag att vi ser en sådan utveckling från sociala, politiska och preventiva intressen till legalitet, rättslig likabehandling och andra rättsstaliga intressen.

921 Inglehart, 1990, s. 3 ff. Inglehart, 1997, s. 43.

922 Ibid, s. 76. ”Fight Crime” och ”Maintain Order” är exempel på materialistiska värderingar enligt Inglehart, ibid, s. 119.

923 Enligt Bondeson är detta en beskrivning, som utgår från Durkheims beskrivning av samhällets arbetsdelning och olika solidaritetsformer. Bondeson, 2008, s. 214.

924 Om normativa korstryck inom rättssociologin, se Leo, 2010, s. 41, s. 161 ff. Ur ett brottsof-ferperspektiv är detta särskilt påtagligt. Brottsofbrottsof-ferperspektivet har delvis sina rötter i kvin-norörelsen på 1970- och 80-talet. Sonander, 2008, s. 78. Här ingick bl.a. Leif G. W. Persson och sexualbrottskommittén SOU 1981:64. Brottsofferperspektivet är också en del av en nyklas-sicistisk straffrättskola, som betonar straffvärdet vid påföljdvalet. Bondeson finner dock att

”more sympathy with women’s movements is related to a more lenient attitude towards punish-ment”. Bondeson, 2008, s. 220. Henrik Tham har ingående beskrivit brottsofferperspektivets uppkomst ur ett svenskt perspektiv. Tham, 2001, s. 27 ff och Tham , 2011, s. 23 ff.

ingarnas resultat kan också relateras till Ingleharts beskrivning av de postmateriella värderingarna som exempelvis den låga rädslan för brott och återhållsamheten i re-pressionen, trots att den kroppsliga integriteten ses som allt mer skyddsvärd.925

Mot bakgrund av beskrivningen av Inglehart och dess förklaringsvärde för den rättssociologiska förståelsen av kränkningsersättningen, kan det också vara intressant att notera dess betydelse för rättsvetenskapen. Särskilt Bo Wennström har uppmärk-sammat hur rättens gränser blivit problematiska i takt med olika samhällstendens-ers ökade betydelse och dess påverkan på rätten. Han sammanfattar de relevanta tendenserna i begreppet ”individualisation”.926 Poängen här är att Wennströms slut-sats är att rättens tidigare mer definitiva gräns blir mer lik en ”kulturgräns” och därmed behöver rättsvetenskapen öppna upp för samhällsvetenskaplig kunskap.927 Mer konkret är det kopplat till den ökade betydelsen av ”subjektiviteten, osäkerheten och skönsmässigheten beträffande den juridiska praktiken.”928

När man har att bedöma hur rätten, rättsliga institutioner och rättstillämpningen bedöms av allmänheten eller av en specifik grupp som brottsoffren, är det viktigt att få kunskap om utifrån vilka parametrar, som bedömningen görs. Överlag uppfattas rätten som en del av den moraliska infrastrukturen i samhället.929 När SOM-institutet analyserar förtroendet för olika samhällsinstitutioner, använder de ett antal skilda di-mensioner vid bedömningen. En av dessa institutioner utgörs av domstolarna och det är intressant att notera att folk bedömer domstolarnas arbete utifrån dimension-erna i fallande grad ”samhällsbevarande”, ”fostran” och ”politik”.930 Domstolarna som samhällsinstitution utmärks dock av att de inte går att enbart bedöma utifrån en dimension utan flera relativt jämnstarka, vilket exempelvis inte gäller för regerin-gen (politik) eller kungahuset (samhällsbevarande).931 Förutom den uppenbara slut-satsen, att rättstillämpningen befinner sig i ett komplext korstryck, förefaller det som om allmänheten bedömer rättstillämpningen utifrån traditionella värden som

”moral” och ”samhällsbevarande”.932 De samhällsgrupper, som anger högst

förtro-925 Knutsson & Kühlhorn, 2005. Andelen otrygga har minskat från 21 till 16 procent de senaste åren i Sverige, Brå 2012:2.

926 De utvecklingslinjer, som Wennström nämner, är uppmärksamheten mot mänskliga rät-tigheter, betonandet av barnets bästa, kvinnans förändrade ställning och ett ökat minoritet-sskydd. Wennström, 2002, s. 146.

927 Ibid, s. 147.

928 Ibid, s. 147 f.

929 Bondeson skriver om ”Institutions Upholding Morality” i nordiska samhällen och räknar upp hemmet, skolan och rätten mfl. Bondeson, 2008, s. 57.

930 Holmberg & Wibull, 2006, s. 75.

931 Ibid. Vid den senaste SOM-undersökningen (2010) sorterades domstolarna under dimensio-nen ”samhällsservice” men inte lika utmärkande som för institutioner som sjukvården eller polisen. Holmberg, Weibull, Oscarsson, 2011, s. 55.

932 Man kan jämföra med Bondesons undersökning av folks uppfattningar om varför man an-vänder fängelsestraff. Resultatet visar att det är förhållandevis jämnt mellan fyra olika variabler:

1) behandling, 2) skydda samhället, 3) vedergällning och 4) avskräckning. Bondeson, 2008, s. 95. Man kan också jämföra med de funktionalistiska tankegångarna, som Talcott Parson presenterat om samhället bestående av olika subsystem, där rättsväsendet tillsammans med reli-gionen rör samhällets interna integration. Andersson, 1994, s. 49.

ende för domstolarna, är medelålders, högutbildade kvinnor med högerinriktad politisk profil.933 När det gäller svenskarnas tilltro till domstolarnas verksamhet, visar SOM-institutets undersökning att en knapp majoritet – 46/48 procent – anser att domstolarna utdömer straff, som är rimliga för de brott, som begåtts.934 Tilltron till domstolarna är förhållandevis stabil över tid och utmärker sig varken som en sam-hällsinstitution med utmärkande högt förtroende som exempelvis sjukvården eller lågt förtroende som exempelvis kommunledningen.935 Det förefaller dock som om spänningen mellan den ”allmänna” rättskulturen och den rättsliga ”elitens” kultur är påfallande stabil över tid. Denna spänning kan säkert delvis förklaras av att rätt-ens positiva ytnivå ligger närmare juristerna, medan rätträtt-ens icke-positiva djupkultur förändras långsammare och ligger därmed närmare de breda samhällslagren.

Av särskilt intresse för min studie är även den Riks-SOM undersökning, som genomförts om föreställningar och uppfattningar om brottsoffer.936 Syftet med undersökning var att få kunskap om vad befolkningen tycker i olika brottsoffer-relaterade frågor och då främst vilken uppfattning man har om brottsoffer generellt.

Resultatet visar att svenska folkets inställning är att personer, som utsätts för vålds-brott ofta både är oförsiktiga men framförallt kriminella. Bara 23 procent ansåg att brottsoffer i mycket hög grad är ”vanliga oskyldiga människor”.937 Resultaten av den explorativa SOM-undersökningen ligger i linje med tidigare kriminologisk forskn-ing om att gärnforskn-ingsmannen och brottsoffret ibland är samma person, vilket gör det

”ideala brottsoffret” till något relativt ovanligt.938 Om utgångspunkten är att det inte är självklart att brottsoffren själva saknar skuld till det inträffande, är det intressant ifall min undersökning visar ett övergripande stöd för tanken att brottsoffren ska få kompensation för sina skador och då särskilt som en tydlig reaktion på att det inträff-ade är allvarligt. Det skulle kunna tolkas som att allmänheten betraktar brottsoffer-frågor utifrån en rättighets- och rättviseaspekt.939 Att som brottsoffer bli kompenser-ad blir då ett symboliskt bevis på att samhället erkänner det felaktiga i vkompenser-ad som hänt och tar avstånd från det.940 Frågan anknyter till jämknings- och medvållandereglerna i brottskadelagen, vilka i sin tur knyter samman kriminalpolitiska frågor om preven-tionen och det allmänna rättsmedvetandets hållning gentemot brottsoffren.

Före lagändringen 1999,941 var den genomgående kriminalpolitiska tanken med brottsskadeersättningen att den främst skulle tillgodose socialt motiverade ersätt-ningsbehov. Tidigare fanns det en jämkningsregel, som utifrån culparegeln antog att

933 Holmberg, Weibull, Oscarsson, 2011, s. 57.

934 46% avser Väst-SOM från år 2000 och 48% avser Riks-SOM från år 2010. Ibid, s. 98.

935 Ibid, s. 47, s. 104.

936 Holmberg & Weibull, 2006, s. 219 ff.

937 Ibid, s. 222.

938 Nils Christie har infört det viktimologiska begreppet ”the ideal victim”. Christie, 2001, s. 46.

Se även Fattah, 1986. Jfr Lenke, 1973 s. 140 f. och von Henting, 1948.

939 Se Hans Klette som betonat medborgar- och rättighetsperspektivet, Klette, 2004, s. 45 ff. Se även Henrik Tham om brottsofferperspektivet i relation till ett ökat fokus på de mänskliga rät-tigheterna, Bergenlöv, mfl., 2002, s. 38.

940 Se även Mannelqvist, 2005/06, s. 795.

941 Lag 1999:253.

rättvisa och billighet krävde att den ansvarige för en skada står för de ekonomiska följderna – även den skadelidande. En alltför generös utbetalning av statligt finan-sierad brottsskadeersättning, då brottskadelagen fordrade särskilda skäl för jämkn-ing, motiverade lagstiftaren att åter öka rättstillämparens möjlighet till jämkning genom införande av ett allmänt skälighetsrekvisit. Det intressanta är att lagändrin-gen gjordes med kriminalpolitiska hänsyn till att brottsoffrens ersättning från staten kunde uppfattas som stötande, om brottsoffret inte lever upp till bilden av det ”ide-ala brottsoffret”. 1988 hade Sverige ratificerat Europakonventionen om ersätt-ning till offer för våldsbrott. Enligt konventionen kan ersättningen sättas ned eller helt falla bort om ersättningen skulle ”strida mot det allmänna rättsmedvetandet eller

’ordre public’”.942 Det var även rättvisehänsyn, som låg till grund för ändringen av medvållandereglerna och ändringen ligger i linje med rättsmedvetandet enligt SOM-institutet, så det uppstår en diskrepans mellan lagen och synen på kränkningsersätt-ningen som förankrad i människovärdet, vilket också kan ses som ett rättviseperspek-tiv.943 Brottsoffrens rätt till kränkningsersättningen är alltså villkorad, även om det är svårt att definiera villkoren, eftersom de är grundande i olika rättvisehänsyn. Ur ett övergripande perspektiv är det dock en motsägelsefull utveckling, som kränkning-sersättningen efterhand tagit, eftersom rättviseskäl både motiverar ökad jämkning – allmänt skälighetsrekvisit utifrån en förtjänstetik och en restriktivare – särskilda skäl utifrån allas rätt till integritet. Oavsett utgången av vilken tolkning eller argu-ment som premieras, tycks värderingen göras i ett kriminalpolitiskt perspektiv och med hänsyn till rättsmedvetandet. Därför är jämkningsgrunderna ett exempel på hur rättstillämpningen av kränkningsersättningen konstrueras socialt och i ett komplext värdemässigt kortstryk.

4.5 Sammanfattning

Den teleologiska lagtolkningsmetoden har visat hur kränkningsersättningens än-damål blir viktiga, när det råder osäkerhet om ersättningens materiella innehåll och hur den ska tillämpas. Skadeståndslagen är att betrakta som ramlagstiftning och skadeståndsrättens möjlighet att döma ut ersättning för ideell skada kan jämföras med en generalklausul, som ger rättstillämparen en frihet att fastställa skäliga ersätt-ningsnivåer. Ett sådant rättsområde kan fungera som inkörsport för olika läror och

942 Prop. 1998/99:41 s. 15.

943 Huruvida jämkning- och medvållandereglerna omfattar brottsoffrens ersättning för kränkning har det funnits en viss osäkerhet om. Enligt SOU 1992:84 s. 263 finns det inte utrymme för jämkning, när det kommer till ersättning för kränkning genom brott men tanken har inte an-ammats av lagstiftaren, prop. 1998/99:41 s. 13. Jfr ”(u)tmärkande för de brott som grundar rätt till sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 § är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, här närmast dennes privatliv och människovärde.” Prop. 2000/01:68, s.

48. Jfr Bengtsson & Strömbäck, 2011, s. 335 f.

ambitioner, vilket gör rättsområdet dynamiskt och intressant att studera.944 Främst är det två omständigheter som är av intresse här: 1) syftet att den skadelidande ska få full ersättning för sin skada och 2) den skadelidande ska få upprättelse genom symbolvärdet som ersättningen utgör och därmed kompensera för olika negativa känslor.945 Om upprättelse ses som ändamålsbestämningen hos ersättningen, är det genom en värdering, som den skadelidande och/eller någon utomstående gör, som avgör om ändamålet realiserats. Själva (rätts)uppfattningen av ersättningen blir då central men uppfattningen kommer lätt att gå utöver den snäva skadeståndsrättsliga eller det rådande ersättningssystemets ramar och inbegripa straffrättsliga aspekter.946 Kunskapen om hur brottsoffrens erfarenheter ser ut liksom allmänhetens värderin-gar och attityder, blir alltså en viktig del av funktionsanalysen liksom förståelsen av själva ersättningsområdet, eftersom dess ändamål inbegriper aspekter som förståelse, bedömningar och betraktelser. Begreppet ”intresse”, som återfinns hos såväl intresse-jurisprudensen och läror om skyddsvärda intressen, innebär ett kunskapsintresse och en metodisk ansats i linje med rättskällorna, som öppnar upp för ändamålsenliga avgränsningar kring mångfasetterade sociala och rättsliga värderingar, som kan un-dersökas ur ett brottsofferperspektiv.947 Kapitlet visar även på att det historiskt har funnits en rad perspektiv och uppfattningar om hur rättslig kunskap ska avgränsas och vilken status som fenomen som allmänt rättsmedvetande och rättskänslan ska ges. Genom det kriminalpolitiska skiftet mot att betona rättvisa och proportionalitet har rättsociologisk kunskap om sociala och informella normer i samhället kommit att återaktualiserats. Slutsatsen är också att även om det finns relevanta återkopplin-gar till historiska skolan och frirättsskolan, ger inte dessa skolor något klart underlag för att diskutera betydelsen av allmänt rättsmedvetande idag. Istället får man ta fasta på att det finns en bred och återkommande uppfattning om rättsmedvetandets roll som rättskälla och sociologiskt studieobjekt. Det finns även en rad undersökningar som min egen undersökning och dess resultat kan och bör relateras till.

944 Wilhelmsson, 1987, s. 143, Ramberg & Hultmark, 1990, s. 190.

945 Friberg, 2010, s. 372 ff. SOU 1992:84 s. 87 ff.

946 Friberg, 2010, s. 366. Ekstedt, 1977, s. 118. Ändamålsbeskrivningarna för ideellt skadestånd spänner över en linje från ekonomiskt vederlag för en ideell skada till mer symbolisk veder-gällning (”satisfaction”) för en känsla, som rent ideell kränkningsersättning utgör. Samtidigt blir bilden än mer komplicerad, om man därutöver beaktar preventiva aspekter, regelverkets förhållande till både försäkringar och straffrätten liksom kränkningsersättning för överträdelser av Europakonventionen och diskrimineringsersättningen. Ds 2007:10 s. 14.

947 Intressebegreppet är även rättssociologiskt relevant, Aubert, 1972, s. 81 ff.