Poliser anklagas då och då för att vara rasister. Att detta väcker såväl ilska som frustration framgår i flera studier av polisarbete (Holmberg 1; Granér 2004: 240; Hydén och Lundberg 2004: 14). En anledning till polisers starka reaktio- ner på anklagelserna kan vara att det inte bara undergräver deras moraliska in- tegritet utan även deras professionalism (Holmberg 2003: 1). Jag har i samtal med poliser kunnat urskilja åtminstone två olika förhållningssätt till anklagelser om att vara rasist. Vissa reagerar genom att känna sig missförstådda i sitt yrkes- utövande. De menar att de bara försöker göra sitt jobb, utan att ha några diskri- minerande intentioner. Andra reagerar på tillmälet framförallt för att det utgör en kränkning av deras auktoritet. Åtskilliga poliser har också hänvisat till att anklagelser om rasism är något som invandrare använder sig av för att försöka komma åt en svag punkt hos dem. Invandrare försöker enligt dessa polisers re- sonemang manipulera i syfte att slingra sig ur poliskontroller, genom att anspela på polisers rädsla för att anklagas för diskriminering (uttalanden av poliser verk- samma i Skåne under utbildningar i mångfaldsfrågor ht 2004 samt vt 200).
141 Det är möjligt att det ligger något i polisernas sätt att förstå varför de blir kallade för rasister. En viktig aspekt som dock faller bort i deras resonemang är möjligheten att etnisk diskriminering äger rum, utan att de inblandade poli- serna hänger sig åt en rasistisk ideologi eller har haft avsikten att diskriminera. Diskriminering kan vara medveten eller omedveten, och en handling eller ett uttalande behöver inte ha skett på medvetet kränkande eller missgynnande grunder för att räknas som diskriminerande.
Ytterligare en dimension som saknas i polisernas resonemang rör de kon- trollerade personernas perspektiv och upplevelser. En central distinktion när det gäller diskriminering är nämligen även den mellan subjektiv och objektiv
diskriminering. Subjektiv diskriminering betecknar enskilda individers upple-
velser av att vara utsatta för diskriminering medan objektiv diskriminering handlar om faktisk diskriminering i bemärkelsen att den ”händer på riktigt”. Subjektiv diskriminering kan, enligt Lange och Westin, inte betraktas som ett bevis på att diskriminering har ägt rum. Människor kan med andra ord upp- leva sig bli diskriminerade utan att egentligen ha blivit diskriminerade. Däre- mot indikerar upplevelser av etnisk diskriminering att något är fel i mellan- mänskliga etniska relationer (Lange och Westin 11: 2).
Enligt Diaz är subjektiv diskriminering en viktig komponent i objektiv dis- kriminering på så sätt att subjektiv diskriminering i stor utsträckning kan be- traktas som en indirekt indikator på diskriminering. Om människor upplever sig diskriminerade så finns det, enligt Diaz, oftast inslag eller spår av faktisk diskriminering i sammanhanget, även om sambandet inte föreligger i alla en- skilda fall (Diaz 13: 12ff). Det senare beror på att enskilda individer kan vara olika känsliga för diskriminering och att det i vissa fall kan vara svårt att relatera människors upplevelser av diskriminering till faktisk diskriminering (Diaz 13: 202ff). Dessa fall kan emellertid inte avfärdas som betydelselösa. Subjektiv etnisk diskriminering kan få negativa konsekvenser oavsett om ob- jektiv etnisk diskriminering har ägt rum eller ej. Om man ser till polisers arbete kan upplevelser av diskriminering leda till pessimistiska förväntningar hos människor och dessa förväntningar blir till hinder för poliser i deras möten med människor. Människors subjektiva upplevelser av att bli diskriminerade kan följaktligen få betydelse i polisarbetet oavsett om upplevelserna är relate- rade till objektiv diskriminering eller ej (Diaz 13: 14, 202).
Den etniska diskrimineringens olika dimensioner tycks poliser ofta sakna insikt om, vilket delvis kan hänga samman med att diskriminering inom rätts-
142
väsendet inte har diskuterats i ett svenskt perspektiv förrän under senare år. Idag finns det dock belägg inom forskningen för att problem relaterade till et- nisk diskriminering förekommer i samtliga led inom det svenska rättssystemet. Antologin Likhet inför lagen (Diesen et al. 200) är en inventering av diskrimi- neringen inom det svenska rättsväsendet.34 Christian Diesen, professor i pro-
cessrätt, hävdar i sitt bidrag att förekomsten av negativ särbehandling inom rättsväsendet betingas av en rad olika faktorer, bland annat har det betydelse om brottsoffret är svenskt eller ej och om en invandrare är från Västeuropa eller ej. Om man definierar invandrare som personer med härkomst utanför Västeu- ropa, och utesluter de brott som sker inom denna grupp (dvs. ärenden där både förövare och brottsoffer är invandrare), kan emellertid vissa slutsatser dras3:
- Negativ särbehandling av invandrare sker i alla skeden av rättsprocessen, men är mer tydlig hos polisen och inom kriminalvården än i domstolarna; - överrepresentationen av invandrare i anmälningsstatistiken kan inte enbart förklaras med högre brottslighet i sig och/eller låg social status utan måste kopplas till den etniska tillhörigheten;
- överrepresentationen i polisanmälningarna kan i hög grad tillskrivas högre anmälningsbenägenhet mot invandrare hos allmänheten och större ingripande- benägenhet hos polisen;
- prioriteringar och sållningar inom polisen leder till att invandrarnas andel är förhöjd när åtal väcks;
- invandrare har särskilt svårt att hävda sig i utredningar där trovärdigheten är av betydelse (ord-mot-ordsituationer);
- invandrare häktas oftare, får strängare straff och färre förmåner inom krimi- nalvården;
- fler invandrare blir oskyldigt frihetsberövade, men det finns inte bevis för att fler invandrare (procentuellt sett) blir oskyldigt dömda (Diesen et al. 200: 21f).
Det finns med andra ord en problematik knuten till etnisk diskriminering inom rättsväsendet och polisen spelar en central roll i sammanhanget, bland annat genom att ha en hög ingripandebenägenhet gentemot invandrare. Det sist- nämnda kan även betecknas som etnisk profilering – en praxis i polisarbete som diskuteras utförligare i det som följer.
34 Se även SOU 200: , Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige.
3 Slutsatserna bygger dels på Diesens egen forskning, dels på ett 0-tal examensarbeten (motsvarande
143