Negativ uppmärksamhet (tillsägelse)

Den uppmärksamhet som de tre pedagogerna riktar till barnen är i vissa fall negativ. Den negativa uppmärksamheten består av tillsägelser. En tillsägelse innebär att ”ge (ngn) befallning eller tillrättavisning” (Nationalencyklopedin, 2011-09-14). Sammantaget under de sex samlingstillfällena är det pojkar som grupp som får flest antal tillsägelser av de tre pedagogerna, detta trots att det var färre pojkar som medverkade under samtliga samlingstillfällen. Detta resultat överensstämmer med tidigare forskning på området som visar på att pojkar generellt får fler tillsägelser än flickor (Eidevald, 2009: 93, 95; Tallberg Broman, 2002:96; Odelfors, 1998:109).

När man tittar på antalet tillsägelser som de tre pedagogerna riktar till gruppen flickor och gruppen pojkar så visar resultatet dock att alla de tre studerade pedagogerna vid ett av sina samlingstillfällen ger flickor som grupp flest tillsägelser och vid ett av sina samlingstillfällen ger pojkar som grupp flest tillsägelser. Detta resultat visar på att ingen av pedagogerna alltid ger samma grupp (flickorna eller pojkarna) flest tillsägelser, utan att det varierar från tillfälle till tillfälle. Tillsägelserna till flickor och pojkar görs av pedagogerna vid ungefär samma uppförande, något som överensstämmer med Einarsson och Hultmans (1985) forskning. Tillsägelserna handlar om att sitta still, vara tyst och lyssna. De tillsägelser som utdelas under de studerade samlingarna tycks således bero på det enskilda barnets uppträdande och inte på om det är en flicka eller pojke.

Dock skiljer sig Kims bemötande från de övriga två pedagogerna på så vis att Kim vid flera tillfällen låter barnen rör sig, stå upp, leka med leksaker eller prata, utan att det leder till en tillsägelse. Alex och Robin säger båda konsekvent till barnen (både flickor och pojkar) vid denna typ av uppträdande. Det är främst en flicka, Gina, som vid fler än ett tillfälle under en av Kims samlingar, står upp och rör på sig och går hit och dit, under tiden de andra sjunger, utan tillsägelse från Kim. Vid ett annat tillfälle sitter Disa, Nadja och Erik och leker med en leksakskamera under tiden de andra sjunger. Ytterligare ett exempel är då Ella, Erik och Disa kryper in under en bokhylla. Kim kommenterar inte dessa händelser och säger inte till barnen. Barnen återgår så småningom självmant till att aktivt medverka i samlingens aktiviteter.

Trots att Kim vid flera tillfällen låter bli att säga till barnen under samlingarna så visar Kim, i en beskrivning av sitt bemötande, en medvetenhet om att det förekommer en del tillsägelser:

Dom tycker det är roligt med samlingarna. Men….sen är det ju så att de här samlingarna sitter vi ju så himla tätt och det gör ju liksom att man gärna petar på varandra och att det kan bli lite

41

irriterande, och då blir man ju mer kanske lite tjatig osså när man…. Så hör man bara sig själv, sätt dig där och nu får ni sitta upp och så…

Kims beskrivning av sig själv som ”lite tjatig”, visar på en eftertänksamhet kring utdelandet av tillsägelser. Att inte säga till barnen skulle kunna vara ett medvetet val från Kims sida och även en förklaring till varför Kim emellanåt inte säger till barnen, trots att dem uppträder på ett vis, som vid ett annat tillfälle leder till att de blir tillsagda.

De tre pedagogerna tillrättavisar vid flera tillfällen flera/alla barn på samma gång, något som även Månsson (1996) och Einarsson och Hultman (1985) har observerat i sina undersökningar. Månsson (1996) beskriver i sin forskning att tillsägelserna till samtliga barn ofta uttryckas i mjuk ton eller som en fråga, men inte en enda tillsägelse, i denna studie, som utförs till flera/alla barn uttrycks som en fråga. En mjuk ton i tillsägelser till flera/alla barn används endast vid ett tillfälle av Alex: ”Vi sitter på rumpan allihopa” och vid två tillfällen av Robin: ”Ni får hålla i snöret” och då Robin viskar: ”Försiktigt”, till alla barn. Resultaten i denna undersökning överensstämmer i detta hänseende inte med Månssons (1996). Månsson har dock studerat yngre barn vilket, jag menar, skulle kunna ha betydelse när det gäller hur pedagoger utför tillsägelser till en grupp.

Sammantaget under samlingarna så var det ett fåtal barn som fick flertalet av pedagogernas tillsägelser. Det var Sam (25 st.), Jan (18 st.), Anna (15 st.) och Erik (12 st.). Övriga tillsägelser fördelades över de andra barnen som fick mellan två till nio tillsägelser var. Rithander (1991:67,69) belyser upptäckten av att pojkar som störde och var okoncentrerade fick de vuxnas uppmärksamhet och Tallberg Broman (2002:96) menar att uppmärksamheten i förskola för många pojkar är av negativ art. I denna undersökning är det tre pojkar som får mycket negativ uppmärksamhet i form av tillsägelser men det är även en flicka, Anna, som får mycket negativ uppmärksamhet, ett resultat jag inte funnit under genomgången av tidigare forskning.

Enligt min tolkning, utfärdar Alex, vid två tillfällen, tillsägelser utan anledning. En gång till en pojke, Sam, i början av samlingen när samlingsringen ska ordnas:

Sam: ((Sam sitter med händerna bakom ryggen, böjer sig framåt och tittar ner i golvet)) Alex: NEJ! Man ska sitta fint! ((bestämd ton))

42

((lyfter pekfingret mot Sam)) Har du något i händerna Sam?

Sam: ((lyfter fram händerna som han har bakom ryggen och visar att dem är tomma)) Näää…

Alex: Händerna fram! ((bestämd ton)) Inga leksaker!

Vid ett annat tillfälle, då alla barnen sitter tysta, är det hela barngruppen som får en omotiverad tillsägelse då Alex säger: ”Schyssss!” Det är endast vid dessa två exemplen, under de sex samlingarna, som tillsägelser sker omotiverat. Sam blir tillsagd även om han inte har några leksaker i händerna och hela barngruppen blir uppmanade att vara tysta även om de, enligt min mening, redan är tysta. En undersökning som Einarsson och Hultman (1984:57) presenterar, visar att flickor fick fler motiverade tillsägelser medan pojkar fick fler omotiverade tillsägelser i form av kommandon. I den här undersökningen är alla tillsägelser, utom de två ovan nämnda, motiverade, då de är föranledda av att det barn som får tillsägelsen gör något som antingen stör gruppen eller att barnet inte följer pedagogens instruktioner. Under den här studiens sex observationer är tillsägelserna sällan kopplade till hot, varken till flickor eller till pojkar. Vid en noggrann granskning av alla tillsägelser går det att finna tre exempel på tillsägelser kopplade till ett hot, samtliga utfärdade av Robin. Det första exemplet är då Janna och Anna sitter bredvid varandra och tjafsar och Robin säger: ”Nu räcker det!

((Robin tar tag i Jannas arm)) Annars kan vi ju inte fortsätta göra det här.” Robin säger till

flickorna och hotet består av att pågående aktivitet får avbrytas om de fortsätter att tjafsa, vilket är ett hot som påverkar hela barngruppen. Det andra exemplet på en tillsägelse kopplad till hot är när Gina ligger på rygg på golvet och Robin säger: ”Du får sätta dej upp! Annars

blir du inte räknad. Sätt dej upp!” Detta exempel visar på ett hot som enbart drabbar Gina och

hotet är att hon inte kommer bli räknad om hon inte sätter sig upp. Tillsägelsen till Gina har likheter med det sista exemplet där Sam ligger med benet i luften och gör ljud och Robin säger: ”Man kan inte åka till ((säger ett specifikt resmål)) om man håller på såhär!” I det sistnämnda exemplet är hotet liksom i exempel två enbart riktat till ett barn, Sam. Hotet sträcker sig däremot utanför samlingsaktiviteten och Robin hotar med att Sam inte kan åka på en resa om han inte sätter sig ordentligt och är tyst.

Eidevalds (2009:93, 95) undersökning visar på att flickornas tillsägelser emellanåt var kopplade till hot, något pojkarnas tillsägelser sällan var. Tillsägelser kopplat till hot

43

förekommer, i denna undersökning, en gång vardera till två olika flickor och en gång till en pojke. Av dessa tre tillfällen går det inte att tyda, om tillsägelser kopplat till hot är mest vanligt förekommande till flickor eller pojkar. Exemplet visar tre olika individer som får en tillsägelse med en koppling till hot. Tolkningen jag gör är att det sällan eller aldrig förekommer denna typ av tillsägelser under pedagogernas samlingar.

Tonfall vid tillsägelse

Pedagogerna i denna studie använder emellanåt olika tonfall vid sina tillsägelser och Einarsson och Hultmans (1984:12) forskning visar att vuxna talar i olika ton till flickor och pojkar. Robin använder vid ett antal tillfällen under samling 3A en mjuk ton vid tillsägelser. Detta mjuka tonläge använder Robin både vid tillsägelser till flickor (tre gånger) och till pojkar (tre gånger), samt vid tillsägelser till hela gruppen (två gånger). Robin belyser själv detta i intervjun, vid en förklaring om vad som är viktigt att tänka på när man bemöter barn under samling: ”Att man är positiv. Att man inte är anklagande, så gott det går. Att man, även

om man får säga till, så kan man säga till på så olika sätt. Det tycker jag är en viktig bit.”

Citatet visar på att Robin reflekterar över hur tillsägelserna uttrycks.

Alex använde ett mjukt tonfall vid två tillsägelser till flickor och vid två tillsägelser till pojkar. Vid tillsägelser till flera/alla barn, använde Alex sig av ett mjukt tonfall vid ett tillfälle. Alex och Robin använde således tillsägelser med ett mjukt tonfall, i lika stor utsträckning till flickor som till pojkar. Kim däremot använde sig endast av ett mjukt tonläge vid två tillfällen, vid tillsägelser till två olika pojkar. Det ena exemplet är från en av Kims samlingar, när samlingsringen ska ordnas och Johan pratar:

Kim: Schysss, Johan, lyssna, schyssss ((mjuk ton))

Ett annat tillfälle är då samlingen är slut och barnen får lämna rummet när Kim viskar barnens namn. Erik reagerar inte på sitt namn och Kim säger till honom:

Kim: Erik ((klappar Erik på huvudet)) du ska gå ut. Du måste lyssna på ditt namn. ((mjuk ton))

Nyss nämnda resultat överensstämmer inte med Einarsson och Hultmans (1984:12, 60, 227) forskning som visar på att flickor tilltalas i ett mjukare och barnsligare tonläge än pojkar. Det finns några enstaka tillfällen då pedagogerna utfärdar tillsägelser i en hård och bestämd ton. Alex utfärdar tillsägelser på detta sätt vid två tillfällen till två olika flickor, vid ett tillfälle

44

till en pojke och vid ett tillfälle till hela gruppen. Alex säger exempelvis till Disa i en bestämd, hård ton, då hon pillar på några föremål som har placerats i en korg i mitten av samlingsringen: ”STOPP, STOPP! Ge mig den!”

Kim använder en bestämd och hård ton vid två tillfällen vid tillsägelse av flera barn. Vid ett av dessa tillfällen säger Kim till en grupp barn som sitter och ”tramsar”, tre flickor och två pojkar; Ella, Disa, Nadja, Erik och Jens, men tillsägelsen verkar bara rikta sig till flickorna då Kim säger: ”Hörrni! TJEJERNA DÄR BORTA!” Kims tillsägelse utfärdas i en hård ton mot flickorna. Kim tar själv upp och påvisar en medvetenhet om skillnad i tonläge under intervjun i sitt svar på frågan: Bedömer du att det finns någon skillnad i ditt förhållningssätt och bemötande av flickor respektive pojkar? ”Asså jag tror ju inte att jag gör någon skillnad men

det är mycket möjligt alltså att man gör det, både med tonläget och med annat (pustar).”

Vad som är anmärkningsvärt när det gäller Kims tillsägelse, gentemot en grupp barn med både flickor och pojkar, är att Kim endast säger till tjejerna, när det även är två pojkar som ”tramsar”. Det går att tolka ovanstående utdrag ur Kims samling som att Kim på detta vis osynliggör pojkarna. Eller att det finns en oskriven regel att flickor inte ska ”tramsa” eftersom de då blir tillsagda, men att det är okej att pojkar gör det, eftersom de inte får någon tillsägelse. Wedin (2009:43, 48) påpekar att kön skapas genom könsnormer. Normer grundar sig på underliggande värderingar och tar sig i uttryck i informella och osynliga regler för hur vi ska vara. Skapandet sker i interaktionen mellan barn och vuxna och genom bemötande och olika handlingar. Kims tillsägelse, till en grupp av både flickor och pojkar, som endast riktar sig till flickorna, skulle kunna grunda sig på det Wedin (2009:43) kallar underliggande värderingar om hur flickor och pojkar ska vara. Enligt min mening är Kim, genom sitt bemötande mot gruppen som sitter och ”tramsar”, med och skapar kön och säger genom sin tillsägelse att det är okej att vara pojke och sitta och ”tramsa” under samlingens aktiviteter, men inte som flicka.

Robin ger vid ett tillfälle en flicka (Anna), en tillsägelse i en bestämd, hård ton: ”Nej! Sitt

ner!”, vid ett tillfälle till en pojke (Jan): ”NEJ! SITT!”, och vid ytterligare ett tillfälle till hela

gruppen: ”Nej, låt bli snörena! Bara låt den ligga!” Robin, Kim och Alex ger följaktligen få tillsägelser i en hård ton. Månsson (1996:83) lyfter i sin undersökning att tillsägelser till flickor utfärdades i en mer bestämd ton än till pojkarna. Månssons resultat korresponderar inte med resultatet i denna undersökning, där både flickor, pojkar och hela barngruppen får ett litet antal tillsägelser i en bestämd, hård ton.

45