Ond tro hos bearbetaren

I dokument Specificatio, Accessio & Confusio (sidor 61-67)

4 JÄMFÖRELSE OCH ANALYS

4.1.3 Ond tro hos bearbetaren

Enligt DCFRs regler för bearbetning presumeras bearbetaren förvärva äganderätt när en ny vara uppstår (specifikationsegeln, art. 5:201). Den presumtionen bryts emellertid om bearbetaren var i ond tro om att materialet tillhörde någon som inte samtyckte till bearbetningen (ond tro-undantaget, art. 5:201 paragraf 2 a). Endast i de fall där bearbetningens värde är mycket högre än materialets värde förvärvar den ondtroende bearbetaren äganderätten (proportionalitetsregeln, art. 5:201 paragraf 2 b).

Om den ondtroende bearbetaren gör ett specifikationsförvärv med stöd av proportionalitetsregeln, kompenseras den ursprungliga materialägaren med en rätt till ersättning för materialets värde. Ersättningsanspråket tryggas vidare av en sakrättsligt skyddad säkerhet i det nya objektet (art. 5:201). Den lösningen utgör en viktig skillnad mot vad som gäller enligt svensk rätt. När specifikation i ond tro inträder i svensk rätt drabbas den ursprungliga ägaren hårdare än vad DCFRs reglering medger. Den ursprungliga ägaren går från att ha haft ett anspråk till ett individuellt bestämt föremål – som kan medföra separationsrätt – till att ha en allmän fordran som är oprioriterad.200 Det skulle emellertid vara främmande för svensk rätt de lege lata om den ursprungliga materialägaren tilldelades en motsvarande säkerhetsrätt, eftersom det skulle medföra att objektet blev behäftat med en dold sakrättsligt belastning. Säkerheten kan jämföras med en pant i lös egendom, vilket enligt svensk rätt i princip förutsätter avskuren rådighet för pantsättaren.201 DCFRs reglering anger inget krav på publicitet eller något annat sakrättsligt moment som skulle synliggöra belastningen, utan säkerheten gäller direkt, ex lege (art. 5:204).202

199 Jämför Undén, Svensk sakrätt, s 88 om att det karaktäristiska vid specifikation är att en ny sak uppstår. Se också Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 44 & Rodhe, Handbok i svensk sakrätt, s 198 samt DCFR VIII. – 5:201 paragraf (1).

200 Unden, Svensk sakrätt I, s 89 & Rodhe, Handbok i sakrätt, s 198. 201 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 288.

202 Von Bar & Clive, Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, DCFR, Full Edition, Volume 5, s 5156.

I svensk rätt finns visserligen inte samma schematiska avgränsning mellan ond och god tro som i DCFR, när det ska bedömas huruvida specifikation inträtt. Uppfattningen i svensk rätt är att specifikation kan inträda även när bearbetningen utfördes i ond tro, förutsatt att bearbetningens värde väsentligt överstiger värdet av materialet.203 Härvid är den svenska uppfattningen jämförbar med DCFRs reglering, som kräver en arbetsinsats av ”mycket högre värde” för specifikation i ond tro. När värdeförhållandet mellan materialet och bearbetningsinsats är jämnare kommer den onda tron definitivt bli utslagsgivande enligt DCFR, till nackdel för bearbetaren (ond tro-undantaget, art. 5:201 paragraf 2 a). I praktiken skulle en tillämpning av DCFRs stipulerade standardregel (art. 5:201) därför kunna leda till ungefär samma resultat som tillämpningen av de svenska principerna vad gäller ond tro.

Kvarstår gör den viktiga skillnad att en den som förlorar sin äganderätt till ett specifikationsfång enligt svensk rätt inte erhåller säkerhet för sitt ersättningsanspråk.204 I svensk rätt saknas dessutom möjligheten att sakrättsligt giltigt avtala om en sådan säkerhet, medan DCFR medger dispositionsfrihet av detta slag (art. 5:101 paragraf 1). Man kan fråga sig vad svensk rätt erbjuder för lösningar för att värna om den ursprungliga ägarens intressen? Undén uttalade att ett generellt krav på god tro visserligen inte kunde uppställas, men framhöll att rättstillämpare borde ha skön att bedöma huruvida god tro bort krävas i det specifika fallet, med hänsyn till materialägaren risk för förlust vid bearbetarens insolvens.205 Att i vissa fall kräva god tro för specifikation är dock inte samma sak som att trygga den ursprunglige ägarens ersättningsrätt när specifikation väl inträffar. Det ska tilläggas att svensk rättspraxis i form av specifikationsfallet NJA 1934 s 29 a fortiori talar emot ett absolut krav på god tro.206

Slutligen ska något sägas om huruvida en ondtroende bearbetare har rätt till ersättning, i de fall där bearbetningen inte leder till äganderättsövergång. Enligt DCFR kan bearbetaren ha rätt till ersättning om det medges enligt reglerna om obehörig vinst (art. 5:201 paragraf 3 andra meningen). I svensk rätt är rättsläget mera svårbedömt.

203 Undén, Svensk Sakrätt I, s 87 & Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47. 204 Unden, Svensk sakrätt I, s 89 & Rodhe, Handbok i sakrätt, s 198.

205 Undén, Svensk sakrätt I, s 87.

Att helt vägra bearbetaren ersättning har i DCFR ansetts utgöra en för skarp gräns mot de fall då bearbetarens insatser är av mycket högre värde och han helt sonika övertar äganderätten trots sin onda tro.207 Därför medges den ondtroende bearbetaren ersättning utifrån reglerna om obehörig vinst. Reglerna härom är tekniskt komplicerade, men ett försök att presentera slutsatserna av dem ska här göras. Svarat på frågan ”vilken ersättning har den ondtroende bearbetaren rätt till enligt DCFR i de fall bearbetningen inte medför äganderättsövergång?” verkar vara:

– Så mycket som åtgärden har sparat materialägaren, utifrån vad det själv hade kostat honom att uppnå samma resultat.208

Bearbetaren har alltså inte ha rätt till själva värdeökningen han orsakat, utan endast rätt till vad det hade kostat materialägaren att själv uppnå värdeökningen. Om bearbetarens kostnader var högre än vad de hade varit för materialägaren, utgår således inte full ersättning. Materialägaren behöver aldrig utge mer än vad det hade kostat honom att själv åstadkomma resultatet. Min bedömning utgår från reglerna om hur man beräknar materialägarens obehöriga vinst:

DCFR VIII. – 5:101 paragraf 3 andra meningen stadgar att bearbetaren kan ha rätt till ersättning enligt reglerna om obehörig vinst. Bestämmelsen VII. – 1:101 stadgar att huvudregeln för obehörig vinst är att om A erhåller obehörig vinst på Bs bekostnad, måste A överlämna vinsten till B. Av VII. – 2:201 b framgår dock att en vinst inte är att anse som ”obehörig” när B samtyckte till förlusten. I Von Bar och Clives kommentar till bestämmelsen framgår att bearbetning i ond tro skulle kunna falla under denna samtyckesbestämmelse, eftersom bearbetaren känner till att föremålet är någon annans.

Oavsett vad man kommer fram till i den frågan stadgar VIII. – 5:101 paragraf 3

tredje meningen att samtyckesbestämmelsen inte hindrar bearbetarens rätt till

ersättning. Slutligen stadgar VII. – 5:102 paragraf 2 att en ofrivilligt berikad person (som materialägaren) inte behöver återbära mer än vad han sparat genom berikandet. (eng: ”any savings”).

207 Von Bar & Clive, Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, DCFR, Full Edition, Volume 5, s 5082 ff.

208 Jämför exempel tio på s 5083 i Von Bar & Clive, Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, DCFR, Full Edition, Volume 5.

Detta är ett intressant utfall om man jämför med svensk rätt, där institutet obehörig vinst de lege lata inte är allmänt erkänt.209 Karlgren diskuterar emellertid möjligheten till ersättning över huvud taget i dylika fall i sin bok om Obehörig vinst och värdeersättning. Han delar in de situationer där vinstersättning kan komma på fråga i tre grupper. Den tredje gruppen är av relevans i det nu aktuella fallet, och kännetecknas av att B, utan stöd i avtal eller annan rättshandling, förbättrat A:s egendom eller i övrigt gjort en förmögenhetsuppoffring som länder A till nytta.210 Det är som utgångspunkt svårt att motivera ersättning i dessa fall annat än i undantagsfall, med hänvisning till motpartens självbestämmanderätt (och frihet från kontraheringsplikt).211 Karlgren menar att ett självständigt ersättningskrav för nedlagda om än nödvändiga kostnader inte kan tillerkännas en part utanför kontraktsförhållande (tredje man).212 Håstad håller med om att ingen generell rätt till ersättning för nödvändiga kostnader bör föreligga, och att person A normalt dessutom måste ha varit förhindrad att ge besked för att ersättning ska komma på fråga.213 Rätt till ersättning bör enligt Karlgren förutsätta att B misstog sig i fråga om vem egendomen tillhörde eller om att ägaren var villig att utge ersättning.214 Här kan jämföras med reglerna i jordabalken när någon A vinner fast egendom från B efter klander (JB 5:3, 5:1). A måste då ersätta B vissa kostnader som B haft under sin innehavstid: nödvändiga kostnader ersätts oavsett god eller ond tro, medan nyttiga kostnader endast ersätts om B varit i god tro. Tillämpat på bearbetning av annans material får bearbetarens arbetsinsats generellt ses som nyttiga kostnader, inte nödvändiga, varför den onda tron kan hindra rätten till ersättning.

Slutsatsen av rättsläget får vara att en bearbetare som i ond tro bearbetar annans material, utan att överta äganderätten härtill genom specifikationsförvärv, inte nödvändigtvis har rätt till ersättning för sin arbetsinsats.215 Jämförelsevis kan ersättningsmöjligheterna vara större enligt DCFRs regler om obehörig vinst.

209 Hellner, Om obehörig vinst. Särskilt utanför kontraktsförhållanden, s 9. 210 Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, s 16.

211 Håstad, SvJT 1984 s 217.

212 Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, s 30.

213 Håstad, SvJT 1984 s 218. Jämför också NJA 1952 s 63 och NJA 1945 s 728 om negotorium gestio som bekräftar utgångspunkten att tjänstmottagaren ska höras om möjligt.

214 Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, s 31.

215 Jämför Håstad i Sakrätt avseende lös egendom, s 47 om den obligationsrättsliga betydelsen av specifikation i ond tro.

4.2 Sammanfogande

4.2.1 Dispositionsfrihet

Som bekant kan nya saker uppstå genom sammanfogande (accessio) av föremål från olika ägare. Om föremålen återigen lätt kan särskiljas, är uppfattningen i svensk rätt att var och en förblir ägare till vad han bidragit med.216 En motsvarande utgångspunkt gäller enligt DCFR, där sammanfogningsregeln (art. 5:203) blir tillämplig först när föremål tillhörande olika personer sammanfogas på ett sådant sätt att ett särskiljande är omöjligt eller vore ekonomiskt oförsvarbart.

Enligt DCFR har dock parterna möjlighet att på förhand komma överens om vad som ska hända vid sammanfogning. Parterna kan ha avtalat att den ena parten ska ha ensamrätt till objektet medan den andre ska få ekonomisk kompensation. I sådana fall kommer ett särskiljande inte ske, ens om det är möjligt och ekonomiskt försvarbart. De kan vidare ha kommit överens om att den part som inte blivit ägare har en dold pant i det hopfogade objektet, som motsvarar hans rätt till ekonomisk kompensation (art. 5:101). Att parterna medges denna dispositionsfrihet utgör en stor skillnad mellan DCFR och svensk rätt. I svensk rätt anses de sakrättsliga reglerna om äganderättens övergång vid accession tvingande, och kan inte sättas ur spel genom ett (obligationsrättsligt) avtal.217

4.2.2 Fördelning av äganderätt

När ett lösgörande inte bör ske står som bekant i allmänhet två alternativ till buds enligt svensk rätt. Det ena är låta ägaren till den del som framstår som huvudsaklig överta hela äganderätten till det kombinerade objektet. Det andra alternativet är att tilldela respektive tillskjutare samäganderätt i objektet.218 Uppfattningen tycks vara att om någon av de tillskjutna komponenterna utgör huvudsaklig del i förhållande till övriga delar inträder ensamrätt för tillskjutaren, medan samäganderätt inträder i de fall tillskjutarnas materialinsatser varit ungefär likvärdiga.219 Den eller de tillskjutare vars komponenter utgjorde bisak kan ha rätt till ersättning för sin förlust.220

216 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47 och Undén, Svensk sakrätt, s 88.

217 Jämför Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 209 f samt Strömgren i Tillbehör och accession, s 28 ff om accessionslärans befintlighet i svensk rätt.

218 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47 och Undén, Svensk sakrätt, s 88. 219 Strömgren, Tillbehör och accession, s 29 f.

I denna del liknar DCFRs reglering den svenska accessionsläran och bygger på samma principiella fördelningsmetod. Enligt sammanfogningsregeln (art. 5:203) – som alltså tillämpas först när avtal saknas – förvärvar den tillskjutare som bidrog med huvudsaklig del äganderätten till hela produkten, medan samäganderätt inträder där ingen av föremålen kan anses utgöra huvudsaklig del. Fördelning av samäganderätt görs utifrån samma metod i DCFR som enligt svensk rätt; andelarna bestäms i proportion till hur mycket respektive tillskjutares del var värd av totalen vid sammanfogningstillfället.221

DCFRs reglering innehåller dock en specialregel om samäganderätt som inte verkar finnas i svensk rätt. Det är det så kallade minimal betydelse-undantaget som innebär att när fler än två personer skjutit till egendom och någons komponent endast är av minimal betydelse, så erhåller denne ingen andel i samäganderätten. Tillskjutaren förlorar därmed sin äganderätt, och kompenseras med en rätt till ersättning motsvarande vad hans andel i samäganderätten hade varit värd (art. 5:203). Regeln leder till att antalet personer som ska samsas om en och samma egendom minimeras, vilket kan vara fördelaktigt när samäganderättslösningen ska tillämpas i praktiken. Dels när det gäller att bedöma värdet på respektives insatser, dels därför att samarbetsproblem annars lätt kan uppkomma.222 Vidare elimineras risken för att någon sitter på en minimal andel och utövar minoritetsmissbruk, som att kräva oskäligt mycket ersättning av övriga för att lösas ut.223

En betydelsefull skillnad mot svensk rätt är hur ersättningsrätten är utformad, för den som förlorar egendom till följd av ett accessionsfång. Enligt DCFR får den ersättningsberättigade – den vars komponent ansågs som underordnad – en säkerhetsrätt i det hopfogade objektet, som är sakrättsligt giltig utan krav på vare sig besittning eller annat sakrättsligt moment (art. 5:203 paragraf 1 tillsammans med art. 5:204). Om objektet skulle bli föremål för godtrosförvärv från tredje man, följer säkerhetsrätten också med i försäljningsintäkterna (surrogatet) härför (art 5:204 paragraf 2). I svensk rätt är den principiella utgångspunkten att ersättning till den förlorade parten kan utgå, men att det beror på omständigheterna.224 I doktrin hävdas det av flera att fordringsanspråket

221 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47. 222 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47.

223 Von Bar & Clive, Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, DCFR, Full Edition, Volume 5, s 5153.

dessutom är oprioriterat i accessionsförvärvarens konkurs.225 En säkerhet i form av retentionsrätt skulle visserligen kunna föreligga, men det förutsätter att den ersättningsberättigade har objektet i sin besittning.226 Detta blir förmodligen endast aktuellt i de fall den ersättningsberättigade själv ombesörjt sammanfogningen och därför redan har föremålet i sin besittning.

I dokument Specificatio, Accessio & Confusio (sidor 61-67)