• No results found

Hur påverkas barnavården av den starka presumtionen om en korrelation mellan principen om barnets bästa och återföreningsprincipen?

7. DISKUSSION OCH RESULTAT

7.2. Hur påverkas barnavården av den starka presumtionen om en korrelation mellan principen om barnets bästa och återföreningsprincipen?

7.2.1. Utredningsskyldigheten

I uppsatsens föregående kapitel har problem kring socialtjänstens bristfälliga utredningar i samband med vårdens upphörande uppmärksammats. I och med att barnens framtid här ska avgöras är utredningarnas kvalitet essentiella.

Vad, när och varför brister det i utredningarna? Ett givet första svar på frågan är frånvaron av specifik lagstiftning. Detta har uppmärksammats av HFD som konstaterar att det inte finns något lagrum att luta sig mot; inga tydliga krav och regler för hur utredningarna ska företas eller hur djupgående de måste vara. Det som finns att tillgå är allmänrättsliga

förvaltningsprinciper som stadgar att de utredningar staten företar gentemot en enskild ska vara grundliga.

Men vad innebär orden ”grundlig utredning” i sammanhanget? Grundlig i förhållande till vad och vems intresse? Hur grundlig är grundlig? När frågor likt dessa uppstår lämnas utrymme för subjektiva tolkningar och det är således upp till varje anställd på socialtjänsten att bedöma vad grundligt innebär for denne. När andra beslutsalternativ vid vårdens upphörande har den låga och obefintliga ställning de har, får ordet grundlig en helt annan innebörd och det tappar sin pondus. Det finns ingen anledning att utreda dem grundligt så att säga.

Med utgångspunkt i att det existerar en stark presumtion om att återföreningsprincipen är samma sak som principen om barnets bästa adderas riskfaktorer till de redan vaga riktlinjerna om utredningsskyldigheten. Risken att nämnden inte gör en djupgående utredning torde öka dramatiskt då incitamenten naturligtvis sjunker när ett speciellt utfall i princip redan är förutbestämt, vilket återförening kan sägas vara i Sverige. Kraven på utredningars gedigenhet riskerar således att bli lägre när återförening presumeras vara samma sak som barnets bästa. Problemen är alltså: lagstiftningen är vag, vilket öppnar upp möjligheten för att utredningar blir olika väl genomförda då subjektiva bedömningar av ordet ”grundligt” präglar nivån. Presumtionen står som en mur mellan utredningen och vad som egentligen är en korrekt bedömning av barnets bästa.

Hur råder man bot på detta? Min personliga åsikt är att återföreningsprincipen, som utgångspunkt, kan fortsätta vara så för majoriteten barn. Det lagstiftaren däremot borde se över är hur svensk lag reglerar övriga beslutmetoder samt utredningskravet i sig självt. För att en ändring ska ske, där alla barn får en individuell utredning som inte är baserad på en

schablonmässig och förutbestämd bedömning, måste tydligare regler tillkomma där beslutsalternativen är mer likställda än tidigare. Presumtionen om återföreningsprincipens likställdhet med principen om barnets bästa måste kunna brytas igenom lättare än vad den kan idag. Härledning kan hämtas från den amerikanska regleringen där ASFA har fört fram andra utgångar och visat socialtjänsten att återförening är bra- men inte för alltid och för alla. 7.2.2. Långtidsplaceringar och återplaceringar

Långtidsplacerade familjehemsbarn barn befinner sig i en gråzon där de tvingas vänta på permanenta placeringar i allt för många år. Barns behov av kontinuitet och stabilitet ignoreras helt och hållet och fokus verkar enbart ligga på de ursprungliga vårdnadshavarnas rätt till ett

familjeliv. Hur många år är det egentligen rimligt att de ursprungliga vårdnadshavarna ska få till sitt förfogande? Eller borde frågan egentligen lyda; hur många år är det rimligt att låta föräldrar försaka barnets rätt till ett stabilt liv? När barn har spenderat många år i familjehem är frågan om återförening verkligen är den optimala lösningen. Europadomstolen har uttryckt att ju längre tiden går, desto mindre är återföreningschansen. USA drog sin gräns vid 15 av 22 månader. Var bör Sverige dra sin gräns?

Att vårdnadsöverflyttningar ska utredas när ett barn har varit placerat i tre år ger, likt de amerikanska regleringarna, en indikation på hur länge en strävan om återförening bör

upprätthållas. Lagstiftaren har således stadgat att det är rimligt att ett barn väntar i tre år innan ett annat alternativ än återförening måste utreds. Detta stadgande innebär ju dock inte att vårdnadsplanen måste ändras, utan kravet är att alternativet ska utredas.

Här kan en parallell dras till de just diskuterade svaga regleringar och riktlinjer kring utredningsskyldigheten. I och med det få antal vårdnadsöverflyttningar och nationella adoptioner som beslutas i Sverige kan det konstateras att de flesta barn, trots utredning om vårdnadsöverflyttning, återförenas med sina ursprungsföräldrar. Jag ställer mig frågan om FB 6:8 är tillräcklig för att tillgodose barns rätt till stabilitet och kontinuitet? I dagsläget är det i princip den enda svenska reglering som gör ett försök att sätta en tidsram för hur länge man anser att barn kan vänta på sina föräldrar. Misslyckandet med FB 6:8 ligger i dåligt

underbyggt barnrättssystem, det kan jämföras med att bygga ett fantastiskt hus på en rutten grund- dömt att misslyckas.

En skillnad mellan den svenska och den amerikanska regleringen är att vårdplanen enligt amerikansk rätt automatiskt ska ändras när en viss specifik tid har passerat. Målet om

återförening omskrivs till nationell adoption för att undvika långtidsplaceringar. Det markeras vems rätt som ska väga tyngst i slutändan, men det är även en tydlig markering och ett

ställningstagande; samhället får inte slösa bort barns liv i väntan på att föräldrar ska komma tillrätta med sina problem. Föräldrar kan inte tillskrivas oändligt med tid på bekostnad av barnets rätt till en stabil uppväxt.

För att kunna lösa det problem långtidsplaceringar utgör krävs det, enligt mig, att

socialtjänsten anammar principen om kontinuitet och stabilitet i högre grad. För att göra så krävs det tydligare och starkare riktlinjer i lagtext där krav på att andra beslutsalternativ måste

ses över ställs. Vårdnadsöverflyttningar och nationella adoptioner får därmed en mer likställd status i relation till återförening. Först då kan en gedigen barnets bästa utredning sägas vara gjord.

Ytterligare ett problem som berörts i tidigare kapitel är återplaceringar. Med en presumtion om att återföreningsprincipen oftast korrelerar med principen om barnets bästa finns en överhängande risk att barn som inte borde flytta hem ändå gör det då incitamenten att bryta presumtionen är inte tillräckligt starka. Socialtjänsten tvingas ofta sia om framtiden i sitt arbete och denna ”gissning” blir givetvis färgad av presumtionen. I gränsfallslägen beslutas det om återförening trots att föräldrarna inte är redo. Dessa felaktiga beslut leder till

återplaceringar och barn som får flytta från hem till hem. Kanske ger vi föräldrar en andra och tredje chans på bekostnad av barnets enda chans att få en bra och stabil uppväxt?

Ovan förda resonemang är förenklat i viss mån; det finns givetvis en mängd orsaker och faktorer till varför återplaceringar och långtidsplaceringar är så vanligt förekommande som de är. En sådan kan vara att föräldrar inte ges tillräckligt med stöd för att kunna komma tillrätta med de problem som orsakade omhändertagandet. Just denna problematik är ett

uppmärksammat problem i USA där man har forcerat återföreningar på grund av hårt satta tidsramar där barn och föräldrar ska återförenas inom 12 månader. Många av dessa

återföreningar resulterar då i återplaceringar. Man kan således dra den slutsatsen att det inte går att enbart dra i en tråd för att lösa existerande problem inom tvångsvården, det krävs även insatser på andra områden. För att motverka långtidsplaceringar kan man inte enbart förkorta tidsspannet för vilket återföreningen ska ske inom, då det istället kan leda till fler

återplaceringar. Samhället måste aktivt jobba för att ge berörda föräldrar det stöd och den hjälp som krävs för att återföreningen ska ske, men då inom ett rimligt satt tidsspann. Om det tidsspannet är tre år eller 15 av de senaste 22 månaderna måste utredas, men ett tydligare tidsmål samt färre återplaceringar och långtidsplaceringar vore på sin plats.

7.2.3. Rädslan för nationella adoptioner och vårdnadsöverflyttningar

7.2.3.1. Vårdnadsöverflyttning

Socialtjänsten har uttryckt en osäkerhet och rädsla att besluta om vårdnadsöverflyttning trots den reform av FB 6:8 som ägde rum för några år sedan. I och med reformen av lagrummet

markerade lagstiftaren att man önskade se en ökning i antalet beslut om

vårdnadsöverflyttning. Det i sin tur var det en indikation på att större vikt ska läggas vid barns behov av stabilitet och kontinuitet. Genom reformen kom lagrummet utmana

återföreningsprincipen på ett sunt sätt. Hur gick det egentligen? Visst har det skett en ökning, men ökningen har varit relativt begränsad. Det krävs uppenbarligen hårdare riktlinjer för att ändra en djupt förankrad idé om hur den svenska barnavården ska skötas. Så länge

socialtjänsten känner en osäkerhet och rädsla kommer antalet vårdnadsöverflyttningar inte att ses som ett praktiskt reellt beslutsalternativ i tillräckligt hög omfattning.

Socialtjänstens ovilja att besluta om vårdnadsöverflyttning skulle kunna vara ytterligare en konsekvens av tidigare nämnda presumtion; metoden ses helt enkelt som för drastisk och radikal från återföreningsprincipen för att socialtjänsten ska våga besluta om den. Det kan återigen konstateras att risken att många barn inte får en korrekt utredning vid vårdens upphörande är hög. Trots lagstiftarens försök att öka antalet beslut om

vårdnadsöverflyttningar kunde inte reformen bryta igenom återföreningsprincipen vilket märks på socialtjänstens egna kommentarer samt visad statistik. Är det acceptabelt att presumtionen om återförening ska få slå ut alla andra alternativ?

7.2.3.2. Nationella adoptioner

Det något mer kontroversiella beslutsalternativet inom svensk barnavård är nationella

adoptioner. Internationellt sett är nationella adoptioner en mer vanligt förekommande form av placering av familjebarn. I den ovan beskrivna rapporten från socialtjänsten framkom det att anledningen till den extremt restriktiva användningen av detta beslutsalternativ beror på en oro över att gå emot den starka återföreningsprincipen på grund av adoptionens definitiva och långvariga karaktär. Inom socialtjänsten råder alltså en motvilja som präglar besluten vid vårdens upphörande.

Den rädsla socialtjänsten känner inför andra beslutsalternativ är oroväckande. För det betyder bara en sak; presumtionen är så stark att uppfattningen om vad som är socialt acceptabelt har minimerats till ett enda alternativ och de vågar inte fatta något annat beslut. Frågan utreds knappt då man inte vågar gå emot ursprungsföräldrarnas rätt till familjeliv.

Frågan är om det inte vore sundare att ha ett samhälle som är inriktat på att skydda den mest utsatta gruppen, det vill säga barnen, istället för att ha en mentalitet och ett system där man tenderar att tycka så pass synd om båda grupperna att det varken blir hackat eller malet när samhället ska hjälpa till. Det verkar rimligare att ha ett starkt skydd för barn som kan te sig hårt och kontroversiellt, än ett system där mjuka lagar och en enspårig mentalitet leder till att barnens skydd blir tandlöst. Presumtionen har enligt min mening orsakat en lag och

rättspraxis som misslyckas med sitt syfte och mål; att skydda barn på bästa sätt. Frågan det slutligen bryts ner till är: för vems skull har vi inte ett system där vårdnadsöverflyttning och adoption alltid utreds som ett alternativ? Är det för barnens skull? Förmodligen inte.

7.3. Kan återföreningsprincipen och kontinuitetsprincipen kollaborera för att