Den sista kategorin av narrationsteoretiker representeras av Hayden White, vars verk Metahistory från 1973 har varit föremål för debatt. Det är också White som oftast har kallats för relativist av sina his-toriefilosofiska motståndare.107 Liksom Ricoeur hävdar han med bestämdhet att livet inte är en berättelse.108 Berättelsernas funktion för människan är att organisera en kontingent, disparat och många gånger förvirrande verklighet.109 Hur vi väljer att konfigurera dessa berättelser, vilka troper och narrativa former vi använder, och hur vi förklarar historiska skeenden blir centralt för både vårt
historiemed-vetande och vår moraliska och politiska orientering.110 Dessa val har en viktig roll i Whites existentialistiskt influerade människosyn och omvärldsuppfattning, där ”ansvar” står som ett centralt begrepp.111 Vi gör det obekanta bekant genom att infoga det i en kulturellt sank-tionerad narrativ form. Han betonar inte lika explicit som Ricoeur berättelsens existentiellt meningsskapande funktion, men har påpekat att Ricoeur fått honom att inse att den öppna berättelsen tillåter att lä-saren skapar sin egen mening, oberoende av berättarens intentioner.112 White hävdar att historiker använder sig av samma figurativa språk som alla andra författare, och att deras skrifter därför kan analyseras utifrån samma retoriska kategorier som andra språkliga artefakter. White utarbetar i Metahistory ett schema för tolkning av historiska framställningar. Schemat grundar sig på att all historisk representa-tion i någon mån är retorisk eftersom historikern skapar en vision av det förflutna genom språkliga vändningar.113 Han menar att histori-kern först måste prefigurera världen i enlighet med de fyra metatroper som styr språkliga framställningar, innan hon kan organisera händel-ser och skeenden i förklarande berättelhändel-ser. Genom dessa val förklaras hur relationerna mellan olika företeelser i det förflutna såg ut. Att förstå något är att förflytta en företeelse från det ”okategoriserade” och skrämmande till det kategoriserade, och genom associationer väl-kända. Denna process styr det urval som historikern gör. Endast det som låter sig klassificeras kan hävda sin plats i berättelsen.114
Den enklaste metatropen är metaforen, där man helt enkelt fram-ställer något okänt som något annat välkänt. Exempel på detta kan ses när en person eller händelse jämställs med och benämns efter någon eller något vedertaget ont eller gott.115 Metonymin använder White på ett något annorlunda sätt jämfört med gängse retorik. Vanligtvis menar man med detta begrepp, som bokstavligen betyder namnbyte, att en del får representera helheten för att konkretisera något abstrakt. Om en författare skriver att Per Albin Hansson räddade Sverige från kriget, menar denne inte att han gjorde det ensam utan låter honom representera alla de ansträngningar som höll Sverige utanför kriget.
White använder istället ofta begreppet metonymi när han vill beskriva hur en del, eller kategori, driver fram den historiska utvecklingen. Arbetarklassen i Marx teori har enligt White en sådan funktion. Den enskilde individens förhållningssätt blir begripligt och tar plats i be-rättelsen genom att han klassificeras, och på så sätt görs meningsfull. Det historiska fältet delas in efter en princip om ”minsta gemensamma nämnare”, och metonymin är därför reducerande.116 Den tredje me-tatropen är synekdoken, som reducerar komplexiteten genom att be-skriva det okändas essens som något som är identiskt med helhetens essens.117 Odalbonden i de äldre historieböckerna fyller exempelvis denna funktion när hans frihetslängtan får representera hela Sveriges strävan efter frihet och oberoende. Slutligen är ironin den trop som speglar ett ifrågasättande av urvalsprinciper överhuvudtaget. Eftersom allt kan benämnas med sin motsats kan, beroende på kontexten, vad som helst benämnas vad som helst.118
Samma ord kan ha funktionen av metonymi eller synekdoke i en mening. Exempelvis kan meningen ”Sveriges försvar var omodernt” få olika mening beroende på om ”försvar” läses som metonymi el-ler synekdoke.119 Denna tropologi utgör ett verktyg vid analysen av berättelserna i materialet. Begrepp kommer att få en ny retorisk funk-tion i berättelserna när de används på ett nytt sätt, vilket är ett av de förfaranden som författarna tar i bruk när de konstruerar retoriska vändningar. Dessa vändningar påverkar i sin tur berättelsernas sens-moral.120
Var och en av dessa metatroper leder fram till en förklaringsmodell och en narrativ form, vilka i sin tur implicerar ett ideologiskt ställ-ningstagande. Enligt White är detta inte determinerat.121 Förenklat kan man säga att metaforen idealtypiskt leder till en förklaring som bygger på formella argument. Argumentationen förs utifrån stipule-rade lagar och logiska resonemang, exempelvis ”allt som går upp måste också gå ner”. Detta kan användas för att förklara såväl Romarrikets fall som depressionen under 1930-talet. Detta leder inte som i andra förklaringsmodeller till stora synteser, utan materialet presenteras i
hela sin disparata vidd.122 Den narrativa form som dessa föreställ-ningar kan uttryckas genom är vad White kallar en ”romans”. I denna kan människan genom egna ansträngningar besegra makterna och det goda kan segra över det onda. I de fall som romansen kombineras med vad White kallar en ”anarkistisk” narrativ form kan detta impli-cera föreställningar om ett urtida förlorat paradis som på något sätt kan återupprättas. I det nu som berättaren befinner sig i framställs vä-gen från det förflutna som ett förfall, enligt en regressiv berättelse.123
Metonymin implicerar istället en mekanisk förändringsprocess, där det historiska förloppet förklaras genom att delarna relateras till hel-heten. Skeendena ses som förklarade när historikerna har identifierat vilka delar som är orsak och vilka som är effekter, och förändringen sker via tydliga brott och revolutioner. Den narrativa form som detta kan generera är tragedin, där någon eller något offras men där de överlevande kan dra lärdom eller nytta av erfarenheten. Synekdoken genererar idealtypiskt en organisk förändringsprocess, där en konti-nuerlig utveckling presenteras. I denna är det dock inte människan själv som ytterst styr över förloppet. Även denna förklaringsmodell implicerar ett lyckligt slut, vad White kallar komedi, och vad jag van-ligtvis benämner en progressiv berättelse. Människan är kapabel att tillfälligt av egen kraft övervinna motgångarna och skapa harmoni, men förändringarna härrör ytterst från krafter som hon inte kan på-verka.124 Gemensamt för dessa två narrativa former är att de uttrycker reducerande respektive syntetiserande ambitioner hos författaren. Det är de stora historiska förändringsprocesserna som skall förklaras.125
Den fjärde metatropen ironin leder till en kontextuell förklarings-modell, vilket i sin tur uttrycks genom ”satiren” som narrativ form. Skeenden och handlingar förklaras genom de olika relationer de har till en mängd olika kontexter. De stora förklaringsmodellerna undviks och tillvaron framställs som oförutsägbar och slumpartad.126 Dessa samband skall ses som idealtypiska och de olika narrativa formerna och förändringsprocesserna kan kombineras på olika sätt, om än inte hur som helst.127
Whites strukturalistiska ansats i Metahistory fick under decen-nierna efter publiceringen stå tillbaka för en mer generell syn på reto-riken som meningsskapande redskap.128 Jag kommer huvudsakligen att utgå ifrån ”den sene” White. I analysen kommer jag således att använda en liten del av detta komplexa tankesystem. De element i Whites modell som jag ser som användbara på det aktuella materialet är, förutom en retorisk infallsvinkel, en lyhördhet för hur vissa ord får en metaforisk funktion och hur denna funktion förändras proces-suellt.129 Jag finner även att berättelsernas narrativa form har en stor betydelse för den sensmoral de genererar.
Som inledningsvis påpekades har White anklagats för både relati-vism och skepticism. White menar själv att all historisk representation måste vara relativistisk i den meningen att vad som kan sägas begrän-sas av det språk som vi har tillgång till. Detta innebär emellertid att vi, eftersom vi har möjlighet att översätta mellan olika språk och narra-tiva former, också kan spränga dessa relativistiska ramar.130 White ser följaktligen ingen absolut begränsning i de språkliga figurationerna, men han menar att det är nödvändigt att historiker blir medvetna om att de finns.
White är även tydlig med att skildringarna av de utvalda händel-serna inte innebär olika verkligheter utan olika berättelser om samma verklighet.131 Han påpekar att ju mer kunskap vi har om ett utsnitt av verkligheten, desto mer medvetna blir vi om att våra troper och ge-neraliseringar ger en förenklad bild av denna verklighet. Historikerna måste öka sin medvetenhet om att denna fiktiva dimension även äger giltighet för de språkliga spår som historikern arbetar med och den del av verkligheten som hon inte vet så mycket om.132
Ett centralt tema i Whites tankesystem är, i Beckers efterföljd, dis-tinktionen mellan händelse och fakta. White använder därmed be-greppet fakta på ett okonventionellt sätt när han definierar ett faktum som tolkningen av händelsen. Han ifrågasätter inte att man kan få kunskap om enskilda historiska händelser. Däremot är sammanfo-gandet av flera av dessa händelser till historiska fakta en diskursiv
konstruktion: ”[T]he facts are a function of the meaning assigned to events, not some primitive data that determine what meanings an event can have.” 133 White menar inte att historikerns källkritiska me-tod kan eller bör avskaffas, men historikern måste vara uppmärksam på vilka fakta som cementeras i historiekulturen utifrån olika hän-delser. Dessutom krävs en lyhördhet för hur dessa fakta generaliseras och kommuniceras. De olika nivåerna, händelse och fakta, reduceras vanligtvis till samma ontologiska nivå, och de sistnämnda ges därför illusionen av eviga sanningar.134
Det existerar markanta epistemologiska skillnader mellan Whites och Ricoeurs ställningstaganden, men som jag ser det finns den största skillnaden på en moralisk nivå.135 Medan White riktar in sig på his-torikerns kreativa författande och de moraliska implikationer detta har för dagens och framtidens samhälle, fokuserar Ricoeur i högre grad hela processen, från händelse och nedteckning till tolkning. Om Ricoeur betonar historikerns ansvar gentemot döda, levande och ännu inte födda människor, så är Whites moraliska och politiska val i högre grad relaterade till nutiden och framtiden. Så som jag läser honom menar inte White att hans epistemologiska grundantaganden skiljer sig från Ricoeurs i någon större utsträckning, medan Ricoeur däremot i mycket högre grad distanserat sig från White.136 Annorlunda formu-lerat kan man säga att avståndet mellan Ricoeur och White är större än det mellan White och Ricoeur.
Det har funnits en benägenhet att betona likheterna mellan Carrs och Ricoeurs epistemologiska positioner.137 Jag skulle istället vilja peka på de gemensamma drag som trots alla olikheter finns mellan Ricoeurs och Whites ställningstaganden.138 Huruvida en berättelse är viktig att berätta är, enligt Ricoeur, avhängigt av människors rätt till erkännande. Berättelsen är dessutom alltid beroende av vår fantasi, våra språkliga figurer och våra kulturellt betingade narrativa former, vilket jag ser som närbesläktat med Whites position. Detta får inte tolkas som att Ricoeur skulle sudda ut gränserna mellan fiktion och historisk representation, vilket för övrigt inte heller White gör.
Sökan-det efter sanning som en regulativ idé har dock en mer central plats i Ricoeurs argumentation.139
Enligt min mening får de relativistiska dragen i Whites narrations-teori också för stor tyngd om de lingvistiska premisserna inte tas med i beräkning. Att White vågar hävda att varje historisk berättelse av nöden måste vara relativ i förhållande till det språk som den förmedlas genom, tas till intäkt för en mycket mer långtgående relativism.140 Detta får till följd att Whites språkligt orienterande teorier inte tas i anspråk i den utsträckning som skulle kunna vara möjligt.141
Skillnaderna mellan Ricoeur och White bör dock inte negligeras. Ricoeur betonar på ett helt annat sätt spårets och vittnets betydelse. Han menar att spåret och vittnets utsaga om att ”jag var där” sät-ter gränser för med vilka begrepp historikern kan tolka händelsen. Ricoeur hyser också en större tilltro till den historiska berättelsens förmåga att återge kausala samband.142