De parter som träffar det första avtalet i en avtalsrörelse anger tonen. Avtalet blir ett ”märke” eller en ”norm” som parterna på de efterföljande avtals-områdena har att förhålla sig till. Få frågor har diskuterats så intensivt och så länge som just frågan om hur normeringen i lönebildningen ska gå till.
Uppfattningarna har varierat beroende på vilken aspekt på lönebildningen det har handlat om. Nationalekonomer kan ha en uppfattning, regeringen en annan, fackliga förhandlare en tredje och en enskild företagare en fjärde. Medlings-institutets rapport ”Avtalsrörelsen och lönebildningen 2006” innehåller ett längre avsnitt om normering, vilket hänvisas till för en fördjupning.
Att den konkurrensutsatta sektorn ska ha en lönenormerande roll fanns en bred enighet om inför avtalsrörelsen. Den diskussion som inleddes under sommaren tyder på att enigheten håller på att naggas i kanten, främst när det gäller vilken roll Industriavtalet ska spela.
Medlingsinstitutets årsrapport 2006
I rapporten ”Avtalsrörelsen och lönebildningen 2006” redovisas fyrtio års diskussioner och försök att hitta en modell för att beräkna hur mycket arbets-kraftskostnaderna kan stiga i Sverige utan att vår internationella konkurrens-kraft äventyras. Vidare beskrivs de tankar om lönebildningen som låg till grund
1 Tidigare betecknades det underliggande inflationsindexet UND1X.
för 2000 års ändringar i medbestämmandelagen och inrättande av Medlings-institutet, propositionen 1999/2000:32 ”Lönebildning för full sysselsättning”.
Rapporten innehåller även en kort resumé av det resonemang som förs om normering i utredningsbetänkandet ”God sed vid lönebildning” (SOU 2006:36) och hur utredningens ställningstagande mottogs av arbetsmarknadens parter.
Sammanfattningsvis ansåg utredningen att en lönebildning i samhälls-ekonomisk balans innebär att de avtalsslutande parterna ska hålla kostnads-ökningarna i den egna sektorn inom den ram som den konkurrensutsatta sektorns norm har angivit. Den normen sätts, enligt utredningen, i avtalen mellan industrins parter. Utredningen diskuterar också om det ska vara möjligt att göra avsteg från normen och finner mot bakgrund av den grundläggande avtalsfriheten på arbetsmarknaden att avsteg måste kunna göras. Samtidigt anges under vilka förutsättningar avsteg uppåt är förenliga med god sed i lönebildningen. I remissvaren från arbetsmarknadens parter förekom delade meningar om avvikelser från normen; när och hur det ska kunna ske och om det överhuvudtaget ska vara tillåtet med avvikelser. Däremot fanns en enighet om att det är avtalen mellan industrins parter som utgör normen som sådan.
Varför normering och vem bestämmer normen?
Lönebildningen och den ekonomiska politiken fungerade mindre väl under 1980-talet och de första åren av 1990-talet. Trots kraftiga löneökningar steg inte reallönerna alls under dessa år. För att rädda sysselsättningen tvingades Sverige åren 1981 och 1982 till devalveringar som i sin tur drev upp
inflationstakten. Sedan början av 1990-talet har det skett en stegvis förändring av det institutionella ramverket. Sverige försöker inte längre upprätthålla en fast växelkurs. Riksdagen har slagit fast ett inflationsmål som inte får överskridas och en självständig Riksbank har i uppgift att – genom beslut om styrräntan – se till att inflationen på medellång sikt stabiliseras runt två procent.
Löneöknings- och inflationstakten dämpades, men först under andra halvan av 1990-talet började reallönerna stiga.
I den ovan nämnda propositionen betonas att lönebildningen är en viktig förutsättning för att klara sysselsättningen i en ekonomi med stabila priser.
Högre löneökningar än vad samhällsekonomin tål slår direkt mot syssel-sättningen och drabbar i första hand de grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Vidare sägs att förutsättningarna också i övrigt har ändrats.
Globaliseringen har ökat omvandlingstakten i näringslivet. Beslut i den ekonomiska politiken i enskilda länder framkallar omedelbara räntereaktioner på den internationella finansmarknaden. Sammantaget har marginalen för misstag krympt. Propositionen lyfter också fram att avkastningskravet på kapital i allt högre utsträckning har blivit internationellt givet. Om löntagar-organisationerna i ett enskilt land pressar upp löneökningstakten till en betydligt högre nivå än i andra länder leder det till att investeringarna och sysselsättningen minskar i det landet.
En bärande tanke i propositionen är att arbetskraftskostnadsutvecklingen i Sverige inte bör överstiga den i våra viktigare konkurrentländer. Eftersom de först tecknade avtalen i en avtalsrörelse blir lönenormerande är
förutsättningarna för en gynnsam utveckling störst om de första avtalen träffas på områden med tydlig internationell konkurrens såsom exportindustrin. Där är
möjligheterna att vältra över kostnaderna på andra högst begränsade. På hemmamarknaden är möjligheterna större att låta kunderna/konsumenterna finansiera de ökade kostnaderna.
Alltsedan den stora avtalsrörelsen 1998 har de först träffade avtalen inom industrin blivit normerande för senare träffade avtal på andra områden. Sett i termer av reallöneutveckling har det visat sig vara en lyckad ordning. Trots att de nominella löneökningarna har växlats ner kraftigt jämfört med perioden 1980–1995, har genom den låga inflationen arbetstagarna i Sverige kunnat räkna hem en 30 procentig reallöneförbättring under de senaste tio åren.
Samtidigt har Sveriges internationella konkurrenskraft bevarats. Ur samhälls-ekonomisk synvinkel får alltså lönebildningen fram till 2007 års avtalsrörelse betraktas som framgångsrik.
Avtalsrörelsen 2007
LO tog genom sin interna samordning ett kraftfullt grepp om avtalsrörelsen.
Målsättning var dubbel. Industrins avtal skulle vara normerande. Samtidigt skulle åstadkommas jämställda löner genom att avtalsområden med lågt löneläge fick rätt att kräva mer och påräkna stöd från de andra förbunden om det gick till konflikt. Detta gynnade i första hand kvinnodominerade avtals-områden. På andra områden – med löner motsvarande industrins – kunde det inte med stöd av samordningen krävas mer än vad parterna inom industrin kommit överens om i sina avtal. Någon samordning motsvarande LO:s förekom inte på tjänstemannasidan.
När 2007 års avtalsrörelse summeras kan några övergripande noteringar göras.
Ökningen av arbetskraftskostnaderna varierade något i de först träffade avtalen inom industrin. Allmänt uppfattades det att ökningen för treårsavtalen stannade på 10,2 procent, vilket kom att utgöra normen i de efterföljande
förhandlingarna. Avvikelser uppåt från normen ägde rum i avtal där LO-förbund som drogs fram av samordningen var parter. Men även avtalen för tjänstemän inom handeln och vissa delar av tjänstesektorn uppvisar ökningstal som överstiger industrins.
Diskussionen efter avtalsrörelsen
Redan under sommaren 2007 inleddes en diskussion i första hand bland ekonomer om utfallet av avtalsrörelsen och industrins lönenormerande roll.
Huvudfrågorna i diskussionen var om avtalen försvagat Sveriges konkurrens-kraft och om normeringen kanske skulle ske på andra områden än industrin, exempelvis tjänstesektorn där delar också är utsatt för internationell
konkurrens.
Efterhand har även arbetsmarknadens parter blandat sig i debatten. Här är den gemensamma nämnaren att parter på ömse sidor utanför industrin önskar få större inflytande över normeringen. Bevekelsegrunderna tycks dock vara oförenliga. Från arbetsgivarhåll anser en del att industrins parter tar för litet hänsyn till förhållandena på andra och mer personalintensiva områden.
Industrins avtal blir helt enkelt för dyra för dessa branscher. Ett antal fackliga organisationers utgångspunkt synes vara den rakt motsatta. Industrins
normering innebär en hämsko och förhindrar löntagarna på andra områden att ta ut högre löneökningar.
Det är tydligt att det fundament som lönebildningen har vilat på under de senaste fyra stora avtalsrörelserna (1998, 2001, 2004 och 2007) har börjat ifrågasättas i en annan omfattning än tidigare. Diskussionen spänner över stora fält och rör sig från om det överhuvudtaget behövs någon normering till hur normen ska bestämmas. Det är viktigt att framhålla lönebildningens betydelse inte bara för arbetsgivare och arbetstagare utan även för samhället som helhet.
I det avseendet har arbetsmarknadens huvudorganisationer ett stort ansvar.
Hur diskussionerna om normeringen faller ut och vilka beslut som fattas hos arbetsmarknadens parter kommer att få omedelbar betydelse för nästa stora avtalsrörelse som äger rum under 2010. Medlingsinstitutet avser att medverka i normeringsdebatten genom att anordna seminarier och konferenser för att belysa frågorna ur olika aspekter.