• No results found

Orsaker till våldet

BRÅ (2009a) förklarar att könsmakten endast är en av alla faktorer till att våld i nära relationer sker. Bakgrundsfaktorerna spelar en stor roll för anledningen till våldet, såsom ålder, familjesituation, ekonomiska förutsättningar och boendeform (BRÅ 2020b). Vid våld i nära relationer bör hänsyn tas till den enskilda individen där både strukturella och individuella omständigheter kan samverka och skapa denna situation (BRÅ 2009a).

Enligt Espinoza och Warner (2016) finns det teorier som hävdar att patriarkatet är den primära förutsättningen för våld i nära relationer. Enligt författarna tyder dock flertal studier på jämförbara nivåer av våldsutövning i nära relationer mellan könen. Flertal studier indikerar högre nivåer av våldsutövning av kvinnor än män när våldet är ensidigt liksom högre användning av våld av kvinnor än män när våldet är ömsesidigt. Majoriteten av förekomsten av våld i nära relationer är enligt artikeln ömsesidig och bara en av fem män respektive en av fem kvinnor rapporterar ensidig utövning. Författarna framhäver att även om patriarken är ett samhällsproblem, tyder forskning på mikronivå på att liknande motivatorer kopplade till kontroll ligger bakom både manlig och kvinnlig våldsutövning. Artikeln belyser att kvinnliga förövare är mer benägna än män att rapportera initiering av våld, mer benägna att använda ett vapen och mer benägna att använda internaliserande attribut när de förklarar deras användning av våld. Kvinnor har uppgett förlorat humör, önskan att uttrycka negativa känslor, svartsjuka, önskan om kontroll, hämnd, självförsvar eller lust att straffa sin partner som skäl till att uppträda våldsamt. Dessa motiv är både psykologiska och relationella till sin natur och uppträder således på mikronivå snarare än sociologiska som uppträder på makronivå. Författarna framhäver vidare att mycket av den tidigare och nuvarande diskursen har tagit utgångspunkt i kvinnors användning av våld i heterosexuella partnerskap främst som svar på våldet av män. Men bevis tyder på att endast en liten minoritet av kvinnor som använder våld mot en manlig partner agerar i självförsvar. Vanliga motivatorer inkluderar passion, otrohet, pengar och bråk. Sammantaget har kopplingen mellan personlighet och användning av våld i nära relationer bland kvinnliga utövare starkt påvisats. Psykologiska egenskaper som finns hos manliga förövare, inklusive emotionell dysreglering, svartsjuka, otrygga anknytningstyper, kontrollerande beteenden, impulsivitet, antisocialt beteende och dålig självkontroll, finns också hos kvinnliga förövare. Psykopatologier inklusive humörsjukdomar, posttraumatisk stress, vredeshantering, personlighetsstörning eller störningar, och substansanvändningsproblem kan hindra den känslomässiga och beteendemässiga kontrollen av partners och är en av de mest citerade problemen bland kvinnliga förövare

av våld i nära relationer ​. ​I samma artikel framkommer också att för en person som bevittnat aggressivt beteende och våldsamma sätt att hantera konflikter, ökar sannolikheten för personen att själv engagera sig i våld i nära relationer vilket i sin tur fortsätter överföring mellan generationer av våldsamma beteendemönster i familjesystem. Författarna belyser att sociala inlärnings- och familjesystemsvariabler interagerar med och har effekter på våld i nära relationer, men att de samverkar med psykologiska variabler. Dessa faktorer är därför kritiska för den psykosociala interventioner och förebyggandet av våld i nära relationer, för både män och kvinnor, offer och gärningsmän. Som ett folkhälsoproblem är psykologiska och familjära faktorer centrala för noggrann studie och effektiv intervention (​ibid.).

Sammanfattning av orsaker till våldet

Teorier framhäver patriarkatet som den primära förutsättningen för våld i nära relationer. Resultatet visar att flera faktorer ligger bakom våld i nära relationer och att könsmakten endast är en av dessa. Istället framhävs att psykologiska och relationella motiv ligger bakom både män och kvinnors våldsutövning och att dessa uppträder på mikronivå snarare än makronivå. Resultatet visar också att en person som bevittnat aggressivt beteende och våldsamma sätt att hantera konflikter med större sannolikhet engagerar sig i våld i nära relationer själv vilket påvisar att familjära faktorer är centrala orsaker. Det konstateras att vid våld i nära relationer måste hänsyn tas till både strukturella och individuella omständigheter.

5. ANALYS

Genom att läsa nio artiklar och rapporter som handlar om mäns utsatthet för i våld i nära relationer men som fokuserar på olika aspekter har detta kunnat kopplas till de teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för uppsatsen. Dessa olika teorier framkommer genom litteraturstudiens gång och återupprepas genom det material som lästs för att kunna utföra studien. Genus är ett återkommande begrepp i samtliga artiklar men beskrivs på olika sätt. Genus är enligt Mattsson (2015) en socialt skapad uppdelning av människor och grundar sig på de sexuella och reproduktiva relationerna. Genus är biologiskt och representerar mannen och kvinnan. Könet man och kvinna är kopplingar till maskulinitet och femininitet som i sin tur har sin koppling till stereotyper och normer (ibid.). I samhället finns det normer som säger att mannen ska vara stor och skydda kvinnan som är liten. Männen är enligt samhällsnormen okänsliga, de klarar sig själv och de är icke sårbara (Chan & Tsang 2018; Cheung, Leung och Tsui 2009; Hester 2012; Nybergh 2013). Enligt den sociala konstruktionen som finns i samhället är det inte acceptabelt att vara man och att vara ett offer utifrån att mannen är osårbar och okänslig. Eftersom männen enligt samhällsnormen inte är sårbara anses inte i våld mot män i nära relationer som ett lika allvarligt brott som det gör mot kvinnor på grund av att samhällsnormer säger att kvinnan är sårbar. Ett offer är någon som är svag och män är inte svaga enligt normerna vilket gör det oacceptabelt att vara man som offer utifrån våld i nära relationer (ibid.). Enligt Espinoza och Warner (2016) är det acceptabelt för en kvinna att ta till våld i självförsvar men inte acceptabelt att en man gör det. En man som tar till självförsvar mot en kvinna går emot den stereotypiska mannen som endast skyddar sin kvinna (Hester 2012). Män anses inte ha någon rätt att ta till våld mot kvinnor och det finns inga anledningar till att ta till våld för en man mot en kvinna. Däremot finns det en rad med anledningar för en kvinna att använda våld mot män och det finns alltid en förklaring till att kvinnor brukar våld mot män i nära relationer (Espinoza & Warner 2016).

Den samhälleliga stereotypen för kvinnor säger att kvinnor är mindre, de är svagare och de har lättare att falla som offer då de inte är lika starka som män. När en kvinna brukar våld mot en man går den kvinnan emot samhällets normer för kvinnor (Entilli & Cipolletta 2017; Espinoza & Warner 2016; Kullberg et al. 2015). På grund av att detta går emot den stereotypiska kvinnan väljer bland annat media att vända tillbaka kvinnan till den stereotypiska kvinnan som säger att kvinnan gjort detta i självförsvar. Att det var mannen som slog första slaget, vilket säger att kvinnan faktiskt började som offer i våldet (Espinoza & Warner 2016). Då män anses vara mer benägna att fysiskt skada kvinnor medföljer det även att män i högre utsträckning, på grund av de fysiska skadorna som utövas, blir dömda för brott i våld i nära relationer (ibid.). Till följd av stereotypen att män ska vara macho och skydda sin kvinna vågar inte männen anmäla de brott som de själva utsatts för (Cheung, Leung & Tsui 2009; Entilli & Cipolletta 2017; Hellgren, Andersson & Burcar 2015; Nybergh 2013). Eftersom det är oacceptabelt för en man att vara offer för kvinnligt våld går det emot de samhälleliga normerna samt de sociala konstruktionerna och därför väljer mannen att inte berätta något alls om sin situation för någon. I studier framtagna genom intervjuer med våldsutsatta män framkommer det att männen ibland försiktigt försökte berätta för sina vänner men att de under sin berättelse blev bemötta med skratt och hån och valde då att inte fullfölja sin

berättelse (Hester 2012). Det framkommer i Hesters (2012) artikel att män som blivit utsatta för våld i nära relationer av en kvinna ibland anmälde händelsen men det blev inget av anmälan. Den manliga stereotypen gjorde att de intervjuade männen i Hesters (2012) artikel inte berättade något för någon om våldet i hemmet förrän det faktiskt eskalerade och höll på att sluta mycket illa. Männen berättade i intervjuerna att de inte anmälde mindre våld utan bara det som de själva ansåg vara tillräckligt illa för att anmäla.

Christie (2001) framhäver att det ideala offret är en kvinna och att den ideala förövaren är en man vilket innebär en svårighet för mannen att få en legitim offerstatus. I Brottsbalken finns rubriceringarna kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning och i Socialtjänstlagen statueras implicit kvinnors rätt till hjälp och stöd till följd av våld i nära relationer. Regeringen har också beslutat om en strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor (Socialstyrelsen 2019a). Detta återspeglar synsättet att kvinnan är brottsoffer och mannen är förövare. Offerbilden är knuten till feminina egenskaper i samhället vilket innebär att ett manligt offer behöver konstrueras då det inte är något vi är vana vid.

I uppsatsen framkommer att männen inte uppfyller de kriterier som ett idealiskt offer bör ha eftersom de beskrivs som starka och stora (Chan & Tsang 2018; Cheung, Leung och Tsui 2009; Hester 2012; Nybergh 2013) vilket snarare är uttryck för de egenskaper som en idealisk förövare innehar (Christie 2001). Kvinnorna i sin tur beskrivs i termer som det ideala brottsoffret innehar (ibid.) då de framställs som svaga och underlägsna (Entilli & Cipolletta 2017; Espinoza & Warner 2016; Kullberg et al. 2015). Eftersom männen inte uppfyller de kriterier som ett idealiskt offer bör ha, betraktas de som icke-idealiska offer (Christie 2001). Icke-idealiska offer anses ofta ha bidragit till sin egen utsatthet där offret skuldbeläggs och ses som ansvarig (ibid.). Flera artiklar belyser hur män som betraktas som icke-idealiska offer blir misstrodda, skuldbeläggs och kan istället misstänkas som förövare (Cheung, Leung & Tsui 2009; Espinoza & Warner 2016; Hester 2012). Det framkommer hur männen anses spela en aktiv roll i deras situation och tillskrivs ansvar med hänvisning till att de förväntas försvara sig eller kunna avvärja kvinnans våld och dessutom framställs kvinnors våld mot män utifrån att mannen har gjort något för att detta våld ska bryta ut (Hellgren, Andersson & Burcar 2015; Kullberg et al. 2015; Nybergh 2013).

Icke-idealiska offer kan ha svårt att se sig själv som offer och ta på sig en offeridentitet eftersom denna roll är förknippad med egenskaper som vissa inte alltid känner att de kan identifiera sig med (Christie 2001). I litteraturstudien framkommer hur männen beskrev sig själv som att de intog en omsorgsroll i förhållandet där kvinnan behövde skyddas. De beskrev hur de godkänt samhälleliga normer som förväntar sig att mannen ska anta en aktiv och skyddande inställning gentemot kvinnan (Entilli & Cipolleta 2017; Hellgren, Andersson & Burcar). Männen upplevde sig själv vara i en maktposition gentemot kvinnan (Entilli & Cipolletta 2017; Hellgren, Andersson & Burcar 2015; Nybergh 2013) vilket framhäver de maktförhållanden som finns i samhället (Mattsson 2015). Männen beskrev dock att de kunde känna sig maktlösa i situationen de befann sig i (Entilli & Cipolletta 2017). Männen framhöll hur de kunde vidta åtgärder mot våldet enbart när våldsoffren blev någon annan än sig själv (ibid.) vilket kan vara ett

uttryck för deras oförmåga att se sig själv som offer. Detta medför också att männen inte anmäler brottet då de inte vill ses som svaga gentemot kvinnan (Cheung, Leung & Tsui 2009; Entilli & Cipolletta 2017; Nybergh 2013). Eftersom männen motsätter sig offerrollen och inte söker hjälp betraktas de enligt Christie (2001) som ett motspänstigt offer.

Männen i denna litteraturstudie föreföll också ha svårt att acceptera kvinnan som förövare. Enligt Christie (2001) har den ideala förövaren egenskaper i motsats till det ideala brottsoffret, men männen beskrev våldsutövande kvinnor som svaga i förhållande till sig själv som starka och reagerade på kvinnans våldsutövning genom att bagatellisera våldet (Entilli & Cipolletta 2017; Nybergh 2013). Nybergh (2013) och Chan och Tsang (2018) belyser att även professionella såsom socialarbetare inte accepterar kvinnor som förövare och ifrågasätter detta. Den ideala förövaren är ju stark och dominant (Christie 2001) vilket således motsäger samhällets normativa könsroller. Kvinnor anses inte kunna vara aggressiva och våldsamma eftersom det överträder stereotypa uppfattningar om kvinnlighet (Espinoza & Warner 2016).

Cheung, Leung och Tsui (2009) beskriver i sin artikel hur männens rädsla för att anmäla att de blir utsatta för våld i nära relationer av en kvinna ger uttryck i statistiken. Antalet män som blir utsatta för våld tros vara ett stort mörkertal då männen inte vågar anmäla brotten de blivit utsatta för. Cheung, Leung och Tsui (2009) och Nybergh (2013) skriver om hur männen blir bemötta när de anmäler ett brott avseende våld i nära av olika typer av insatser. Män som blir utsatta för våld känner till den stereotypiska mansbilden och känner sig skamfylld och ångerfylld av att behöva anmäla en kvinna som utövat våld, mot en man (Chan & Tsang 2018; Espinoza & Warner 2016; Hellgren, Andersson & Burcar 2015; Kullberg et al. 2015; Machado, Hines & Matos 2016; Nybergh 2013). Vilket gör att mannen väljer att inte anmäla händelsen. Cheung, Leung och Tsui (2009) beskriver också att det inte finns lika många insatser till män som det finns till kvinnor vilket också leder till att männen inte vet var de ska vända sig. Då det framkommer att män upplever att de inte blir lika allvarligt bemötta vid våld i nära relationer som en kvinna blir finns det inte många fler alternativ för männen än att antingen välja det som finns och bli dåligt bemött eller inte ta hjälp alls. Hester (2012) skriver också om hur den kvinnliga förövaren blir bemött med ett lugn och medkänsla, trots att det är hon som är förövaren, än vad den våldsutsatta mannen blir. Förväntningar som är förknippade med kön och genus påverkar på så sätt de professionellas förhållningssätt till både förövare och offer.

Teorin om våldsmönster särskiljer olika typer av våld som bildar ett mönster när våldet uppkommer vid återkommande och stående våld som pågår kontinuerligt över tid. Teorin beskriver hur våldet generellt ter sig gentemot kvinnor respektive män där kvinnor blir utsatta för intim terrorism och att männen främst blir utsatta för våldsamt motstånd (Nybergh 2013). I enlighet med detta belyser Hester (2012) i sin studie att mäns våld främst syftar till att åberopa rädsla och avse kontroll av kvinnliga offer (intim terrorism) och att kvinnor ofta använder våld i självförsvar (våldsamt motstånd). Entilli och Cipolletta (2017) framhåller att männen kan utsättas för intim terrorism vilket även Nybergh (2013) lyfter upp. Att männen sällan utövar våldsamt motstånd framkommer i flertal artiklar (Chan & Tsang 2018; Entilli & Cipolletta 2017; Hellgren, Andersson &

Burcar 2015; Nybergh 2013). Espinoza och Warner (2016) har i sin studie kommit fram till att majoriteten av våldet i nära relationer är ömsesidigt vilket innebär att båda parter brukar våld, vilket kan vara uttryck för typerna ömsesidig våld och kontroll eller situationsbetingat våld enligt teorin om våldsmönster. Detta framgår även i Nyberghs (2013) artikel som tar upp en amerikansk studie där man kan se ett samband mellan mäns våldsutsatthet och att de utsätter en partner för våld samt en annan amerikansk studie som hänvisas till vilken visade att en del av männen var den första att uppmana till våldet. Det som framkommit i denna uppsats är således att det i mäns utsatthet finns inslag av samtliga våldsmönster och ingen generell slutsats kan dras kring vilken typ som är mest förekommande.

Männens maskulinitet gör det problematiskt för dem att tala om sin utsatthet till följd av den bild och norm som finns av mannen att han ska vara stark och självständig (Chan & Tsang 2018; Cheung, Leung och Tsui 2009; Hester 2012; Nybergh 2013). Detta medför en negativ inställning hos männen till att söka hjälp då de inte vill ses som svaga eller att deras maskulinitet ska ifrågasättas (Hellgren, Andersson & Burcar 2015; Nybergh 2013). Detta är även orsaken till att många män inte anmäler, då de på grund av den finns som bild av män i samhället medför en rädsla över att inte bli betrodd både eftersom mannen som blir våldsutsatt inte lever upp till den normativa föreställningen i samhället (Cheung, Leung & Tsui 2009; Entilli & Cipolletta 2017; Nybergh 2013) men också då kvinnor som våldsutövare inte är en bild vi är vana vid och lever inte upp till de förväntningar som i sin tur finns på kvinnor (Entilli & Cipolletta 2017; Espinoza & Warner 2016; Kullberg et al. 2015). Om männen blir sedda som offer kan det vara skamfullt eftersom han kan upplevas vara svag och inte kunna försvara sig, framförallt när förövaren är en kvinna eftersom mannen enligt stereotypen ska vara starkare än henne (Kullberg et al. 2015; Nybergh 2013). Männen kan därmed ha svårt att identifiera sig som brottsoffer eftersom det inte är förenligt med deras maskulina identitet (Cheung, Leung & Tsui 2009; Machado, Hines & Matos 2016) samtidigt som det upplevs stigmatiserande att bli utsatt för våld av en kvinna (Chan & Tsang 2018; Kullberg et al. 2015). Detta resulterar i att det är svårt att upptäcka män som utsätts för våld i nära relationer.

Det finns normativa föreställningar i samhället av män som är kopplad till den hegemoniska maskuliniteten som kännetecknas av att mannen ska vara överlägsen och stark. Att som man bli utsatt för våld av en kvinnlig partner hotar maskuliniteten i både mannens egna och andras ögon och dessa män lever inte upp till förväntningar om hegemonisk maskulinitet. Flertalet studier (Chan & Tsang 2018; Espinoza & Warner 2016; Hellgren, Andersson & Burcar 2015; Kullberg et al. 2015; Machado, Hines & Matos 2016; Nybergh 2013) framhäver att männen själva inte ville erkänna sig själva som offer, vilket kan vara ett uttryck för att de vill upprätthålla sin maskulinitet och därmed måste gömma det de utsätts för, för att inte riskera att uppfattas som underordnad. De vill inte ses som svaga eller riskera att deras maskulinitet ifrågasätts. Samhället förutsätter en manligt hegemonisk maktordning mellan könen där män ska känna skam om de utsätts för våld av en kvinnlig förövare än från en manlig. Andra studier (Chan & Tsang 2018; Entilli & Cipolletta 2017; Hellgren, Andersson & Burcar 2015; Kullberg et al. 2015) belyser att de utsatta männen som berättade för professionella eller vänner om sin situation blev förlöjligade och ifrågasatta som

våldsoffer vilket medförde en känsla av underlägsenhet. De våldsutsatta männen intog därmed en underordnad position. Ovan nämnda artiklar beskriver männens statusförlust i förhållande till andra män vilket påverkar deras manlighet. Däremot beskriver Nybergh (2013), Entilli och Cipolletta (2017) samt Hellgren, Andersson och Burcar (2015) hur de våldsutsatta männen varken kände förlust av makt eller kontroll i förhållande till sin kvinnliga partner trots att denne utsatte dem för våld. Det innebär alltså, i enlighet med vad Kullberg et al. (2015) tar upp, att männen befann sig i en underordnad position gentemot andra män som inte blir utsatta för våld i nära relationer men inte nödvändigtvis gentemot kvinnan som utsätter dem. En del av de intervjuade männen i en studie som Nybergh (2013) tar upp förklarade att det inte gjorde så mycket att de blev våldsutsatta av sina kvinnliga partners eftersom de ändå inte blev särskilt skadade på grund av att våldet kom från en kvinna. Av flera artiklar har det framkommit att män menade på att de själva inte kunde svara med våld för då var de rädda att den kvinnliga partners skulle skadas för mycket (Chan & Tsang 2018; Entilli & Cipolletta 2017; Hellgren, Andersson & Burcar 2015; Nybergh 2013). Den hegemoniska rollens drag finns kvar hos många män trots att de blir våldsutsatta av en kvinna som inte tillhör det stereotypiska manliga könet och att våldsutövande inte tillhör det stereotypiska kvinnliga könet.

Related documents