Nietzsche skiljer sig väsentligt från såväl Jacobi som de ryska författarna, i det att han inte intar en konservativ position i förhållande till nihilismen. Nihilismen som begrepp sätter förvisso ord på modernitetens negativa och destruktiva pol, varför det är logiskt att den moderna utvecklingen, när den förstås som nihilistisk, inger obehag och föder behovet av ett återknytande till ”traditionen”, till det förflutnas till synes mer sunda, solida mark. Nihilismen ger uttryck för en erfarenhet av okontrollerat accelererande grundupplösning, som manar oss att till varje pris återfinna fotfästet och ta kontroll över de historiska processer som ger upphov till denna grundlöshet, och på nytt styra världen in på en säker kurs. Det är denna affekt som så tydligt återspeglas i Jacobis reaktion på det han ser som Fichtes nihilism. Genom Nietzsches fördjupade analys av begreppet blir vi dock genast varse en mer fundamental och allmängiltig insikt: omöjligheten att hejda historiens förlopp. Nietzsche ser i det traditionsuppror som har påbörjats något nödvändigt;
de insikter som gjorts tillåter inte längre ett steg tillbaka. Historiens väg leder obönhörligen in i och förhoppningsvis genom nihilismens kris:
Jag beskriver det som kommer: nihilismens ankomst. Jag kan beskriva det eftersom det är något nödvändigt som sker – tecknen för det finns överallt, bara ögonen för dessa tecken saknas ännu. Jag varken prisar eller fördömer här att den kommer: jag tror att det rör sig om en av de största kriserna, ett ögonblick av människans djupaste självbesinning: om människan återhämtar sig, om hon blir herre över denna kris, det är en fråga om hennes kraft: det är möjligt…124
Hur skrämmande denna kris än ter sig måste vi, enligt Nietzsche, bli herre över rädslan, inte gömma huvudet i sanden och istället våga utsäga vad som i själva verket står på spel. Vi måste både ha modet och skärpan för att se och analysera krisen i hela dess räckvidd. Detta är det enligt Nietzsche få som har klarat av, och det är den uppgiften han själv har tagit på sig.
124 ”Ich beschreibe, was kommt: die Heraufkunft des Nihilismus. Ich kann hier beschreiben, weil hier etwas Nothwendiges sich begiebt – die Zeichen davon sind überall, die A u g e n nur für diese Zeichen fehlen noch. Ich lobe, ich tadle hier nicht, d a ß er kommt: ich glaube, es giebt eine der größten K r i s e n , einen Augenblick der a l l e r t i e f s t e n Selbstbesinnung des Menschen: ob der Mensch sich davon erholt, ob er Herr wird über diese Krise, das ist eine Frage seiner Kraft: es ist m ö g l i c h …” KSA, bd. 13, s. 56.
När han gör nihilismen till ett nyckelbegrepp för moderniteten som kris rör han sig på samma gång i ett analytiskt och spekulativt register: han menar sig beskriva ett skeende som redan talar i många tecken; tecken som alla leder oss till nihilismbegreppet, och han söker därefter utfråga själva begreppet för att det ska avslöja sanningen om västerlandets grundläggande struktur och kommande öde.125 Dessa två steg i Nietzsches tänkande om nihilismen är intimt sammanflätade, och leder honom att utveckla en arsenal av närbesläktade begrepp som mynnar ut ur eller in i nihilismbegreppet. En minutiös redogörelse för alla dessa skulle överskrida ramarna för den uppgift jag föresatt mig här,126 men för att göra sig en bild av nihilismbegreppets funktion hos Nietzsche är det därför nödvändigt att snarare få syn på hur några av dessa teman hakar i varandra än att mer detaljerat gå igenom vad de var för sig betyder. Vad som följer är därför en kondenserad genomgång av de viktigaste tematiska knutpunkterna i Nietzsches tänkande om nihilismen, i syfte att veckla ut några av begreppets tendenser och innebörder. Resultatet av denna begreppsutläggning kommer sedan att tillhandahålla verktyg för en fördjupning av avhandlingens fortsatta analys av det intrikata förhållandet mellan den kristna traditionen och vår senkapitalistiska samtid. Dessa tematiska knutpunkter är i tur och ordning den kristna moralen, devalveringen av de högsta värdena, omvärderingen av alla värden, aktiv respektive passiv nihilism samt viljan till makt.
2.2.1 Den kristna moralen
Ett av Nietzsches historiskt sett mest uppmärksammade teman är uppgörelsen med den kristna moralen. I detta avseende är Nietzsche i linje med den under 1800-talet gängse förståelsen av nihilismen, som den historiska process genom vilken det västerländska moralsystemet förlorar sin trovärdighet. Låt oss i detta sammanhang
125 Även om Nietzsche å ena sidan genomskådar sanningsbegreppet som ”en rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande för ett folk” (”Om lögn och sanning i utommoralisk bemärkelse”, sv. övers. Margaretha Holmqvist, i Otidsenliga betraktelser I–IV. Efterlämnade skrifter 1872–1875, samlade skrifter, bd. 2, Symposion, Stockholm/Stehag 2005, s. 507, är det å andra sidan uppenbart att hans historiefilosofi själv är driven av det begrepp om sanning han i samma rörelse förkastar. Jag diskuterar denna fråga längre fram, på s. 88–95.
126 Jag har exempelvis sökt dra en gräns mot Nietzsches mytologiskt färgade, positiva begreppslighet, om det dionysiska, övermänniskan, den eviga återkomsten och konsten. I kraft av just den intrikata sammanflätningen av olika teman i Nietzsches tänkande som helhet, är det emellertid inte möjligt att upprätta vattentäta gränser, vilket läsaren kommer att märka.
ta ett obekymrat hopp över Nietzsches otaliga utläggningar av prästen som typ, det asketiska idealet och det kristna ressentimentet,127 för att istället gå rakt på den kritiska punkt där den kristna moralen vänder sig mot sig själv, och därmed ger upphov till kristendomens legitimitetsförlust:
[Den hederliga ateismen är] en äntligen och med stor möda tillkämpad seger för det europeiska samvetet, som den mest betydelsedigra akten av en tvåtusenårig strävan efter sanning, som till slut förbjuder sig gudstrons lögn… Man ser vad som egentligen har vunnit över den kristna guden: den kristna moralen själv, det ständigt allt strängare bruket av begreppet om sannfärdighet, biktfader-precisionen hos det kristna samvetet, översatt och sublimerat till vetenskapligt samvete, till intellektuell renlighet till varje pris.128
Ateismen och den vetenskapliga världsbilden förstås av Nietzsche alltså som en direkt följd av och inte primärt som ett uppror mot kristendomen. Detta är en viktig inskärpning i förhållande till tidigare nihilismutläggare, inte minst ovannämnde Jacobi. Fichtes idealism är i detta ljus bara ett uttryck för den stegrade sanningslidelse och idealistiska sanningstradition som kristendomen varit en helt avgörande del av.
Om den idealistiska filosofin ger upphov till nihilism, har detta sin grund redan i den intellektuella ”träning” mot större kritisk skärpa som förfinats i den kristna moralen. Det är därför kristendomen för Nietzsche inte kan utgöra ett motvärn mot nihilismen.129 Att välja Gud, som Jacobi vill att vi ska göra, innebär bara att i en än
127 Denna dimension stod i fokus för en stor del av den tidiga nietzscheanismen, från den tyska expressionismens poeter och filosofer till svenska författare som Vilhelm Ekelund, men är mutatis mutandis central också för senare nietzscheuttolkare som Pierre Klossowski och Gilles Deleuze. För en översikt över Nietzschereceptionen kring förra sekelskiftet och fram till 1945, se Richard Frank Krummels fyrbandsverk Nietzsche und der deutsche Geist, De Gruyter, Berlin/New York, 1974–2006.
128 ”[Der redliche Atheismus ist] ein endlich und schwer errungener Sieg des europäischen Gewissens, als der folgenreichste Akt einer zweitausendjährigen Zucht zur Wahrheit, welche am Schlusse sich die L ü g e im Glauben an Gott verbietet… Man sieht, w a s eigentlich über den christlichen Gott gesiegt hat: die christliche Moralität selbst, der immer strenger genommene Begriff der Wahrhaftigkeit, die Beichtväter-Feinheit des christlichen Gewissens, übersetzt und sublimirt zum wissenschaftlichen Gewissen, zur intellektuellen Sauberkeit um jeden Preis.” KSA, bd. 3, s. 600.
129 Trots att detta under 1900-talet torde vara en tämligen given och okontroversiell tolkning av nihilismbegreppet har många, inte minst teologer, fortsatt att uppställa nihilismen som negativ motpol till ”goda” traditioner eller bruk av traditioner, i synnerhet då kristna sådana. Detta kom till tydligt uttryck i den teologiska rörelsen ”Radical Orthodoxy”, som jag nämt ovan, vars representanter ofta gav uttryck för en uttrycklig polemik mot ”nihilism” och ”postmodernism”
fattade som mer eller mindre parallella begrepp. Rörelsens portalgestalt John Milbank kunde t.ex.
mer dramatisk mening ställas inför intet, under Guds förklädnad. Men detta innebär även att nihilismens förgörande blick inte bara träffar de trosföreställningar som i strikt mening hör det religiösa, det vill säga kristendomen till, utan alla trosföreställningar som utmynnar ur denna historiska rörelse, som tog sin början med den västerländska tanketraditionens intellektuella uppvaknande i Grekland.
Här står vi inför den avgörande utvidgningen av nihilismbegreppet som sker i Nietzsches tänkande. Den process som inleds med Europas avkristnande kommer att leda till att det västerländska förnuftet vänds mot sig självt och långsamt förgör grundvalarna för det samhällsbygge som det mödosamt upprättat, likt ett barn som bygger torn av klossar bara för att snart riva ner dem igen. Vetenskapen, som ännu under tvåtusentalet utgör västerlandets epistemologiska basdiskurs, blir i Nietzsches tänkande bara en förlängning av kristendomen; nya försanthållanden baserade på samma kognitiva grundstruktur, samma tro på en yttersta enhet och ordning – det vill säga ytterst sett på värden.
2.2.2 Värdebegreppet
”Värde” är också det enskilt viktigaste begreppet i Nietzsches tänkande om nihilismen. Värdebegreppet vecklas ut från en analys av den kristna moralen, men visar sig snabbt hänga samman med själva den dualistiska splittring som ligger till grund för vår traditions sanningsbegrepp generellt. Värdenas devalvering under moderniteten, som till att börja med tar sig uttryck i en vacklande legitimitet för den kristna traditionens upphöjda ideal (altruism, medlidande, ödmjukhet, självförglömmelse), är i själva verket, menar Nietzsche, en nödvändig följd av den seglivade uppfattningen om en sann ordning som är transcendent i förhållande till den ofullständiga manifestationen av denna ordning i den sinnliga verklighet som
skriva: ”I deliberately treat the writings of Nietzsche, Heidegger, Deleuze, Lyotard, Foucault and Derrida as elaborations of a single nihilistic philosophy, paying relatively less attention to their divergences of opinion” (citerat efter Hugh Rayment-Pickard, ”Derrida and Nihilism”, i J. W.
Hankey & D. Hedley, Deconstructing Radical Orthodoxy. Postmodern Theology, Rhetoric and Truth, Ashgate Publishing Company, Burlington 2005, s. 161). Citatet är tacksamt i sin uppenbara brist på seriositet, men dess grundpostulat återfinns också i mer gedigna arbeten som Catherine Pickstocks After Writing. On the Liturgical Consummation of Philosophy, där kritiken av ”an ’information’ culture in which computerized writing flows into an orgiastic excess” och av en samtida kultur fattad som
”merely a nihilistic extension of the modern mathēsis” ställs mot det liturgiska språket som ”the only language that really makes sense” (s. xiii–xv).
vi lever.130 Detta gäller såväl för idén om en religiös ordning som för en natur-vetenskaplig, grundad på stabila naturlagar. Föreställningen att vi successivt, genom ökad kunskap, upptäcker hur verkligheten verkligen är beskaffad, leder enligt Nietzsche ofrånkomligen till en nedvärdering av det konkreta livets verklighet, som rusar förbi så fort utan att vi kan hålla fast det med vår kunskapande blick. Det spelar här mindre roll om man börjar i en idealistisk begreppslighet för att nå materien, eller om man tror sig kunna härleda sanningen ur materien på empirisk väg. Det ”civiliserade” ifrågasättandet av den sinnliga erfarenheten på basis av en sanning som är ”andlig”, det vill säga befinner sig på ett annat plan, är enligt Nietzsche alltid dömt att förr eller senare genomskådas och kollapsa. Därför kan Nietzsche i Jacobis efterföljd, men nu med betydligt större anspråk, säga:
”Hela den hittillsvarande mänsklighetens idealism står i begrepp att slå över i nihilism.”131 Det är också den konstruktiva aspekten, det vill säga människans begreppsliga konstruerande av verkligheten, som ständigt står i fokus för Nietzsche:
De högsta värdena, i vilkas tjänst människan skulle leva, nämligen när de med mycket möda förfogade över henne – dessa sociala värden byggde man, i ljudförstärkande syfte och som om de vore kommandon av Gud, upp ovanför människan som ”realitet”, som ”sann” värld, som hopp och kommande värld. Nu, när vi blir klara över dessa värdens futtiga härkomst, framstår allt därmed som devalverat för oss, det har blivit ”meningslöst”, – men det är bara ett mellantillstånd.132
Det skeende som Nietzsche beskriver är alltså inte endast hur erfarenheten av
”Guds död” gör tron på moralen omöjlig; omöjliga blir alla ideal, normer, mål och principer som upprättas ovanför det varande för att ge verkligheten en struktur och en mening. Man skulle kunna uttrycka det som att det Nietzsche identifierar som
130 Detta tema behandlas extensivt i Nietzsches verk, från olika vinklar och med varierande slutsatser, men för ett tidigt (1873), ingående resonemang om kunskap, värderande och värde, se KSA, bd. 8, s. 131 och framåt.
131 ”Der ganze I d e a l i s m u s der bisherigen Menschheit ist im Begriff, in N i h i l i s m u s umzuschlagen”, Ibid, bd. 12, s. 313.
132 ”Die obersten Werthe, in deren Dienst der Mensch leben s o l l t e , namentlich wenn sie sehr schwer und kostspielig über ihn verfügten: diese s o c i a l e n W e r t h e hat man zum Zweck ihrer Ton-V e r s t ä r k u n g , wie als ob sie Commando’s Gottes wären, als ’Realität’, als ’wahre’ Welt, als Hoffnung und z u k ü n f t i g e Welt über dem Menschen aufgebaut. Jetzt, wo die mesquine Herkunft dieser Werthe klar wird, scheint uns das All damit entwerthet, ’sinnlos’ geworden… aber das ist nur ein Z w i s c h e n z u s t a n d .” Ibid., bd. 13, s. 49–50.
de hittillsvarande värdenas essens i själva verket är just deras plats: ovanför. Genom att abstrahera från värdenas innehåll, från det de säger liksom deras uppmaning att bända och böja omedelbara drifter i enlighet med dessa värden, menar sig Nietzsche få syn på deras djupare funktion: de förklarar det ”naturliga” livet som felaktigt och omoraliskt, de försvagar oss och skapar ressentiment, ångest och självhat. Våra hittillsvarande värden kan alltså sägas resultera ur den syntetiserande tänkande verksamhet som upprättar ett plan ovanför det varande, och som möjliggör ett dömande och ett organiserande av det varande utifrån detta plan, i kraft av ideal, normer, mål eller principer.133 Men det är också själva platsens legitimitet som kommit att vackla, då det börjat bli klart för oss att den inte emanerar från en gudomlig sfär, utan uppstår som ett led i olika inomvärldsliga strider om herravälde.
De högsta värdena devalveras utan att vi kan göra något åt det. Enkelt uttryckt och som sammanfattning av citatet ovan: i takt med att tron på värdenas gudomliga garant blir allt svårare att upprätthålla, och värdenas härkomst igenkänns som blott alltför mänsklig, töms de på kraft och slutar att generera mening till våra liv. Denna process benämns av Nietzsche som de högsta värdenas devalvering eller ”avvärderingen av de högsta värdena”.134
Nihilismen som historiskt skeende fångas in i rörelsen från värdenas devalvering till en omvärdering av alla värden. Det första ledet är det som sätter igång nihilismens process, det andra för Nietzsche den ”fullständiga nihilism” som också kommer att visa vägen ut ur krisen, och som alltså fortfarande ligger i framtiden.
Endast en fullständig omvärdering av alla hittillsvarande värden, vilket innebär ett omintetgörande av den vertikala logik som alltjämt definierar vår verklighetsförståelse och utgör grunden i vårt vetande, menar Nietzsche har förmågan att övervinna nihilismen. Alla försök att undkomma nihilismen utan att gå till botten med dessa värden och deras intima förbundenhet med det
133 Martin Heidegger, Nietzsche, bd. 2, Klett-Cotta, Stuttgart 1961, s. 26–27.
134 De hittillsvarande högsta värdena har enligt Nietzsche varit moraliska värden, sprungna ur en kristen kultur, och det är därför också dem som devalveringen i första hand gäller. Men som jag försöker klargöra finns det för Nietzsche en stark koppling mellan tron på moraliska värden och tron på kunskap i vår kultur. De moraliska värdena har också spelat – och fortsätter att spela – en avgörande roll i vår kunskapsbildning. Det är därför hela vår kunskapstradition; vår civilisation som byggd på denna kunskap, som är hotad av de moraliska värdenas devalvering. Se här inte minst hans många diskussioner med Kant, som i följande utdrag: ”Die r e c h t m ä ß i g k e i t im Glauben an die Erkenntniß wird immer vorausgesetzt: so wie die Rechtmäßigkeit im Gefühl des Gewissensurtheils vorausgesetzt wird. Hier ist die m o r a l i s c h e O n t o l o g i e das h e r r s c h e n d e Vorurtheil.” KSA, bd. 12, s. 265.
västerländska tänkandet, kommer istället att förstärka den nihilistiska sjukdomsprocessen.135 Det är därför han i citatet ovan talar om värdenas devalvering som blott ett mellantillstånd. Hur han tänker sig att omvärderingen av alla värden kommer att se ut mer specifikt är omedelbart kopplat till hans begrepp om vilja till makt, som jag kommer till längre ner.
2.2.3 Aktiv och passiv nihilism
Ett parallellt begreppspar till devalveringen och omvärderingen av alla värden är den aktiva respektive passiva nihilismen. Nietzsche ger själv en tät och komplex beskrivning av dessa begrepp som förtjänar att citeras in toto: