När det gäller barn är det vi vuxna som ansvarar för hur de mår. Vi måste försöka undanröja så många negativa stressfaktorer som möjligt. Därefter måste vi stötta barnen i att klara av den stress som de ändå utsätts för och som är nödvändig för deras utveckling (Ellneby, 1999; Grossi, 2004).
Fjärdenivårubrikerna kommer att redovisas i bokstavsordning då det inte läggs någon värdering i ordningen.
3.6.1 Föräldrarollen
En viktig del av förberedelsefasen innebär att de vuxna lär sig att vara tyd- ligare i sin känslomässiga kommunikation till barnet. Föräldrarna måste ibland vara beredda på att omvärdera sina förväntningar på barnet eller lära sig att sätta tydliga och rimliga gränser. De måste även börja sätta gränser för barnets beteende i hemmet. Alla föräldrar vill göra det bästa för sina barn. Att i riklig mån ge barnet av sin tid är det bästa föräldrarna kan göra (Ellneby, 1999; Ellneby, 2005; Nilzon, 1992).
Tidig anknytning
Lugn och rutiner hjälper barnet att känna igen vad det behöver. Det vikti- gaste för spädbarnet är att skapa en nära och förtrolig relation och att få ut- veckla en känsla av tillit. Om barnet kan lita på den som tar hand om det, utvecklar det också en känsla av att andra människor är pålitliga (Ellneby, 1999).
3.6.2 Ändrat tankesätt
Känslor är nödvändiga för att barn skall kunna hantera de komplexa krav som livet ställer på dem. Känslorna utgör ett inre signalsystem som talar om för människan hur hon mår. De hjälper barnet att klara sig i sin om- värld. För att barn skall nå emotionell och fysisk hälsa är det viktigt att bar- net får lära sig att hantera sina känslor (Nilzon, 1992). Allt handlar om ba- lans i tillvaron. De vuxna måste hjälpa de yngre att skapa denna balans. De lite äldre barnen kan lära sig att känna igen sina egna stressbeteenden och bli medvetna om vilka situationer som stressar dem. Barn som kan känna, visa och uttrycka känslor, kan också lättare står emot stress (Ellneby, 1999).
Kunskap om hur man kan ändra sitt tankesätt i en mer positiv och självbe- jakande riktning kan utgöra redskap för minskad stress, förbättrad själv- känsla och sunt gränssättande (Grossi, 2004).
3.6.3 Stresshantering
Stresshanteringen är en benämning på olika tekniker som har det gemen- samma syftet att minska stress och därmed öka hälsa och livskvalitet. Be- roende på vem man frågar kan begreppet innefatta det mesta mellan him- mel och jord, från meditation till positivt tänkande, från psykoterapi till att ligga och flyta i en vattenfylld tank (Grossi, 2004).
En stresshanteringsstrategi kan vara att förenkla sin tillvaro och att inte ut- sätta sig för den stressor man är känslig för. En människas stresshanterings- förmåga kan betraktas som förmågan att kunna möta utmaningar samt kun- na handskas med påfrestningarna och svårigheterna med dessa. Stresshan- teringen i salutogen bemärkelse handlar om att aktivt söka sammanhang i den dagliga tillvaron, att uppmärksamma det positiva, det önskvärda, det sköna och goda i livet. Det aktiva sökandet efter livskvalitet och menings- fullhet är en väsentlig del av vår totala stresshanteringskapacitet. Vi måste alla lära oss att medvetet och aktivt lägga till på den positiva hälsoskapande sidan i högre grad än att försöka dra ifrån på den negativa. Att lära sig sor- tera bort de problem som man ändå inte kan göra något åt och istället foku- sera på det man kan påverka bidrar till minskad stress. Denna princip gäller både på det individuella planet och i grupper/organisationer (Malmström & Nihlén, 2002; Peiffer, 1999). Malmström & Nihlén (2002) skriver att ”det är inte eliminering av skaderisker och felaktiga beteenden som är den mo- derna hälsovårdens största utmaning, utan snarare att skapa modellen för att hjälpa människor att utveckla nya, friska beteenden” (s.28).
Balans
Balansen mellan lugn och ro mellan spänning och avspänning är nödvän- dig. Som på en gungbräda balanserar dessa båda tillstånd. Lugn och ro är en viktig beståndsdel i livet för både män, kvinnor och barn. Det hör sam- man med njutning, både när det gäller mat och beröring. När vi belåtet smälter maten, upplever vi sällan upprördhet, ilska och stress. Omvänt, när vi är uppe i varv, arga och jäktade, går matsmältningen på låg fart och då känner vi oss mindre öppna för sociala kontakter. Humöret tenderar att vara irriterat. Lugn och ro- reaktionen kännetecknas av att blodtrycket sjunker, ökad genomblödning av hud och slemhinnor, nivån av stresshormoner sjunker, matsmältningen blir effektivare och vi njuter av att vistas i en soci- al gemenskap. I dessa lägen kan även kroppens läkning underlättas (Uvnäs - Moberg, 2000).
Coping
Den process genom vilken vi hanterar stressande situationer kallas coping och kan delas in i två huvudsakliga typer: emotionsfokuserad (känslomäs- siga) och problemfokuserad (Cassidy, 1999; Währborg, 2002).
Cassidy (1999) definierar coping ”som personens kognitiva och beteende- mässiga ansträngningar att hantera (minska, minimera, bemästra eller stå ut med) de inre och yttre kraven i de transaktioner mellan person och omgiv- ning som bedöms som påfrestande eller överstigande personens resurser” (s.118).
Med problemfokuserad coping försöker man komma till rätta med orsaker- na till stressen. Man försöker lösa problemet och förändra den stressade situationen till det bättre. Emotionsfokuserad coping tjänar till att mildra det känslomässiga obehag som följer på stress, utan att för den skull göra något åt själva problemet. Varje individ hanterar stress på sitt sätt, vilket ofta innebär en kombination av problemfokuserad och emotionsfokuserad coping (Grossi, 2004; Währborg, 2002). Alla barn reagerar inte på samma sätt. Det som kan stressa ett barn, påverkar kanske inte alls ett annat barn. Barn är, från det de är små, olika tåliga och de kan vara olika utrustade med de egenskaper som motverkar stress, som förmågan att kunna koncentrera sig, stå ut med en motgång och kunna vänta på att få sina behov tillgodo- sedda. Barn som kan känna, visa och uttrycka känslor, kan också lättade stå emot stress. Den fysiska och sociala miljön runt barnet ser också olika ut. Vissa barn har det ”tungt” omkring sig med för få aktiviteter som ger glädje och avkoppling. Andra barn upplever mycket harmoni och avkoppling, som en motvikt till de krav som de är utsatta för (Ellneby, 1999: Grossi, 2004). Allmänt sett är emotionsfokuserad coping vanligare hos individer som upp- lever så intensiv stress att situationen känns omöjlig att hantera. Problem- fokuserad coping är vanligast vid måttliga nivåer av stress och i situationer som bedöms som möjliga att hantera (Grossi, 2004).
Fysisk aktivitet
Människan är skapad för ett liv i fysisk aktivitet. De flesta organ i kroppen som hjärta, lungor, muskler, skelett och nervsystem mår bra av rörelse. Man kan säga att fysisk aktivitet är en bidragande faktor till att förbättra vår förmåga att bemästra stress. Vanliga symtom vid stress som nedstämdhet, sömnsvårighet och långvarig smärta påverkas och förbättras av fysisk akti- vitet. Motsatsen, överträning i extrema fall, kan istället bidra till stress av kronisk karaktär (Währborg, 2002).
Mental träning
Björkqvist (2002) hävdar att det går alldeles utmärkt att arbeta med mental träning med enskilda elever eller med grupper av elever. Författaren menar att vi ska lära elever att det är de som är kaptenen på sin egen båt och att de har alla möjligheter att påverka sitt tankesätt. Den mentala träningens tek- nik består i regelbunden träning i avspänning. Genom detta visualiserar in- dividen positiva målbilder. Målbilderna kan handla om idrotts- eller arbets- prestationer, hälsa, relationer eller andra viktiga livsmål. Detta innebär att man skapar bilder av framtiden, snarare än en fastlåsning vid det förflutna. Den mentala träningen innebär att man på ett systematiskt och disciplinerat sätt tar vara på sina medfödda möjligheter. Resultatet blir positivare käns- lor, beteende och bättre prestationer. Redan efter några veckors tid av men- tal träning känner många sig lugnare, säkrare i relation till andra, mindre stressade och sover bättre (Björkqvist, 2002; Olivier, 2000).
Offensiv stresshantering
Begreppet offensiv stresshantering kan ses som en utvidgning av den klas- siska innebörden i stresshanteringen. Det innebär att vi medvetet och aktivt tar itu med en personlig utvecklingsprocess där vi tar oss an lagom svåra utmaningar och söker stimulans och självförverkligande inom områden som passar oss själva. Vi måste lära oss att växla mellan prestation och vila. Det är inte bara typen av utmaningar och ansträngningar som är av betydelse, kvantiteten påverkar oss också (Malmström & Nihlén, 2002). All hjälp vi kan ge vår kropp kommer oss tillgodo då en medveten och stödjande ansträngning påskyndar återhämtningsprocessen (Peiffer, 1999). Återhämtning
Sömnen är vår viktigaste källa till återhämtning och har stor betydelse för hälsa och välbefinnande (Grossi, 2004; Währborg, 2002). All den koncent- ration som krävs för att vi ska kunna ta emot och sortera bland all den in- formation vi överöses av i dagens samhälle kräver ett visst mått av åter- hämtning. Att bli fascinerad av något som intresserar oss, kräver inte att vi koncentrerar oss och det blir inte ansträngande. Spontan uppmärksamhet, som t ex naturupplevelser ger återhämtning (Ellneby, 1999).