• No results found

Inte en obegränsad naturrättsprincip

3. Val av faktisk lag och principen om partsautonomi

3.7 Inte en obegränsad naturrättsprincip

”Existensen av en generell transaktionell lagregel som stödjer partsautonomi är nästan för bra för att vara sann”.53

”Det vore felaktigt, eller övereuforiskt, att tro att parters autonomi att välja lag eller lagregler tillämpliga på deras tvist är helt obegränsad”.54

46 Tronc commun innebär att något är gemensamt såväl som obligatoriskt för alla.

47 Blessing, (1999), s. 398ff

48 a.a., s. 406

49 a.a., s. 406ff

50 Cordero Moss, (1999), s. 73

51 a.a., s. 74

52a.a., s. 74f

53 Hunter & Redfern, (1999), s. 97

Dessa två citat understryker den allmänna villfarelsen bland aktörer inom internationell handel att parternas val av faktisk lag exklusivt styr deras avtalsförhållande. Parter och andra aktörer litar till att när väl tillämplig lag är vald är inga andra lagregler relevanta i hänsyn till det rättsliga förhållandet mellan parterna.55 Det är sant att parterna i ett internationellt handelsavtal har långtgående frihet att välja vilken lag som skall reglera deras avtalsförhållande och tvister relaterade till detta.56 Även om valet av lags konsekvens principiellt betyder att alla andra potentiella lagar exkluderas från att styra parternas avtalsförhållande, är dock inte förkastandet av alla andra lagregler utom den av parterna valda total. Principen om partsautonomi är underkastad en mängd restriktioner, t ex. åsidosättande tvångsregler och ordre public restriktioner.57

3.7.2 Restriktioner

Då parternas frihet att välja tillämplig lag inte är obegränsad måste man lyfta frågan om vilka restriktioner partsautonomi är föremål för. Studien ger inte utrymme för en detaljerad undersökning av vilka restriktioner partsautonomi kan påverkas av, men för att få en full förståelse för den följande diskussionen måste man dock ha en grundläggande kunskap i ämnet;

om inte partsautonomi var föremål för några som helst restriktioner vore en diskussion om bestämmandet av principens omfattning onödig.

En vanligt förekommande ansats vid försök att begränsa parternas frihet att välja faktisk lag är att ange specifika lagområden där enskilda parter inte har någon rätt att välja lag. Dessa områden sätter upp yttergränserna för partsautonomi och ett val av utländsk lag kommer inte att påverka tillämpningen av den nationella lagen i dessa områden. Ett sätt att göra detta på är att införa konfliktregler vilka exkluderar tillämpning av partsautonomi inom dessa specifika lagområden, exempel på sådana områden är konkurrensrätt, arbetsrätt, och konsumenträtt. Ett annat sätt är att ge den faktiska regeln en upphävande karaktär.58 Nationella intressen vilka ofta ges en upphävande karaktär inkluderar skyddsregler för den svagare avtalsparten59, skyddsregler för tredje part60, regler antagna för att reglera nationell ekonomi61 och skyddsregler för allmänintressen62.

Det finns mängder av olika metoder tillgängliga för nationella lagstiftare för att begränsa omfattningen av partsautonomi och de av parterna valda lagreglernas tillämplighet63. Rättsvetare har försökt klassificera och definiera dessa metoder, dock finns ännu ingen universellt accepterad klassificering. Den generella uppfattningen verkar dock vara att den valda lagens tillämplighet, dvs. partsautonomi, kan vara begränsad pga. ordre public, åsidosättande tvångsregler och andra konfliktregler. Det verkar också vara en allmän uppfattning att den valda lagen måste vara bona fide och legal.

Cordero Moss föreslår att det kan vara tillåtligt att begränsa partsautonomi på tre grunder; (1) valet av utländsk lag måste förkastas om tillämpningen kränker grundläggande princip om allmän policy, (ordre public); (2) valet av tillämplig lag vidare är otillåtlig när andra konfliktregler tillämpas; och (3) tillämpningen av den valda lagen kan bli begränsad pga. åsidosättande tvångsregler.64 Redfern och Hunter anser att så länge avsikten uttryckt av parterna vid val av tillämplig lag är bona fide, legal och det inte finns anledning att förkasta parternas val pga. allmän

policy skall partsautonomi inte begränsas.65 (Romkonventionen har infört stadgande relaterat till bona fide66 valfrihet och ingen kränkning av allmän policy67.)68 På liknande sätt identifierar Blessing tre begränsningar på parternas frihet att välja tillämplig lag; (1) ett val av tillämplig lag skall betraktas som ogiltig om avsikten är att bedra lagen; (2) tvångsregler från ett annat rättsligt system än det som valts kan i vissa situationer tillämpas; och (3) allmän policy kan i vissa fall begränsa parternas valfrihet.69

Medan Cordero Moss, Redfern, Hunter och Blessing antar en rätt likartad ansats och förespråkar att partsautonomi i undantagsfall kan begränsas, är Kühn av en annan åsikt. Kühn betonar att ”den upphävande principen i internationellt skiljedomsförfarande borde vara att följa parternas val av lag även om sådan lag strider mot tvångsreglerna i ett annat land kopplat till avtalet”. Han hävdar att skiljedomsnämnden skall tillämpa den lag som parterna valt samt den ordre public från den valda lagens land. Vidare understryker han att om inte tvångsregler från ett annat land också är del av allmän policy gällande den av parterna valda lagen, måste de åsidosättas.70 Kühn drar slutsatsen att skiljedomsnämnden inte bara skall respektera parternas val av faktisk lag; den måste också åsidosätta alla andra länders tvångsregler.71

3.7.3 Sammanfattning

Principen om partsautonomi är inte obegränsad, det ovan anförda visar att nationella auktoriteter i vissa situationer begränsar principen exempelvis genom att införa åsidosättande tvångsregler eller genom hänvisande till ordre public. Det är förståeligt att nationella lagstiftare i vissa fall har en önskan att avgöra vilka enskilda aktörer skall tillåtas rätten att undandra sig från den inhemska lagen. Man måste dock ha i åtanke att alla begränsningar av tillämpningen av den valda lagen öppnar upp en situation av osäkerhet. Det måste antas att varje val av tillämplig lag är baserad på noggrann undersökning av valets innebörder, även om parterna dessutom inte gjorde en försiktig utvärdering när avtalet undertecknades måste det antas att de önskar utvärdera situationen i ljuset av den valda lagen när en tvist uppstår.72 Skälet bakom varje begränsning måste därför vara balanserad med parternas intresse i förutsägbar och konsekvent tillämpning av lagreglerna.

Även om den potentiella tillämpningen av tvångs- och konfliktregler, andra än partsautonomi, skapar oförutsägbara faktorer så betyder inte det att oförutsägbarheten inte kan inskränkas.

Genom kunskap om vilket regelverk som kommer att styra partsautonomi och bestämma dess omfattning så kan åtminstone parterna göra en förstklassig utvärdering avseende huruvida en specifik regel, eller ordre public, kommer att begränsa deras val av lag eller inte.

65 Hunter & Redfern, (1999), s. 97f

66 Artikel 3.3, Romkonventionen, (1980).

67 Artikel 7.1, Romkonventionen, (1980).

68 Hunter & Redfern, (1999), s. 98

69 Blessing, (1999), s. 402ff

70 Kühn, (1999), s. 385

71 a.a., s. 389

72 Cordero Moss, (1999), s. 144

Related documents