• No results found

3. Nationalstaten som liberalt dilemma

3.1 Partikularism och universalism

Först av allt behöver vi gräva lite djupare i frågan om vilka olika etiska utgångspunkter som präglar den liberala nationalismen respektive den liberala universalismen. Det finns många sätt att formulera denna grundläggande etiska

dikotomi; jag väljer partikularism respektive universalism.169 Den partikulära synen på etik rättfärdigar på det politiska planet generellt det existerande systemet av suveräna stater som prioriterar sina medborgares intressen framför utomståendes, medan en universalistisk etik istället bildar utgångspunkt för en kritik av statssystemet eller åtminstone av staters exkluderande politik när det gäller frågor om migration och medborgarskap

Utgångspunkten för det partikularistiska synsättet är att identitet och relationer är en viktig del av en människas liv och påverkar vilka moraliska hänsyn som tas människor emellan. Moraliska skyldigheter beror av vilken relation personer har till varandra. Med det partikulära synsättet betraktas moralen istället som ett antal koncentriska cirklar, som blir allt tunnare ju större de är. “Tjockare”

personliga relationer och stort ömsesidigt beroende ger upphov till mer omfattande skyldigheter, medan de moraliska skyldigheterna tunnas ut ju mindre av relationer och identiteter som människor delar sinsemellan. En partikulär moral innebär dock inte att det inte existerar universella moraliska skyldigheter till människor i egenskap av att de är människor; den hävdar bara att dessa skyldigheter normalt sett är tunnare än de vi har i förhållande till människor som står oss närmare. Den hävdar att moralen i grunden är relationell, och ju tätare relationer och ju fler ömsesidiga beroenden vi har, desto mer omfattande är de

169 I likhet med bland andra Bader, ”The Ethics of Immigration”; och Miller, On Nationality. Ett annat möjligt begreppspar är opartisk respektive partisk etik, se exempelvis Gibney, The Ethics and Politics of Asylum: Liberal Democracy and the Response to Refugees; och Tamir, Liberal nationalism.

Det finns också försök att överbrygga den här typen av dikotomier. Det är syftet i Boswell, The Ethics of Refugee Policy. Boswell kritiserar bland annat universalismens starka betoning på skillnaden mellan moral och egenintresse, och hon strävar efter att de universalistiska värdena ska kunna bli centrala i de politiska gemenskapernas självuppfattning, och på så sätt neutralisera konflikten och ge en stabilare grund för staters universella åtaganden. För diskussioner om partiskhet och opartisk moralteori och politisk teori generellt, se exempelvis Mendus, Impartiality in Moral and Political Philosophy och Jollimore, ”Impartiality”. En annan variant som kräver en kommentar är att möjligheten att helt enkelt tala om en etisk eller moralisk kosmopolitanism och en politisk kosmopolitanism. Detta är alternativ som exempelvis David Miller har valt på senare tid. Han försvarar numera vad han kallar “svag kosmopolitanism” som sin moraliska utgångspunkt, i kontrast till hans tidigare försvar av “etisk partikularism” (Jfr Miller, Strangers in Our Midst. The Political Philosophy of Immigration, kap. 2; & Miller, On Nationality, kap. 3). I sak finner jag ingen skillnad: den försiktiga partikularismen och kritiken av universalism har nu ersatts av ett försvar av “svag” kosmopolitanism och kritik av “stark” kosmopolitanism. Dessa positioner handlar därtill om varianter av en moralisk kosmopolitanism, i kontrast till kosmopolitanism i politisk mening. Jag finner denna terminologi olämplig. Förvirringen kring vad politisk kosmopolitanism räcker gott nog, och jag anser att det är lättare att uppbåda klarhet ifall den moraliska skillnaden beskrivs med annan terminologi. (Som kommer klargöras nedan innebär inte partikularism att det inte kan existera universella skyldigheter. Möjligen är det svårigheten i att förmedla den poängen som fått Miller att hellre kalla sin moraliska utgångspunkt för svag kosmopolitanism.) Kosmopolitiska positioner betraktas alltså här som positioner i fråga om specifikt politiska ideal och institutioner, och de präglas av en etisk grundsyn som är universalistisk.

moraliska hänsyn som måste tas: vi har skyldigheter till familj, släkt, vänner, medborgare, och så vidare, och mänskligheten är en sådan krets, gentemot vilken vi har moraliska skyldigheter. Enligt det partikulära synsättet är det inget märkligt med att stater ses som en förlängning av en samhällelig gemenskap och att denna gemenskap har mer långtgående skyldigheter gentemot sina medborgare än andra människor. Det är på dessa grunder som partikularister anser att de politiska enheter som representerar en samhällsgemenskap besitter rättigheter att bestämma tillträde till territoriet och inträde i gemenskapen.

Partikularismen är således en övergripande etisk position som är förenlig med olika ståndpunkter kring vilka relationer och identiteter och som är viktigast och i vilken grad som personliga, klassmässiga eller kulturella band ger upphov till mer omfattande skyldigheter än de allmänmänskliga. Därtill kan politiska teorier förhålla sig på olika sätt till etisk partikularism. De kan till exempel uttryckligen bejaka etisk partikularism som sådan, och utgöra en vision av vilka band och identiteter som bör prägla det politiska samhället. Liberal nationalism är i sammanhanget en position som inte bejakar men väl accepterar att de flesta människor betraktar sig själva och sina moraliska skyldigheter på ett partikul-aristiskt vis. Och givet denna moralpsykologiska utgångspunkt står liberal nationalism för att en kollektiv identifikation som samhällsmedlem i en kulturell och politisk gemenskap utgör en önskvärd och rättfärdig form av partikularism.

Liberal nationalism kan således kritisera vad som uppfattas som för snäva och exkluderande former av identiteter och gruppegoism, men samtidigt kritisera idén att individens moraliska skyldigheter per definition måste vara universella och utsträckas opartiskt till alla människor oavsett vilket slags relation som råder mellan dessa.170

En universalistisk etik har en annan utgångspunkt. Moraliska skyldigheter människor emellan ses som just mänskliga och begränsas inte av tillhörighet och identitet: alla idéer om ”speciella skyldigheter” gentemot medlemmar i subgrupper bör granskas kritiskt.171 Som uttrycket “speciella skyldigheter” antyder antas skyldigheter i allmänhet vara just allmänna: de är tillämpliga gentemot alla oavsett relation. Vid första anblicken kan universalismen tyckas stå i strid med

170 Det är en intressant fråga till vem ett sådant rent instrumentellt argument rimligen kan adresseras.

Miller skriver att “an argument of this kind might appear inherently paradoxical, at least insofar as it is addressed to the public at large. For either the addressees already see themselves as belonging to a community, or they do not. If they do, then it is redundant to offer them a justifying argument that appeals to extrinsic distributive considerations; if they do not, then a sense of community cannot be conjured out of thin air because it would be helpful from a distributive point of view were it to exist. Thus the argument that follows might seem to have an unavoidably esoteric character.” (Miller, ”In What Sense Must Socialism be Communitarian?”).

171 Gibney, The Ethics and Politics of Asylum: Liberal Democracy and the Response to Refugees, 59, 63.

vardagslivets ofrånkomliga partikularism – säg, att en person prioriterar sina egna barns välfärd framför andra. Men universalister skiljer oftast mellan att tolka universalism som direkt handlingsprincip å ena sidan och som princip för rättfärdigande av handlingsprinciper, regler och institutioner å den andra.

Universalism kräver till exempel inte av en individ att hon opartiskt ska väga sitt eget barns behov av nya gymnastikskor mot alla andra barns behov av vatten och vaccin. Partikularistiskt agerande i praktiken kan rättfärdigas, om sådan partikularism i sig går att motivera i termer som väger in allas intressen.

Motiveringen av partikularistiskt agerande, säg prioriteringen av nära och kära, går då att motivera på universalistiska grunder om denna praktik är förenlig med andras handlande av samma slag och sammantaget tycks utgöra det bästa alternativet för att tillgodose alla mänskliga behov.

Föga förvånande leder en universalistisk etik ofta till en grundläggande kritik av etablerade statliga praktiker syftande till att begränsa migration och medborgarskap: dessa praktiker är helt enkelt moraliskt svårförsvarliga i sitt sätt att prioritera befintliga medlemmars intressen framför utomståendes. Det är dock inte omöjligt att förena en universalistisk etik med statlig suveränitet – naturligtvis kan instrumentella argument användas även utifrån en universalistisk moralteori, där staters partikularism gentemot egna medborgare motiveras instrumentellt som en “arbetsdelning” av ansvar mellan politiska enheter.172 Detta uttrycker förvisso en kosmopolitisk syn på politisk ordning, men den är fullt förenlig med påståendet att uppdelningen i stater trots allt är det bästa sättet att garantera individers frihet och välbefinnande.

Det finns både deontologiska och konsekventialistiska varianter av universalistisk teori när det gäller migrationsfrågor. Joseph Carens inflytelserika artikel ”Aliens and Citizens: The case for open borders” kan ses som ett uttryck för en deontologisk och rättighetsbaserad universalistisk liberalism.173 Carens använder sig av Rawls idé om en okunnighetens slöja och menar att om vi applicerar idén på internationella sammanhang borde vi sluta oss till att öppenhet mellan stater är en berättigad princip.174 Den konsekventialistiska varianten av universalistisk teori har som utgångspunkt att alla människors välfärd väger lika

172 Se exempelvis Goodin, ”What is So Special about Our Fellow Countrymen?” Enligt Goodin kan uppdelningen i stater som är partiska genom prioriteringen av de egna medborgarna motiveras på följande sätt: “The duties that states (or, more precisely, their officials) have vis-a-vis their own citizens are not in any deep sense special. At root, they are merely the general duties that everyone has toward everyone else worldwide. National boundaries simply visit upon those particular state agents special responsibility for discharging those general obligations vis-a-vis those individuals who happen to be their own citizens” (Goodin, 681–682.).

173 Carens, ”Aliens and Citizens: The Case for Open Borders”.

174 Gibney, The Ethics and Politics of Asylum: Liberal Democracy and the Response to Refugees, 60–61;

Carens, ”Aliens and Citizens: The Case for Open Borders”, 255–58.

tungt när för- och nackdelar med en policy eller ett politiskt system ska bedömas.

Ett framträdande exempel på detta sätt att resonera är Peter Singers och Renata Singers artikel ”The Ethics of Refugee Policy”.175 Flera teoretiker kombinerar emellertid dessa två argument – de anför både ett rättighetsargument och ett konsekventialistiskt argument kring global jämlikhet.176 Gemensamt för de universalistiska argumenten är att de inskärper både att praktiken att utesluta i sig är moraliskt problematisk, det vill säga kräver ett rättfärdigande, och att nuvarande praktiker inte är rättfärdiga utifrån universalistiska kriterier. Det finns dock skäl som kan motivera begränsningar av migration även i universalistiska teorier. Med en långtgående utilitaristisk inställning sätts gränsen helt enkelt av när samhället ifråga inte längre kan sägas ha råd med någon ”lyx” och där ytterligare befolkning skulle medföra ett ekologiskt problem vad gäller hållbar användning av naturresurser, eller att migrationen skulle leda till så starka sociala reaktioner att säkerheten för även tidigare invandrare riskerades.177 Även de rättighetsbaserade argumenten medger att den allmänna ordningen och de grundläggande institutionernas funktion rättfärdigar att en stat inför begränsningar när det gäller migration, men de kan fortfarande kritisera att denna uteslutningsgrund överanvänds – det vill säga inskärpa att sådana skäl motiverar begränsningar, men bara till den nivå då institutionerna faktiskt är hotade.178

Det är inte lätt att reda ut relationen mellan det etiska och det politiska. En källa till förvirring är exempelvis att den politiska universalismen är förenlig med ett visst slag av politisk partikularism. För universalismens enda alternativ är inte, som vi såg ovan, en kosmopolitisk världsstat – i praktiken föreställer sig de flesta en värld fortsatt uppdelad i stater, och deras ideal står inte i direkt strid med en uppdelning mellan medborgare och icke-medborgare. Men för Carens del, som är den mest namnkunniga företrädaren för en universalistisk position, medför det universalistiska ställningstagandet att skillnader mellan medborgare och icke-medborgare måste existera parallellt med öppenhet för inträde och utträde. Det finns inga privilegier för den existerande gruppen som kan berättiga att gränserna stängs. Detta är viktigt att hålla i åtanke, eftersom det lätt sker missförstånd där den universalistiska ståndpunkten redan på ett principiellt plan anses utesluta att skillnad görs mellan medborgare och icke-medborgare.179 För Carens del innebär etisk universalism inte att politiska enheter inte skulle få särbehandla medborgare

175 Singer och Singer, ”The Ethics of Refugee Policy”.

176 Sse till exempel Kukathas, ”The Case for Open Immigration”; Carens, The Ethics of Immigration kap. 11.

177 Singer och Singer, ”The Ethics of Refugee Policy”, 127–8.

178 Carens, ”Aliens and Citizens: The Case for Open Borders”, 259–60.

179 Carens, 270.

och icke-medborgare, utan bara att möjligheten att bli medborgare (med de skyldigheter som följer) står öppen för alla. I den här avhandlingen tolkas alltså universalismen som förenlig med både idéer om en radikal förändring av det internationella statssystemet och ideal som kan uppfyllas av existerande och territoriellt avgränsade stater beroende på hur de behandlar icke-medborgare.