turligtvis workshops och seminarier, som behandlade un- dervisningsförsök och lärarerfarenheter. Där hade jag under mitt idoga studium av konferenskatalogen bestämt mig för ett antal verkstäder om berättande.
Jag började med Jacob Amadi Atsiayas workshop. Han kom från Museum Art Studio Centre i Zamaleo i Kenya och det handlade om afrikanskt traditionellt berättande i
T
nu levande tradition. Atsiaya var mycket fascinerande och medryckande och alla deltog vi aktivt i hans berättelser. Med ett livligt kroppspråk och utnyttjande av hela rum- met förde han historien om den afrikanska pojken och flickan, som älskade varandra, vidare genom alla strapat- ser de fick genomgå innan de fick varandra. Med hjälp av rörelser, mim och fantasiövningar instruerade han oss att gå in i den miljö som historien utspelade sig i. Vi vandrade utmed floden, mötte krokodiler och räddades in i djung- eln och fick se människorna i byn. Atsiaya berättade flö- dande och fritt improviserande ibland med oss som en blott lyssnande skara, ibland som medagerande. Även om hans engelska inte var så lätt att förstå hade vi inga svårigheter att följa honom, eftersom vi i så hög grad del- tog själva i äventyren.
Så helt annorlunda var den berättarstrategi som Hen- nes Majestät Prinsessan och Sagoberätterskan Märtha Louise tillämpade på ett av förmiddagarnas kulturevene- mang då norsk folktradition i musik, dans, bild och berät- tande presenterades. Mitt på scenen stod en stor tron och kring denna satt norska barn i folkdräkter, barn som tidi- gare uppträtt i danser och lekar. En hovnarr och dvärg hämtade Prinsessan, som bärande på sin sagobok gick över scenen och intog tronen. Underfundigt leende mot barnen och publiken öppnade hon så sin stora bok och började berätta sagan om Herregårdsbrura (Herremans- bruden). Också Prinsessan var en skicklig berättare. De enda verktyg hon använde var rösten och några enkla ges- ter med händerna i sin mera bundna, texttrogna fram- ställning. En berättarform som förutsätter andlös tystnad i en tusenhövdad publik som vår. Men är man en riktig prinsessa omgiven av en mängd säkerhetsvakter i publi- ken är det ju inget problem. Vi var dessutom tillsagda att vara på plats i Grieghallens stora sal senast en kvart innan Hennes Majestät anlände.
Mest pedagogiskt genomtänkt var min tredje berättare Gunnar Horn som valt ett interkulturellt tema för sin verk- stad ”Natthistorier østenfra. Fortellerteater for en man og et trekkspill (dragspel),” en nordnorsk variant på sagor ur Tusen och en natt. Även han arbetade inför en sittande publik, men liksom Atsiaya använde han hela golvet. Det började dock lugnt med berättaren på en stol spelande
T
dragspel. Därefter fick vi veta hur han en gång som pojke på Tromsø fått detta dragspel av en fransk sjöman. I olika berättarskikt löpte så historien vidare väl förankrad i hans nordnorska barn- och ungdom, via fransmannens histo- rier till Tyven og torsken (tjuven och dumbomen) från Tusen och en natt. Den senare berättade han utan någon objektiv berättarröst enbart genom agerande, repliker och gestaltning av de tre huvudpersonerna i berättelsen, en linjär berättarstruktur med en konflikt som trappades upp, vändpunkter och upplösning som i aristotelisk dramaturgi.
Berättarbutik
Mycket spännande var det att Horn sedan ägnade hälf- ten av tiden åt att analysera vad han själv gjort, vilka berättarstrategier han använt, och hur han gått tillväga när han dramatiserade Tyven og torsken som i sin ur- sprungliga version bara omfattade en halv textsida. I ett kompendium som vi fick utvecklades denna ”Forteller- kunst” ytterligare. Horn är lektor vid högskolan i Agder, men driver också en Fortellerbutikk. Ett litet fult knep använde han för att skapa uppmärksamhet. Detta var en mycket het och pressande julieftermiddag och många plå- gades av värmen. Plötsligt såg vi till vår förskräckelse att berättaren kom av sig, tog sig för pannan och ett ögon- blick såg det ut som han skulle svimma. En kvinna ur publiken rusade fram för att bistå honom med vatten. Då var han helt plötsligt vid sina sinnens fulla bruk igen och vi insåg att han skojat med oss, vilket skapade en livlig debatt vid den efterföljande analysen. Får en lärare göra så? Luras!
Både Atsiayas och Horns gestaltande berättarmetoder har jag själv sedan med framgång praktiserat i undervis- ningen. Ytterligare en metod kunde man ta del av på en annan workshop. Då handlade det om att i grupper im- provisera historier med självbiografisk bakgrund, litet som Egerbladh i Secret rooms. Men fördelen med Fortellerbu- tikken var att man kom ett steg vidare och fick lära sig en metod att utveckla och gestalta sitt material. Det gav mig också nya uppslag till hur man kan låta improvisatio- ner, drama- och berättarövningar övergå i ett mera med- vetet gestaltande och utnyttjande av dramaturgi i berättar- teater. Retoriken som Mads Haugsted arbetar med i Kö-
T
penhamn tillför ytterligare perspektiv, liksom Cathleen Berrys analyser av De Stora Berättelserna i Theatre for Disequilibrium. Jag tänker mig då kurser som kombinerar frigörande av uttrycksmedlen med en analys som förbere- der studenterna att ta en mera aktiv roll i det offentliga samtalet. Ja, många idéer surrade i mitt huvud när jag som en avslutning på konferensveckan tog en tur med Ulriken en linbana som ledde upp till områdets högsta bergstopp. Härifrån såg man Bergen, som ju är Norges näst största stad, breda ut sig milsvitt över ett stort fjord- landskap. Jag hade ju ditintills bara upplevt staden i grod- perspektiv under mina vandringar i den pittoreska stads- kärnan.
Och om tre år är det så världskonferens igen! Det blir i Ottawa, Canadas huvudstad. Vi hade under avskeds- ceremonin fått se ett bildspel därifrån, när kanadensarna ledda av Cathleen Berry hälsade oss välkomna dit. Det gav mersmak! Men man kan ju vara internationell på när- mare håll. Ett resultat av kontakterna i Bergen är att Mads Haugsted och jag håller på att utveckla ett nätverk för dramaforskare i Öresundsregionen. Mer om det en annan gång.