Orsaker till handläggarnas problem

I dokument PRINCIPEN OM BARNETS BÄSTA I ASYLPROCESSEN (sidor 99-102)

7. BARNETS BÄSTA I DAGLIGT ARBETE

7.3 Orsaker till handläggarnas problem

Tjänstemännen hade en rad förklaringar till problemen med att beakta barnets bästa. Ett skäl till att de överhuvudtaget måste göra barninter-vjuer ansåg handläggarna vara en återkommande kritik från externa aktörer: “Nu har vi en situation där vi har fått så mycket kritik för att barn inte kommer till tals, så nu ska vi höra a l l a barn” (asylhandläg-gare kvinna 59).

Även de juridiska biträdena ansågs vara en bidragande orsak till svårigheterna med att beakta barnets bästa. Eftersom ombuden inte förmår lyfta fram barnens asylskäl i den inlaga som handläggarna utgår ifrån när de genomför utredningar med barn, kommer barnen i skymundan redan innan den muntliga utredningen. Det är ju, menade handläggarna, upp till den asylsökande att presentera sina skäl. Till sin hjälp har de ett biträde. “Då är det för oss att hålla god min och hoppas att de har kompetens för att göra den uppgiften …” (asylhandläggare kvinna 61).

I intervjuerna framkom också tydligt att handläggarna inte upple-ver att de har kompetens, eller stöd i organisationen, för att kunna fördjupa sig i enskilda barns situation. En orsak till problemen i det dagliga arbetet är att barnfrågor inte prioriteras internt: “Det är bara snack.” “I löneförhandlingar spelar det ingen som helst roll att du visat framfötterna på det här området.” Istället för att satsa på kompetenshö-jande aktiviteter så verkar myndigheten sätta en stor tilltro till det egna föräldraskapet. Intervjupersonerna berättade om att de haft så kallade barnansvariga, men att det då varit mest varit personer som själva har många barn. Vidare hade intervjupersoner upplevt att nyanställda satts att utreda barn “för att träna”.

De flesta handläggare som deltog i intervjuerna hade inte genomgått internutbildningarna om barn. Det finns inga formella, specificerade,

krav på utbildning eller erfarenhet för att en person ska kunna beteck-nas “barnansvarig” på en asylprövningsenhet, utöver att det i utlän-ningshandboken uppges att utbildningen att samtala med barn bör ha genomgåtts. Det kan också nämnas att det i skrivande stund inte finns något material på Migrationsverket som riktar sig till barn.

En av de allra viktigaste orsakerna till handläggarnas svåra arbets-situation ansåg de vara barnens föräldrars oförmåga att se vad som är barnets bästa. I detta sammanhang var ett särskiljande mellan “de andras” respektive “vår svenska” syn på barn centralt. Exempelvis var det en kulturell fråga för handläggarna att asylsökande barn inte får lära sig att ha åsikter på samma sätt som barn i Sverige får. En handläg-gare uttryckte det så att barnen “kommer från ett samhälle där barn inte får komma till tals och om de får komma till tals så är det på polis-stationen” (asylhandläggare kvinna 59). En annan tjänsteman poängte-rade det absurda i att barn som kommer hit förväntas kunna prata om saker man aldrig tidigare har pratat om, genom en tolk … och indirekt också vara medveten om att detta kan få konsekvenser … det är svårt (mottagningshandläggare kvinna 5). Barn från andra länder beskrevs i intervjuerna mest som ett bihang till sina föräldrar.

Du ska veta att vi har ju en helt annan syn på våra barn än dem som söker asyl. Herregud, det vet jag. Barnen är ju bihang. De asas bara med. Man ska veta att vi är väldigt omhuldande om våra barn här i Sverige (asylhandläggare man 33).

Du vet det är mycket med det kulturella också. Pappan är stark och han kan ha sagt till dem att nu är det detta som gäller. Det är likadant med en kvinna som säger nä, min man får berätta … Om barnen be-rättar [för handläggaren] om hur de har gått i skolan, så frågar man ja men varför fick du sluta. Ja men vi skulle ju hit. Ja men var det dåligt i skolan? Nej. Men hur känns det då? Ja jag saknar mina kom-pisar. Och det är också sånt som har med föräldraansvaret att göra.

Det vill säga, bestämmer sig familjen, pappan många gånger, ja då följer barnen och frun med … (mottagningshandläggare man 53).

Ett svenskt “omhuldande” var enligt handläggarna i detta samman-hang en bidragande orsak till problem och bristfälligheter i asylutred-ningen. En tjänsteman menade att asylprocessen gör många familjer

mindre fungerande än de var innan. Han hade sett hur föräldrar för-minskats av den svenska asylprocessen, och att det “påverkar familjens ursprungliga funktion” (asylhandläggare man 39). “Vårt” kulturella karaktärsdrag att ta om hand, menade handläggarna, skapar en osäker-het kring hur de ska agera i konkreta situationer: Man vill inte riskera att “klampa in”.

Min kommentar: De problem som aktualiseras i arbetet är enligt tjänstemännen i hög grad orsakade av andra aktörer runt barnen än tjänstemännen själva. I första hand var det föräldrarna som gjordes till slagpåse. De beskrevs som, av sin kultur betingat, oförmögna att se till sina barns bästa. Som jag tolkar intervjupersonernas föreställningar återspeglas deras yrkessituation i beskrivningarna av brister hos andra.

När man under ständig press fattar beslut, som har avgörande konse-kvenser för andra människor, utan upplevelse av att kunna påverka särskilt mycket, ligger det nära till hands att anklaga den som befinner sig längst ner i systemet (jfr Ålund 2008: 304). Frivilligorganisationer beskrevs som onyanserat kritiska och de offentliga biträdena som inka-pabla att lyfta fram barns asylskäl. Ledningens brister i att prioritera barnets bästa var ett annat skäl till att barnets bästa-principen inte får något genomslag. Kanske är det i själva verket diskrepansen som sådan, mellan utfästelser i policydokument och de faktiska möjligheterna att beakta barnets bästa, som är det yttersta skälet till handläggarnas frus-tration, snarare än att andra aktörer runt barnen inte lever upp till sina åtaganden.

7.3.2 Ett överhängande produktionskrav

Alla tjänstemän som deltog i intervjuerna menade att de höga kraven på effektivitet i arbetet orsakar brister i utredningar av barns asylskäl. En utredning med barn i familj går väldigt snabbt. “Det är tio till femton minuter max som gäller” (asylhandläggare man 21). Ett pressat schema gör att det inte finns utrymme för en mer djupgående analys av barnets situation. Intervjupersonerna berättade om att de “känner en stor ångest, ett tryck hela tiden, på grund av det här produktionskravet…

Det går ju inte att sätta siffror på allt det vi gör. Man kan inte kvantifi-era detta” (asylhandläggare man 2).

En handläggare fick inte ihop ekvationen med snabba beslut och en rättssäker handläggning: “Jag kan inte förstå det, hur vi ska kunna arbeta snabbare och samtidigt bevara rättssäkerheten?”

(asylhandläg-gare kvinna 1). En annan tjänsteman konstaterade det paradoxala i att lätta, snabba ärenden får gå före.

Det är sanktionerat att vi ska ta det första som ger produktion. Det är tydligt. Det är vår verklighet. Vi arbetar inte med de svåra ären-dena. Ja, det finns uppifrån, inte i ett dokument, men uppifrån. De andra kan stå i en hylla. De får vänta (asylhandläggare man 33).

En aspekt av det pressade tidsschemat på Migrationsverket är de nyck-eltal som används i organisationen för att mäta den så kallade produk-tionstakten. De går ut på att tjänstemännen ska hinna med vissa saker på ett visst antal minuter: “Där blir det riktigt inrutat, i detalj. Det innebär att man blir väldigt tidsbunden … Ägnar du en minut längre på något håll så måste du kapa det på nåt annat ställe (asylhandläggare man 21). “Jag ska göra 3,87 ärenden varje vecka … jag känner ibland på utredningen om de säger att nej jag har inget särskilt att säga. OK vad bra. Då kan du gå så tar vi nästa. Så är det” (asylhandläggare och beslutsfattare man 45).

Min kommentar: Produktionskraven är till synes det allt överskug-gande i tjänstemännens arbete. Samtal om svåra avvägningar kring barns rättigheter och behov ges ett mycket litet utrymme i organisa-tionen. Ett otillfredsställt behov hos handläggarna att sätta ord på och bearbeta den frustration som följer av utmaningar i arbetet förefaller kanaliseras genom kritik mot andra aktörer omkring barnen.

I dokument PRINCIPEN OM BARNETS BÄSTA I ASYLPROCESSEN (sidor 99-102)