in ett nytt kunskapsområde. Det finns några få som idéhistorikern Sven-Erik Liedman, som ger sig på översikter där han integrerar forskning från många håll, men annars är det antologier med fors- kare som samarbetar om att täcka in ett fält som gäller. När jag skrev en bok med titeln ”Heroin- missbruk” för ett par år sedan var egentligen även detta till synes smala ämne alltför omfattande för att det skulle vara rimligt för en person att täcka in all relevant forskning. Jag löste problemet genom att definiera bort de medicinska delar som jag inte behärskade. Internationellt sett är det journalister som skriver sådana böcker – som helt enkelt gör sammanställningar av befintlig forskning och vars tid inte tyngs av att de också ska bearbeta eget ma- terial. Det gäller att kunna förklara komplicerade förlopp på ett enkelt sätt. I nyhetsprogrammen på TV intervjuar journalister andra journalister i sam- hällsfrågor – det är viktigare att man kan uttrycka sig kort och koncist än att man är expert.
Det var inte bara på miljöområdet som enskilda forskare kunde få stort genomslag för 0-0 år se- dan. När man ska förklara varför svensk narkoti- kapolitik har präglats av stränghet och restriktivi- tet, på ett efter europeiska förhållanden ovanligt sätt, framstår en person som den svenska model- lens regissör – forskaren och socialmedicinaren Nils Bejerot. Han var en framträdande skribent och debattör från slutet av sextiotalet till sin död . Han förde fram ett antal kärnfulla teser som väckte intresse, t.ex. att narkotikan spreds som en smitta i samhället, att drogberoendet utgjorde en
drift som var starkare än sexualdriften, att tvångs- vård ofta var nödvändig och att hårda tag krävdes för att stoppa narkotikan. Bejerot var en folkta- lare som kunde trollbinda en publik i en hel dag i sträck, med en blandning av skräckvisioner, humo- ristiska anekdoter från sin läkarpraktik och dras- tiska förslag.
Efter Bejerot har forskarnas inflytande på narkoti- kaområdet minskat, i nästan samma takt som an- talet narkotikaforskare har ökat. Det är inte längre så att en forskare står ensam på arenan och får all uppmärksamhet. Ett annat skäl är att forskar- na har gått i otakt med de stämningar som finns bland inflytelserika politiker inom narkotikaområ- det. Numera är ECAD, ”European Cities Against Drugs”, en ledande företrädare för en fundamen- talistisk narkotikapolitik. ECAD grundades på svenskt initiativ och har sitt huvudkontor i Stockholms stadshus. Det är en påtryckningsgrupp som driver en hårdför linje i narkotikafrågan – höj straffen, sätt åt missbrukarna, nej till varje form av skadereduktion. Organisationen bärs upp av politiker, administratörer, poliser, socialarbetare och andra som arbetar inom narkotikafältet. Åtta av Sveriges tio största kommuner är medlemmar, totalt av 0 svenska kommuner. Konferenser genomförs regelbundet, men utan medverkan av forskare, eftersom narkotikaforskare i allmänhet inte delar ECAD:s åsikter. Som ECAD:s motpol kan man se IHRA, International Harm Reduction Association, som i maj 00 bjuder in till sin :e konferens, med flera tusen deltagare från hela värl-
TE
M
TE
M
den, varav många forskare. Över tusen abstracts som speglar olika forsknings- projekt har enligt konferensens hemsida lämnats in.
I en del länder har forskare som med- verkar på IHRA:s konferens ett infly- tande. Det är där det finns politiska strömningar som har tagit till sig deras forskningsresultat. Om narkotikafors- karna inte uppfyller inflytelserika makt- havares förväntningar vänder sig dessa till egna, lämpliga ”experter”.
Den forskare som ska bli en effektiv opinionsbildare måste ha ett budskap som är lättförståeligt, entydigt, gärna oroväckande och kunna framföra det väl i tal och skrift. Nils Bejerot gav kla- ra besked om hur tillståndet såg ut och vad som borde göras. Dagens forskare är mindre tvärsäkra, inte minst på grund av pågående metoddiskussioner om omöj- ligheten att få fram objektiva sanningar. Priset för den ökade nyanseringen är att det politiska inflytandet minskar.
Även om forskningens direkta genom- slag minskar blir vetenskapliga metoder för att samla systematisk kunskap allt viktigare. Det kan handla om det som författaren Sven Lindqvist uppmanade till en gång i tiden – gräv där du står! Att med forskningsmetodik undersöka den verklighet som man står mitt uppe i. Jag ska ge ett eget exempel som visar nyttan
av att genomföra en undersökning för att få svar på viktiga frågor.
Min debut som narkotikaforskare inträf- fade , när jag arbetade som chef för en öppenvårdsmottagning för narkoma- ner i Malmö. Då och då fick vi telefon- samtal från journalister som undrade hur många narkotikamissbrukare det fanns i Malmö, i vilken ålder de var och om missbruket ökade eller minskade. I de efterföljande artiklarna kunde jag kon- statera att de uppgifter vi lämnade såg olika ut beroende på vem som svarat i telefonen. Om han eller hon som svarade hade träffat tre unga heroinister föregå- ende vecka blev svaret att heroinet ökar kraftigt bland ungdomar. Var det i stället unga amfetaminmissbrukare som bekym- rade socialarbetaren som svarade var det amfetaminmissbruket som stod i fokus i tidningsartikeln. Någon valde att lägga telefonen ifrån sig och gå ut i väntrum- met och be de besökare som satt där om en lägesbeskrivning. Det brukade leda till en rapportering om att det aldrig har varit så jävligt som nu. Ringde journalis- terna i stället till polisen så gick dom på samma linje, missbruket ökade, det gick ner i åldrarna och inget i samhället var viktigare än att polisen fick mer resur- ser för att bekämpa eländet. Efter att jag själv hade suttit och gissat vid ett tillfälle
beslöt jag att försöka ta reda på hur det verkligen såg ut. Tillsammans med en kollega tog jag kontakt med avdelnings- chefen, Kurt Sjöström och lyckades ut- verka vardera ett par månaders ledighet på heltid för att undersöka missbrukssi- tuationen. Kanske var vi inspirerade av ”Svarta affärer”, den undersökning om den organiserade brottsligheten som so- ciologerna Sven-Axel Månsson och Stig Larsson hade publicerat året innan och som kom till på uppdrag från samme av- delningschef.
När de tre månaderna var slut hade vi skrivit en rapport om missbrukets om- fattning som fick en hel del uppmärk- samhet. Vi använde alla våra kontak- ter inom sjukvård, socialtjänst och inte minst bland missbrukarena för att få fram namn. Vi hittade personer. Po- lisen var inte med. Av princip ville vi inte ha med denna repressiva del av stats- makten att göra.
Det fanns brister i vår metod, men på det hela taget arbetade vi systema- tiskt och kreativt. I rapporten kunde vi ge klara besked om antalet missbruka- re, ålders- och könsfördelning och vilka preparat som missbrukades. Vi var inte forskare men vi tillämpade en veten- skaplig metodik och kunde exempelvis visa att heroinmissbruket i Malmö hade oväntat stor omfattning. Det bidrog till att Malmö kommun började projektera en utbyggnad av narkomanvården, men det var många andra faktorer som var viktiga i det sammanhanget, regerings- direktiv om ökade satsningar, chockrub- riker i tidningarna om det ökade miss- bruket, påtryckningar från anhöriga till unga missbrukare, opinionsbildning från olika intresseorganisationer. När vi visa- de att det fanns en stor grupp unga nar- kotikamissbrukare i Malmö hade det be- tydelse eftersom ”tiden var mogen” för att göra något åt missbruksproblemet.