Organisatoriska aspekter

I dokument Samverkan för personer med samsjuklighet Socionomprogrammet Examensarbete (sidor 32-35)

6. Resultat

6.1 Organisatoriska aspekter

Detta tema beskriver hur vården är organiserad för personer med samsjuklighet av psykiatrisk diagnos och missbruksproblematik samt att det är vanligt förekommande att samarbetet mellan de olika aktörerna fallerar. Samtliga av de utvalda artiklarna har berört detta tema i olika avseenden. Fem subteman har framkommit genom analys av arbetet: olika fysiska behandlingsställen, svårt att samordna , vikten av kommunikation, olika riktlinjer samt tid. Dessa subteman redovisas nedan.

Tema Subteman

Organisatoriska aspekter Olika fysiska behandlingsställen

Svårt att samordna

Vikten av kommunikation

Olika riktlinjer

Tid

Ekonomiska aspekter Återhållsamhet i budget

Dyra samhällskostnader

Flerdimensionell kunskap Olika utbildningar

Konflikt om behandling

Förståelse för varandras roller

33

6.1.1 Olika fysiska behandlingsställen

Yrkesverksamma inom denna målgrupp beskriver behovet av att vården bör bedrivas mer samordnat och integrerat mellan de olika behandlingsystemen (Baldacchino et al., 2011; Brown et al., 2002). Att vården för denna klientgrupp bedrivs av olika aktörer och på olika fysiska behandlingsställen bidrar till att vården inte är sammanlänkad vilket leder till en otillräcklig vård (Padwa et al., 2015). Denna utformning av vården gör det även svårt för både de professionella samt för klienterna att navigera i vårdsystemen. En potentiell lösning på detta som även är en framgångsfaktor vilket flera artiklar föreslår är en case-manager som underlättar kontakterna med de olika aktörerna och hjälper till att koordinera vården för både de professionella och klienterna (Matscheck & Piuva, 2020; Wiktorowicz et al., 2019). Det är på grund av den historiska åtskillnaden mellan missbruk och psykisk hälsa som det ses som ett nödvändigt steg att ha en utsedd case-maneger med lämplig klinisk bakgrund för att leda integrationen av olika tjänster samt underlätta implementering av nya metoder (McKee, 2017). Att vården i enlighet med den historiska åtskillnaden bedrivs i olika system beskrivs i litteraturen som en bidragande faktor till att klienter ofta ”faller mellan stolarna”, där de ofta slussas mellan de olika aktörerna där ingen tar ansvar utan enbart hänvisar klienten vidare (Staiger et al., 2010). Därför är den största framgångsfaktorn i denna studie att behandla integrerat och genomföra behandling på samma fysiska behandlingsställen, detta är även grunden för bästa praxis när det gäller samsjuklighet (McKee, 2017).

6.1.2 Svårt att samordna

Svårigheter att samordna beror just på åtskillnaden mellan organisationerna som arbetar med personer med psykiatriska diagnoser och missbruksproblematik och deras olika distinkta sätt att arbeta, detta leder för patienterna till en osammanhängande och otillräcklig vård och behandling (Bjorkquist & Hansen, 2018; Canaway & Merkes, 2010; Cleary et al., 2009; Padwa et al., 2015). Enligt Brown et al. (2002) kräver klienter med samsjuklighet behandling för den psykiatriska diagnosen och missbruksproblematiken, detta genomförs då med

leverantörer som traditionellt inte har samarbetat med varandra tidigare. Behandlare av psykisk hälso-och drogmissbruk som då tvingas att arbeta tillsammans har vanligtvis varit strukturellt separata med olika administrativa strukturer, finansieringsströmmar och

34

Hinder som bidrar till ett försvårat arbete när det gäller att samordna insatser för denna grupp visade sig enligt artiklarna vara bland annat för att det inte finns resurser. Ett annat hinder var att de professionella inte har kännedom om varandras arbete och vart de skall vända sig för att samarbeta kring olika klienter. I och med att de inte har kunskap om vart de skall vända sig när en klient har en samsjuklighet tar det tid för den professionella att leta upp rätt person att kontakta för vidare vård (Groenkjaer et al., 2017; Ness et al., 2014; Padwa et al., 2015). 6.1.3 Vikten av kommunikation

Flera hinder har identifierats med avseende på gemensamt arbete och de flesta av dessa är relaterade till det faktum att personal från olika discipliner som inte vanligtvis brukar

samarbeta behöver samarbeta. Det handlar ofta om svårigheter i kommunikationen vilket gör det svårt att bland annat fastställa gemensamma mål för arbetet med klienter (Källmén et al., 2017). Detta menar Sterling et al. (2011) bland annat beror på att de olika organisationerna inte har några gemensamma dokumentationssystem för informationsutbyte.

Kommunikation är en viktig aspekt för att skapa en god samverkan mellan de professionella inom de olika organisationerna. En god kommunikation mellan de professionerna bidrar till att vården blir mer kontinuerlig samt att de professionella kan utbyta viktig information och kunskap mellan varandra (Ness et al., 2014; Wiktorowicz et al., 2019). En bristfällig

kommunikation bidrar vidare till att vården kan bli motsägelsefull och otillräcklig då behandlarna inte har vetskap eller kunskap om varandras arbete. För en bra samverkan

behöver de olika aktörerna obehindrat kunna utbyta information med varandra (Sterling et al., 2011). Därav kan sekretess mellan de olika aktörerna skapa hinder för att informationsutbytet ska kunna ske fritt (Padwa et al., 2015). För att informationsutbytet vidare ska kunna ske fritt ger Sterling et al. (2011) förslag på att de olika organisationerna ska använda sig av

integrerade dokumentationssystem. 6.1.4 Olika riktlinjer

När det kommer till behandling av patienter med samsjuklighet har en stor andel

professionella beskrivit att de inte har tillräckliga riktlinjer för att stödja patienter med denna problematik, i stället så erbjuds patienter med samsjuklighet samma behandling som patienter med enbart en diagnos, vilket tycks fungerar väldigt ineffektivt (Padwa et al., 2015; Staiger et al., 2010). Tydliga riktlinjer där de olika aktörerna vet vem som gör vad samt vart de ska höra

35

av sig när en klient har samsjuklighet bidrar till en bättre samverkan mellan de professionella (Padwa et al., 2015). Det är alltså en viktig aspekt att de professionella har vetskap om vart de ska vända sig för att klienter inte ska få fel vård. Att utveckla tydliga protokoll och riktlinjer för samverkan underlättar för att samverkan ska fungera, där alla aktörerna har en tydlig och gemensam plan för hur samverkan ska gå till (Staiger et al., 2010).

6.1.5 Tid

En annan viktig faktor som tillhör de organisatoriska aspekterna är tid. Tiden är nämligen i många fall avgörande när det kommer till hur lyckade utfall en behandling kan resultera i (McKee, 2017; Ness et al., 2014; Padwa et al., 2015; Pinderup, 2018). Problemet är att bristen på tid framkommer som en avgörande faktor i flera av de utvalda artiklarna, som i sin tur gör att de professionella inte kan genomföra sitt arbete på ett tillräckligt sätt (Ness et al., 2014). Enligt (Padwa et al., 2015) framkommer det att cheferna i organisationen slutade förse sina anställda med tid för att samarbeta med andra organisationer och därmed fanns inte tid till att konsultera med andra team, vilket gör samverkan ännu svårare än var det var innan. Enligt forskning ska inte tjänsterna för samsjuklighet vara tidsbegränsade då samsjukligheten kan vara långvarig och svår att behandla (McKee, 2017; Pinderup, 2018). Det bör därför för bästa resultat ges fortlöpande stöd till personer med samsjuklighet när de återhämtar sig, vilket dem bör få göra i sin egen takt, utan att orealistiska förväntningar ställs på dem (McKee, 2017). Tiden måste räcka till att både utreda och behandla och enligt Pinderup (2018) är det svårt att hinna bedöma en patient med flera problem inom tillgänglig tid, det föreslås i stället att behandlingen ska vara både längre och mer flexibel för att möta klientgruppen och dess behov på ett gott sätt.

I dokument Samverkan för personer med samsjuklighet Socionomprogrammet Examensarbete (sidor 32-35)