När jag i intervjurunda två, år 2012, frågar E om problematiken med att fo-kusera på barnet eller mamman, berättar E att mycket förändrats sedan vår senaste intervju fyra år tidigare:
E2: Problematisering kring det här är lite överspelad. Dels jobbar vi inte med långa kontakter längre, vi jobbar inte med täta kontakter längre, verkligheten är så annorlunda. Vi jobbar inte med bara barnen. Ramen är fullständigt (be-tonade ordet mycket starkt) annorlunda. Och ändå så tror jag att [vi har] ett analytiskt förhållningssätt om man skulle kunna kalla det så. /…/ Analytiskt betonade spädbarnskonsultationer. Eller någonting sånt. Så det är helt an-norlunda jämfört med när du gick in och intervjuade sist.
Det är tydligt att mycket hänt på några år. Metoden spädbarnsanalys har ersatts av någonting annat, man vill fortfarande arbeta med spädbarn och föräldrar men på grund av rådande omständigheter har man valt att omfor-mulera metoden radikalt. På grund av sviktande patientunderlag och en vilja att ändå få arbeta med spädbarn och mödrar, arbetar man aktivt med att finna nya sätt att arbeta på.
Vissa analytiker fann resultaten från Björn Salomonssons forskning bekräf-tande, de stärkte dem i deras känsla kring hur man kunde arbeta. Salomons-sons forskning innebar att analytikerna fick mera kunskap om hur mam-morna uppfattar behandlingen, och på vilket sätt behandlingen påverkat mammorna och barnen. Dessa nya kunskaper bidrar till hur behandlingen utvecklas.
G2: Det har varit bekräftande. Det har varit bekräftande resultat, det är så man själv upplevt det ungefär. /…/ Jag har inte ändrat mig någonting, det var mera någonslags bekräftelse av att vi kanske var lite omhändertagande, det var någonting där som jag kände innan också, och som jag kände att jag kan vara lite mer som jag vill. Det kändes som om det stämde. Jag har inte ändrat mig efter den utan snarare blivit stärkt i det jag gör, tycker jag.
Björn Salomonssons forskning stärkte G, som kände sig bekräftad i att vara omhändertagande och kände något som stämde överens med hur mammorna uppfattade det hela.
Björn Salomonssons forskningsprojekt på Karolinska Institutet verkar få stor betydelse för gruppen och metoden i och med att a) gruppen genom forskningen fick fall att arbeta med, b) analytikerna blev intervjuade och fick chans att enskilt tillsammans med Björn Salomonsson reflektera över sitt arbete och c) forskningsresultaten bekräftade något flera av analytikerna redan känt på sig. På så sätt verkar forskningen bidra på flera sätt till att stämningen i gruppen förändras.
Fas 4 – Ett nytt arbetssätt utvecklas
När jag i intervjurunda två, år 2012, frågar E om problematiken med att fo-kusera på barnet eller mamman, berättar E att mycket förändrats sedan vår senaste intervju fyra år tidigare:
E2: Problematisering kring det här är lite överspelad. Dels jobbar vi inte med långa kontakter längre, vi jobbar inte med täta kontakter längre, verkligheten är så annorlunda. Vi jobbar inte med bara barnen. Ramen är fullständigt (be-tonade ordet mycket starkt) annorlunda. Och ändå så tror jag att [vi har] ett analytiskt förhållningssätt om man skulle kunna kalla det så. /…/ Analytiskt betonade spädbarnskonsultationer. Eller någonting sånt. Så det är helt an-norlunda jämfört med när du gick in och intervjuade sist.
Det är tydligt att mycket hänt på några år. Metoden spädbarnsanalys har ersatts av någonting annat, man vill fortfarande arbeta med spädbarn och föräldrar men på grund av rådande omständigheter har man valt att omfor-mulera metoden radikalt. På grund av sviktande patientunderlag och en vilja att ändå få arbeta med spädbarn och mödrar, arbetar man aktivt med att finna nya sätt att arbeta på.
Sviktande patientunderlag
I fas fyra har gruppen stora problem som har att göra med tillströmningen av fall, och som handlar om psykoanalysens status och roll i samhället. Björn Salomonssons forskningsprojekt är avslutat och inga nya fall tillkommer den vägen. Landstinget har dragit in pengarna för utbildningen, så den vägen får man inte heller finansiering till nya fall. Men det är inte bara en finansie-ringsfråga, för det finns möjlighet för intresserade att få pengar via fonden Lille Hans, och även läkarna som ju har möjlighet att ge behandlingar inom ramarna för högkostnadsskyddet har få sökande, även om de får flera fall att arbeta med än de som är psykologer till sin grundutbildning och inte kan få patienter via högkostnadsskydd.
J: Så nu är det väldigt frustrerande, vi har fyra telefontider per vecka som vi alltid haft, men det är nästan ingen som ringer. Och det är några år nu som ingen ringt. Vi har haft någon då och då, men det har alltid kommit via kolle-ger. Det är någonsting som gör att det… det handlar inte bara om spädbarn, det handlar om psykoanalys i allmänhet, psykoanalysens situation just nu. Människor söker i första hand till andra ställen, psykoanalytiker är inte så vär-derade just nu, det finns ett mindre tryck att vända sig till psykoanalytiker. Läkarna har fortfarande arbete, men ändå, det är ett tryck att arbeta mindre med psykoanalys och mera med terapier. Att minska frekvensen. Det finns i allmänhet, i kulturen vi har idag. Det här speglar samma sak.
Flera analytiker menar att det inte ligger i tiden att vilja söka psykoanalys, folk förstår inte riktigt vad det handlar om och få är villiga att satsa så myck-et som dmyck-et krävs. Att en mamma ska komma fyra gånger i veckan med sitt spädbarn är för många familjer en svår sak att klara av. Analytikerna måste, oberoende av hur de skulle önska att de fick arbeta, foga sig till en tuff verk-lighet.
Att marknadsföra sig, berätta att man finns och vad man har att erbjuda är ett stort problem för gruppen. En analytiker säger så här: ”Vi hittar inget sätt att annonsera vår verksamhet på ett effektivt sätt med tillräckligt låga arvo-den.” F bekräftar bilden av att det är ett problem att man inte lyckas mark-nadsföra sig.
F2: Vi lyckas inte med och kan inte klara marknadsföringen, vi lyckas inte med det. När det var nytt och psykoanalys fortfarande gällde, Johan var och pratade på många ställen på ett väldigt engagerande sätt, det skrevs flera artik-lar, det var radioprogram, och sen kom forskningen… Men vi lyckas inte komma någonvart med att visa att vi finns och att vi har något att komma med. Och det tycker jag är ett viktigt problem.
De flesta talar om svårigheten att få fall, men det gäller inte för alla. Det finns ett fåtal som har fall kontinuerligt. G uppger sig ha fall kontinuerligt.
Sviktande patientunderlag
I fas fyra har gruppen stora problem som har att göra med tillströmningen av fall, och som handlar om psykoanalysens status och roll i samhället. Björn Salomonssons forskningsprojekt är avslutat och inga nya fall tillkommer den vägen. Landstinget har dragit in pengarna för utbildningen, så den vägen får man inte heller finansiering till nya fall. Men det är inte bara en finansie-ringsfråga, för det finns möjlighet för intresserade att få pengar via fonden Lille Hans, och även läkarna som ju har möjlighet att ge behandlingar inom ramarna för högkostnadsskyddet har få sökande, även om de får flera fall att arbeta med än de som är psykologer till sin grundutbildning och inte kan få patienter via högkostnadsskydd.
J: Så nu är det väldigt frustrerande, vi har fyra telefontider per vecka som vi alltid haft, men det är nästan ingen som ringer. Och det är några år nu som ingen ringt. Vi har haft någon då och då, men det har alltid kommit via kolle-ger. Det är någonsting som gör att det… det handlar inte bara om spädbarn, det handlar om psykoanalys i allmänhet, psykoanalysens situation just nu. Människor söker i första hand till andra ställen, psykoanalytiker är inte så vär-derade just nu, det finns ett mindre tryck att vända sig till psykoanalytiker. Läkarna har fortfarande arbete, men ändå, det är ett tryck att arbeta mindre med psykoanalys och mera med terapier. Att minska frekvensen. Det finns i allmänhet, i kulturen vi har idag. Det här speglar samma sak.
Flera analytiker menar att det inte ligger i tiden att vilja söka psykoanalys, folk förstår inte riktigt vad det handlar om och få är villiga att satsa så myck-et som dmyck-et krävs. Att en mamma ska komma fyra gånger i veckan med sitt spädbarn är för många familjer en svår sak att klara av. Analytikerna måste, oberoende av hur de skulle önska att de fick arbeta, foga sig till en tuff verk-lighet.
Att marknadsföra sig, berätta att man finns och vad man har att erbjuda är ett stort problem för gruppen. En analytiker säger så här: ”Vi hittar inget sätt att annonsera vår verksamhet på ett effektivt sätt med tillräckligt låga arvo-den.” F bekräftar bilden av att det är ett problem att man inte lyckas mark-nadsföra sig.
F2: Vi lyckas inte med och kan inte klara marknadsföringen, vi lyckas inte med det. När det var nytt och psykoanalys fortfarande gällde, Johan var och pratade på många ställen på ett väldigt engagerande sätt, det skrevs flera artik-lar, det var radioprogram, och sen kom forskningen… Men vi lyckas inte komma någonvart med att visa att vi finns och att vi har något att komma med. Och det tycker jag är ett viktigt problem.
De flesta talar om svårigheten att få fall, men det gäller inte för alla. Det finns ett fåtal som har fall kontinuerligt. G uppger sig ha fall kontinuerligt.
I: Har du haft fall hela tiden? G2: Ja. Det har jag faktiskt haft. I: Och nu?
G2: Nu har jag ett fall. Jag har haft utrymme för ett fall i veckan hela tiden. Så jag har haft turen att få fall hela tiden.
I: Har det varit svårt att få fall?
G2: Ja, det har varit svårt periodvis, och nu är det extra svårt, för nu har vi inte längre det här landstingsavtalet som vi hade tidigare.
I: Så de som kommer nu, betalar de själva eller kommer de via Lille Hans? G: Ja, vi har en liten chans att få via Lille Hans just nu eftersom det är så få andra som söker [psykoanalys]. Nu kom jag in med den här sista nu i ett skede när det inte var så många andra, så de går på Lille Hans pengar. Det känns väldigt svårt att ta betalt av spädbarnsföräldrar, tycker jag, speciellt fyra gånger i veckan, det är nästan ogörligt. Det känns lite knepigt. Men det har löst sig. Så för dem jag jobbar med nu går det bra.
Lille Hans är en stiftelse som man kan söka pengar från för psykoanalys för barn. Spädbarnsanalys prioriteras inte alltid, men som G säger att det är få sökande även där och då finns det större möjligheter för dem som söker spädbarnsanalys att få bidrag. G undantaget talar de flesta av informanterna om svårigheten att få fall.
Seminarierna blir administrativa
På grund av det sviktande patientunderlaget har man börjat tänka kring alter-nativa sätt att arbeta för att få patienter. Seminariearbetet går mycket ut på att tala om administrativa frågor: att diskutera hur man ska gå vidare för att få fall att arbeta med.
F2: Vi har träffats få gånger nu, folk reser och det kommer annat emellan, jag har varit borta och andra också. Jag tycker ju att det har varit ibland väldigt mycket administration, och prat om hur ska vi göra, hur ska vi bära oss åt för att få fall och hur ska vi lösa det här. Det har fått ta ganska mycket av semina-rietiden, och det har dragits fall, och det är det som man skulle kunna ha mycket mer av för det är det som ger något. Även om det inte är analysfall utan andra konsultationer. Och där tycker jag att, enligt min uppfattning ger vi varandra mycket där. Sen har det varit svårt att få till det här med läsningen och diskussionen också den här terminen. Det har varit mycket praktiskt som har tagit tid.
E tar upp bekymret att medelåldern i gruppen är hög, de flesta närmar sig pensionsåldern, flera har redan pensionerat sig men fortsätter med späd-barnsanalys. F talar om problematiken med den höga medelåldern:
F2: Nu handlar det om att sprida ut den här kunskapen… Jag skulle önska att det kan väcka till liv igen det här gamla spädbarnsanalytiska arbetet, tätare och längre. Men det känns oklart, de flesta är gamla, det får inte ta för lång tid. Det känns bekymmersamt.
I: Har du haft fall hela tiden? G2: Ja. Det har jag faktiskt haft. I: Och nu?
G2: Nu har jag ett fall. Jag har haft utrymme för ett fall i veckan hela tiden. Så jag har haft turen att få fall hela tiden.
I: Har det varit svårt att få fall?
G2: Ja, det har varit svårt periodvis, och nu är det extra svårt, för nu har vi inte längre det här landstingsavtalet som vi hade tidigare.
I: Så de som kommer nu, betalar de själva eller kommer de via Lille Hans? G: Ja, vi har en liten chans att få via Lille Hans just nu eftersom det är så få andra som söker [psykoanalys]. Nu kom jag in med den här sista nu i ett skede när det inte var så många andra, så de går på Lille Hans pengar. Det känns väldigt svårt att ta betalt av spädbarnsföräldrar, tycker jag, speciellt fyra gånger i veckan, det är nästan ogörligt. Det känns lite knepigt. Men det har löst sig. Så för dem jag jobbar med nu går det bra.
Lille Hans är en stiftelse som man kan söka pengar från för psykoanalys för barn. Spädbarnsanalys prioriteras inte alltid, men som G säger att det är få sökande även där och då finns det större möjligheter för dem som söker spädbarnsanalys att få bidrag. G undantaget talar de flesta av informanterna om svårigheten att få fall.
Seminarierna blir administrativa
På grund av det sviktande patientunderlaget har man börjat tänka kring alter-nativa sätt att arbeta för att få patienter. Seminariearbetet går mycket ut på att tala om administrativa frågor: att diskutera hur man ska gå vidare för att få fall att arbeta med.
F2: Vi har träffats få gånger nu, folk reser och det kommer annat emellan, jag har varit borta och andra också. Jag tycker ju att det har varit ibland väldigt mycket administration, och prat om hur ska vi göra, hur ska vi bära oss åt för att få fall och hur ska vi lösa det här. Det har fått ta ganska mycket av semina-rietiden, och det har dragits fall, och det är det som man skulle kunna ha mycket mer av för det är det som ger något. Även om det inte är analysfall utan andra konsultationer. Och där tycker jag att, enligt min uppfattning ger vi varandra mycket där. Sen har det varit svårt att få till det här med läsningen och diskussionen också den här terminen. Det har varit mycket praktiskt som har tagit tid.
E tar upp bekymret att medelåldern i gruppen är hög, de flesta närmar sig pensionsåldern, flera har redan pensionerat sig men fortsätter med späd-barnsanalys. F talar om problematiken med den höga medelåldern:
F2: Nu handlar det om att sprida ut den här kunskapen… Jag skulle önska att det kan väcka till liv igen det här gamla spädbarnsanalytiska arbetet, tätare och längre. Men det känns oklart, de flesta är gamla, det får inte ta för lång tid. Det känns bekymmersamt.
Man upplever sig ha mycket kunskap och viktiga erfarenheter som man skulle vilja dela med sig av till andra, sprida kunskapen.
J: Men visst har vi pratat mycket om att försöka hitta sätt för att nå föräldrarna och där har vi funderat endel om vi borde ändra vår inställning, för under en lång tid har vi tänkt att vi sitter här och vi har den här kompetensen, varsågod kom till oss och använd er av vår kompetens. Det är en övertygelse. /…/[I an-sökningar vi nu skrivit] visar sig en ändring som vi tänkt igenom. Det är fort-farande så att vi är här och har den här kompetensen, men vi måste hitta ett sätt som de andra förstår det på och kan ta emot det. Då har vi tänkt att föräld-rar och personal på BVC har svårt att formulera sina behov i termer av att ”jag behöver träffa en psykoanalytiker”, kanske inte ens en psykolog. Då har vi tänkt att det kan vara lättare om vi försöker vara där på plats, och vara där de jobbar, MVC, BVC, och prata om vilka typer av problem det skulle kunna vara bra att få prata om och låta någon terapeut komma in. Att personal och föräldrar ska få chansen att prata med en psykoanalytiker, utan att känna att det är ett jättesteg.
Några analytiker har aktivt sökt pengar för att verksamheten ska kunna fort-sätta i någon form, och i samband med att skriva ansökningar har man disku-terat alternativa sätt att arbeta på. Flera analytiker betonar att man har en verklighet att förhålla sig till, denna verklighet innebär att man måste bed-riva behandlingen baserad på patientens önskemål, om mamma vill ha mer stöttande, rådgivande hjälp och inte vill träffas så ofta så måste analytikern vara beredd att bistå. Tidigare hade de en hållning av att de erbjuder psykoa-nalytisk behandling för spädbarn som innebär att man träffar barnet fyra gånger i veckan – nu är deras inställning att de som analytiker träffar mamma, pappa, barn eller den de som kan frigöra sig, så ofta man hittar gemensamma tider, och arbetar med fokus på barnet i mån av möjlighet, men man fokuserar även mycket på mamma om det är så att hon behöver det. Om hon behöver någon annan form av stöd än spädbarnsanalys får man vara beredd på det. Man har inte möjlighet att hålla fast vid principer om frekvens och fokus under rådande omständigheter.
Björn Salomonsson är aktiv med att utveckla nya metoder för att arbeta koanalytiskt med små barn, och han har skrivit en bok som handlar om psy-koanalytiskt arbete med spädbarn (och lite större barn) och föräldrar (Salomonsson och Winberg Salomonsson 2012), söker aktivt pengar för verksamhet med BVC. Projektet kallar han "Tryggare kan flera vara - psy-kodynamisk handledning och behandling vid BVC". En av analytikerna me-nar att det sätt att arbeta man nu utvecklar skiljer sig från spädbarnsanalys så som Johan Norman beskrev den på flera sätt.
I: den här nya metoden, vad innebär den, till skillnad från spädbarnsanalys? A2: Arbeta med frågor kring föräldraskap och spädbarnspatologi utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv, men utan gå in med en specifikt på förväg
anbrin-Man upplever sig ha mycket kunskap och viktiga erfarenheter som man skulle vilja dela med sig av till andra, sprida kunskapen.
J: Men visst har vi pratat mycket om att försöka hitta sätt för att nå föräldrarna och där har vi funderat endel om vi borde ändra vår inställning, för under en lång tid har vi tänkt att vi sitter här och vi har den här kompetensen, varsågod kom till oss och använd er av vår kompetens. Det är en övertygelse. /…/[I an-sökningar vi nu skrivit] visar sig en ändring som vi tänkt igenom. Det är fort-farande så att vi är här och har den här kompetensen, men vi måste hitta ett sätt som de andra förstår det på och kan ta emot det. Då har vi tänkt att föräld-rar och personal på BVC har svårt att formulera sina behov i termer av att ”jag behöver träffa en psykoanalytiker”, kanske inte ens en psykolog. Då har vi tänkt att det kan vara lättare om vi försöker vara där på plats, och vara där de jobbar, MVC, BVC, och prata om vilka typer av problem det skulle kunna vara bra att få prata om och låta någon terapeut komma in. Att personal och