Nakna particip som inte beror på ha-bortfall

Ända sedan fornsvenskan har temporalt hjälpverb kunnat utelämnas vid sam-ordning. Det går bra också i modern svenska när hjälpverben i samordnings-leden är identiska (se (2.19)).

(2.19) … att de hade ätit och druckit.

I (2.19) återfinns en samordning av verbfraserna hade ätit och hade druckit och eftersom de finita verben är identiska, bör hjälpverbet utelämnas i sista ledet, se SAG (IV:891). Hjälpverbsreduktion vid samordning fungerar bra i såväl huvud- som bisats, vilket gäller också i äldre språkskeden. En skillnad mellan nusvenskan och äldre svenska är dock att det kan förekomma i tre olika kon-struktionsvarianter, som har beskrivits av Johannisson (1960:39).

För det första kan hjälpverbet utelämnas precis som i (2.19), när de finita verben är identiska, se (2.20).

(2.20) a. at gudh … skirdhe them, sidhan the haffdho warit afgudha oc dyrkath en

gulkalff før gudh. (MB1A s. 498, efter Johannisson 1960)

’ att Gud … renade dem, sedan de hade varit ogudaktiga och dyrkat en guldkalv

som Gud.’

svoridt hade. (C. C. Gyllenhielm 1640, s. 269)

’ att han aldrig skulle eller ville bryta eller upphäva det han hade utlovat och svurit.’

I (2.20b) sker samordningsutelämningen i det första ledet, vilket går bra i un-derordnade satser där finitet kan placeras sist. Den här typen av samordning var vanlig under 1600-talet men gick snart förlorad eftersom finala finit upp-hörde som bisatsledföljd, se 2.4.4 nedan.

För det andra kunde hjälpverbet ha utelämnas i samordning med hjälpverbet

vara.16 I (2.21a–b) anges två av Johannissons (1960) anförda exempel.

(2.21) a. … aff thy blodhe, som wtran mz watne aff hans sidho, tha han war

hængder a korseno oc opgiwith andan. (MB1A, s. 89)

’… av blodet som rann längs hans sida, när han var upphängd på korset och hade

överlämnat sin ande.’

b. Um en dagh fik faustinianus vita, At thwe hans bezste wini … waru

kompne til rom, Ok hærbærghe takit nær symoni mago. (Fsv leg, Cod Bil s. 354)

’En dag senare fick Faustus veta att två av hans bästa vänner … hade anlänt till

Rom, och tagit härbärge nära Simon Magus.’

c. * när han var upphängd på korset och överlämnat sin ande. d. * att de var komna och tagit härbärge.

Finit ha kan alltså utelämnas om motsvarande form av vara står i ett föregående led, och om verbfraserna har samma subjekt. 17 Så är fallet i exemplen (2.21a) med han som subjekt till de båda verbfraserna, och i (2.21b) där thwe hans bezste

wini är subjekt på motsvarande sätt. I modern svenska fungerar inte

samord-ningsutelämning på detta sätt, vilket illustreras i (2.21c–d). Det beror högst sannolikt på att svenskan har övergått från att ha två temporala hjälpverb, ha och vara, till att numer bara använda ha, se också 2.4.2.

För det tredje kunde hjälpverbet ha i vissa fall utelämnas, i äldre nysvenska, om det återfanns i närliggande sats. Omständigheterna för denna typ av ute-lämning är något otydliga. Johannisson har framfört två möjliga förklaringar: antingen var det en typ av samordningsutelämning, som i (2.21), eller så be-rodde det på inverkan från tyska förlagor. Med utgångspunkt i exemplet i (2.22), från Columbus Ordeskötsel (1678), föreslår Johannisson (1945:167) att finit ha kunde utelämnas när samma verb återfanns i föregående sats. Han menar att denna typ var ovanlig, och bedömer att det är samordningsutelämning genom att det skulle vara samma psykologiska bakgrund som gör sig gällande. Som synes verkar hjälpverbet ha utelämnats närmast slumpartat, lite här och var, vilket Johannisson också påpekar.

16 På motsvarande sätt kunde också vara utelämnas i samordning med ha.

17 Samma typ av samordningsreduktion ska ha varit i bruk också i äldre norska och danska (Johannisson 1945:166).

(2.22) Andre främmande … ha’ wäl kommit obudne ok ha’ likwäl fått sitta, ok

stundom länger fram än de ha skullat. Så främmande Handelsmän satt sig

där in, haft crediit i främmande Land, ok så för främmande waror dragit til

sig Landetz fetma must ok kärna, ok sedan settat som andra Josepar Landetz

fäder där inne, eller ok tagit sina penningar ok dragit ut där de kommit från.

(Columbus 1678, 11:14.)

I en senare publikation diskuterar han samma utelämningstyp, det vill säga att finit ha saknas eftersom det återfinns i närliggande sats, men framhåller denna gång att det troligen beror på tyska förlagor (Johannisson 1960:39f). Han anför ett flertal exempel, bland annat ett utdrag ur NT i Bibeln (1541) (2.23a), som han jämför med den lutherska förlagan (2.23b).

(2.23) a. … bådhe medh them, som samma Gudz Lagh hållet, så ock medh them,

som them icke hållet haffua…

b. … beide dere die selben gehalten vnd nicht gehalten haben…

Tolkningen av nakna particip som i (2.23) är besvärlig. I detta fall skulle det kunna vara ett tidigt exempel på just den hjälpverbsutelämning som är temat för avhandlingen. I (2.22) däremot saknas hjälpverb i huvudsats, vilket med nödvändighet måste ha en annan förklaring. Att som Johannisson ovan för-klara hjälpverbslösa konstruktioner i (2.22) genom att åberopa samordningsu-telämning över meningsnivå är inte särskilt tillfredsställande. Kriterierna är helt enkelt inte operationaliserbara, eftersom de inte avviker från restriktionerna för ”vanlig” ha-utelämning i underordnad sats. I undersökningen har jag funnit ett flertal utelämnade temporala hjälpverb i huvudsats, se avsnitt 4.2.3.3. Min be-dömning är att de kommit till genom tillfällig obetänksamhet, eller rena misstag. Sammansatt tempus utan hjälpverb har alltså förekommit i språket ända sedan fornsvensk tid. Syntaktiskt har dessa konstruktioner emellertid inget att göra med den typ av hjälpverbsutelämning som senare får fäste i språkbruket i slutet av 1600-talet. Gemensamt för de tre varianter av hjälpverbsreduktion som beskrivits ovan är att de beror på samordning i någon utsträckning, och att de kan förekomma i såväl över- som underordnad sats. Den typ av ha-ute-lämning som träder in i svenskan under sena 1600-talet lyder under helt andra restriktioner. För denna senare typ är samordning ovidkommande, och hjälp-verbet kan bara utelämnas i perfekt och pluskvamperfekt i underordnad sats. Det är bara denna typ som avses med termerna finit bortfall och finit ha-utelämning i avhandlingen.