Som tidigare nämnts skrev Wittgenstein själv ytterst lite om samhällsvetenskap-liga frågor, men framför allt genom den brittiske filosofen Peter Winch har hans filosofi influerat sociologiämnet.1 I Samhällsvetenskapens idé och dess relation till filosofin (1958/1994) ville Winch introducera Wittgenstein i sociologin och där-med också omdefiniera sociologins uppgift.2 I ett nytt förord inför en nyutgåva
1 Även om Winch är den mest kände och inflytelserike Wittgensteinuttolkaren inom sociologin så kan det finnas anledning att påpeka att han är långt ifrån ensam. David Bloor (1983; 1997) har till exempel velat utveckla en generell kunskapssociologisk teori utifrån Wittgensteins idé om språkspel och regelföljande, för att så argumentera för en läsning av Wittgenstein som ”kollektivist”. Hanna Fenichel Pitkin (1972/1993) har velat introducera Wittgenstein för den politiska teorin med särskild fokus på rättvisebegreppet. Det finns också författare som tagit på sig den egenartade uppgiften att ställa Wittgenstein i dialog med Marx och marxismen; se Rubinstein (1981), Kitching (1988) och (1994), samt Kitching
& Pleasants (2002). Nigel Pleasants (1999) tar Wittgenstein till hjälp för att kritisera den kritiska samhällsteori som här representeras av Anthony Giddens, Jürgen Habermas och Roy Bhaskar.
2 Winchs bok är som titeln antyder adresserad till all samhällsvetenskap. Winch skriver själv i en avslutande anmärkning att han med sin bok ”velat framhålla vissa drag hos begreppet samhällsforskning som sådant” (Winch 1958/1994). Samtidigt framhåller Winch att sociologin, genom att den befattar sig med ”de sociala fenomenens allmänna natur”,
KApItEL 5
Den vardagsorienterade
kontinuitetsteorin
av boken 1990 skrev Winch att hans strategi hade varit att ”skissera upp […] en central tanke i det Wittgenstein säger om att följa en regel och dess tillämpning på språkets användning, till att mera allmänt tillämpa detta på mänskligt bete-ende” (ibid.:12). Den svenske sociologen Johan Asplund har framhållit att det som gör Samhällsvetenskapens idé och dess relation till filosofi till ”en särskilt svår bok är att Winch knappast ger några exempel på genomförda sociologiska analyser av den typ han förordar” (Asplund 1970: 84, Asplunds emfas).3 Winch ger alltså inga exempel på förebildliga sociologiska studier, men är tydlig med att framhäva mål-tavlan för sin kritik.
Redan bokens lite omständliga titel avslöjar att Winchs ämne är att diskutera samhällsvetenskapens relation till filosofin. Men han vill också ge sig in i debatten om förhållandet mellan samhällsvetenskap och naturvetenskap. Dessa debatter vill Winch på sätt och vis föra samtidigt och det är därför rimligt att vår diskussion om Winch tar sin början i hans egen beskrivning av denna debattstrategi. Därefter kommer vi att se vilka konsekvenser Winch menar att Wittgensteins begrepp om
”livsform” och ”regelföljande” får för sociologin. I denna framställning får Winch stå som representant för kontinuitetsuppfattningen om förhållandet mellan det vardagliga och det vetenskapliga, och i detta sammanhang blir hans kritik av We-bers förståendesociologi särskilt intressant. Framställningen avslutas med en dis-kussion om såväl den externa som den interna kritik (med intern kritik menas här invändningar som liksom Winch söker stöd hos den sene Wittgenstein) som riktats mot Winchs sätt att förstå sociologins uppgift.
Winchs två fronter i debatten
I en krigisk metafor beskriver Winch sin strategi som ett tvåfrontskrig, som utma-nar den förhärskande föreställningen om filosofins natur, likaväl som den domine-rande synen på samhällsvetenskapen. Dessa båda angrepp vill han samordna i ett slags ”kniptångsmanöver”, där argumentationen från två olika håll söker sig mot
kommer ”att inta en särställning bland de olika discipliner som ägnar sig åt att studera samhället” (ibid.: 49). Den kritik mot Winch som diskuteras ovan hämtar emellertid ofta sina motexempel från socialantropologin snarare än sociologin. Detta faktum kan säkert delvis förklaras av att Winch i en senare och mycket omtalad essä kom att tillämpa sina idéer på just antropologins område (Winch 1964/1994).
3 I sitt förord från 1990 nämner Winch Jürgen Habermas som en samtida författare som delvis berört samma ämnen som han själv, men skyndar sig att tillägga att han inte instämmer i Habermas sätt att behandla dessa frågor. I stället lyfter Winch fram den franska filosofen Simone Weil som en tänkare som han känner särskild frändskap med (Winch 1958/1994: 16).
en gemensam punkt. Men Winch tillstår själv att krigsmetaforiken här har sina begränsningar, eftersom de båda frontlinjerna i själva verket sammanfaller:
[A]ll samhällsforskning värd namnet måste vara filosofisk till sin natur och all filosofi av värde måste befatta sig med frågan om det mänskliga samhällets natur.
(Winch 1958/1994: 18)
Filosofi och samhällsvetenskap är alltså två storheter som delvis sammanfaller och inte kan isoleras från varandra. Winchs huvudfiende – som utmanas från två olika håll – är den empiristiska vetenskapsuppfattningen. Man kan därför läsa Winchs arbete som en polemik mot den logiska positivismen, men själv leder han tillbaka denna vetenskapsuppfattning till 1700- och 1800-taletens brittiska empirism och till företrädare som Locke, Hume och John Stuart Mill.4
Hos Locke finner Winch upprinnelsen till den ”hantlangaruppfattning” om filosofin som han vill göra upp med. Winch återknyter här till en av Lockes for-muleringar, där filosofen beskrivs som en hantlangare (under-labourer) som har till uppgift att röja upp bland den bråte som ofta blockerar kunskapens väg. Filosofin kan på så sätt röja mark för vetenskapliga landvinningar. Med detta synsätt blir uppgiften inte att frambringa en filosofins Newton, utan att bereda väg för natur-vetenskapens stora vetenskapsmän.
En liknande uppfattning om filosofin som en hjälpreda åt de empiriska veten-skaperna finns som vi har sett också bland de logiska positivisterna. Så talade till exempel Carnap om hur filosofin, i avsaknad av ett eget empiriskt område att ut-forska, skulle omformulera sina metafysiska anspråk och i stället uppträda som en vetenskapslogik. Den empiristiska vetenskapssynen (såväl den klassiska brittiska empirismen som den senare logiska positivismen) innefattade också en uppfattning om att samhällsvetenskapens metodologi och förklaringsmodeller måste efterlikna naturvetenskapens. Det är på dessa två fronter – mot empirismens hantlangarupp-fattning om filosofin och mot de naturvetenskapliga idealen för samhällsveten-skapen – som Winch vill företa sin kniptångsstrategi. Och i detta företag vill han försäkra sig om Wittgenstein som allierad filosof.
Livsform och regelföljande
Eftersom sociologin ställer frågor om samhällets och det mänskliga beteendets ”all-männa natur”, kan den inte helt separera sig från filosofin. Efter Wittgensteins
4 Wienkretsens logiska positivism förbigås i Winchs essä. Den anglosaxiska begränsningen i framställningen förstärks ytterligare av att den ende logiske positivist som Winch refererar till är hans landsman A. J. Ayer.
senare filosofi måste sociologins uppgift handla om att klarlägga innebörden i
”begreppet livsform som sådant” (ibid.: 48). Winchs projekt handlar alltså om att överta begrepp från Wittgensteins senare filosofi (livsform, regelföljande etc.) och tillämpa dem på sociologins område. Så menar till exempel Winch att allt menings-fullt mänskligt beteende kan förstås med hänvisning till idén om att följa en re-gel, eftersom allt meningsfullt beteende ”ipso facto är regelstyrt” (ibid.: 57). Såväl anarkistens som munkens beteende handlar om regelföljande. Det är inte så att den senare följer regler, medan den förre trotsar dem, utan skillnaden dem emel-lan gäller i stället ”vilka olika slag av regler vardera följer” (ibid.). Sociologin måste alltså studera det mänskliga beteendet såsom livsformer som inkluderar olika slag av regler och regelföljande.
Winchs tvåfrontskrig riktar sig, förutom mot den förhärskande ”hantlangar-uppfattningen” om filosofin, också mot föreställningen om att sociologin måste överta naturvetenskapens metod. Vi känner igen argumentationen från Weber, Schutz och Blumer, vilka alla på liknande sätt framhöll att samhällsvetenskapen syftar till att förstå subjektiva motiv, till skillnad från naturvetenskapen som är inriktad mot fysikaliska orsakssamband. Winch tangerar dessa invändningar när han påpekar att skillnaden mellan naturvetarens och samhällsvetarens förklaringar är en artskillnad snarare än en gradskillnad. Men Winch angriper nu denna meto-dologiska fråga utifrån Wittgensteins idé om att särskilja olika språkanvändningar.
Också naturvetenskapen ägnar sig åt att studera ”regelbundenheter” (alltså ett för-lopp som tycks följa något regelmässigt).
Naturvetaren söker efter att ”identifiera relevanta kännetecken” hos sitt forsk-ningsobjekt och måste därför ha ett begrepp för och ett sätt att benämna dessa karaktäristika (ibid.: 84). Vi kan här tänka på Carl Hempels exempel med månför-mörkelsen 1950. Här måste det finnas ett gemensamt sätt att bestämma att ”detta räknas som en månförmörkelse”. Men detta sätt att tala om en regelbundenhet kan inte överföras till sociologins studium av mänskligt beteende och samhälle-liga institutioner. Munkens och anarkistens beteenden är bundna till (sinsemellan olika) regler, men på ett helt annat sätt än de regelbundenheter som naturveten-skapen studerar.
Naturvetenskapens och sociologins olika livsformer
Med sin åtskillnad mellan naturvetarens och sociologens olika verksamheter, me-nar Winch att dessa båda skrån är att betrakta som olika livsformer. På detta sätt leds Winch in i ett slags vetenskapssociologiskt resonemang. Han pekar i detta sammanhang på att den enskilde forskaren alltid är involverad i två slags relationer:
dels relationen till forskningsobjektet, men dels också relationer med kollegorna.
I båda fallen handlar det om att ”söka regelbundenheter”. Men för att astronomen
ska kunna studera en månförmörkelse måste det finnas ett gemensamt sätt (ett re-gelstyrt sätt) att bestämma att ”detta räknas som en månförmörkelse”. Begreppen måste alltså vara gemensamma för forskarkollektivet, vilket leder oss tillbaka till relationerna mellan forskaren och dennes kollegor. Också dessa sociala relationer är regelstyrda verksamhet, men på ett sätt som är artskilt från de regelbundenheter som biologen studerar i sitt mikroskop eller astronomen i sin kikare. För samhälls-forskaren är emellertid alla relationer mänskliga:
[Ä]ven om det är berättigat att säga att vår förståelse av en samhällelig verksam-hetsform består i kunskap om regelbundenheter, måste denna kunskap till sin karaktär klart skilja sig från kunskapen om fysiska regelbundenheter. Sålunda är det ett principiellt misstag att jämföra den persons verksamhet som studerar en form av samhälleligt beteende med, låt säga, den verksamhet som ingenjö-ren ägnar sig åt när han undersöker en maskins funktionssätt […]. Om vi skall jämföra sociologen med en ingenjör är det bättre att jämföra honom med en ingenjörspraktikant som studerar vad ingenjörskonsten – det vill säga ingenjö-rens verksamhet – överhuvudtaget går ut på. Hans förståelse av sociala fenomen liknar mera ingenjörens förståelse av kollegornas aktiviteter än hans förståelse av hur maskinerna fungerar. (Ibid.: 86.)
Winchs karaktäristik av samhällsvetenskapens metodologiska utgångspunkter le-der honom till frågan om hur den vardagliga förståelsen och det vardagliga språket å ena sidan förhåller sig till den samhällsvetenskapliga kunskapen och begrepps-bildningen å andra sidan varandra. Winch menar att ”varje förståelse, om den över-huvudtaget skall räknas som genuin förståelse, måste utgå från deltagarnas oreflek-terade förståelse” (ibid.: 87). Så måste till exempel en religionssociolog själv ”ha ett sinne för det religiösa om han skall kunna se meningen i den religiösa rörelse han studerar” (ibid.: 86).
Vardaglig och vetenskaplig förståelse
Det finns en artskillnad mellan den naturvetenskapliga förståelsen av regelbun-denheter bland fysiska ting eller djur, som reagerar på bestämda stimuli, och de re-gelbundenheter som präglar samhälleliga institutioner. Däremot, och detta tycks vara avgörande, vill Winch inte tala om en sådan artskillnad mellan den vardagliga och den samhällsvetenskapliga förståelsen av mänsklig verksamhet. Winch ger ett exempel på en brittisk väljare N, som i valet röstat på Labourpartiet och som skäl för sitt partival uppgett att han röstat på det regeringsalternativ som bäst kan bevara freden på arbetsmarknaden. Winch för sedan in ytterligare en person i handlingen:
Antag nu att en betraktare, B, ger ovanstående förklaring till att N röstade på la-bourpartiet: då bör man beakta att styrkan i B:s förklaring bygger på det faktum att de begrepp som förekommer i den måste förstås inte bara av B och hans åhö-rare, utan också av N själv. N måste ha någon föreställning av vad det innebär att
”bibehålla freden på arbetsmarknaden”, och om ett samband mellan detta och det slag av regering som han antar skall komma till makten om labourpartiet vinner. (Ibid.: 52f, Winchs emfas)
De förklaringar som vi kan ge mänskligt handlande måste uttryckas på ett sådant sätt att de också kan förstås av den som utför handlingen. Den vetenskapliga för-ståelsen måste alltså uttryckas på ett sätt som är förenligt med den vardagliga.
Med denna syn på sociologins uppgift är det helt naturligt att Winch redan i bo-kens första kapitel markerar att det han vill säga om samhällsvetenskapen helt står i strid med Durkheims metodologiska utgångspunkter (ibid.: 34).5 För Durkheim skulle sociologin studera sociala ting efter naturvetenskapens modell. För Winch är snarare uppgiften att visa att de sociala verksamheterna följer en helt annan form av regelmässighet än den som råder mellan ting. Den brytning med vardagsspråk och vardaglig förståelse som Durkheim framhåller som kriteriet för sociologins ve-tenskaplighet, innebär för Winch i stället en sammanblandning mellan olika språk-spel. Durkheim avvisar omedelbart våra vardagliga uppfattningar och vårt sätt att benämna självmord, till förmån för en vetenskaplig definition som konstrueras i syfte att under forskningsprocessens gång nå fram till de vetenskapliga begreppen.
För Winch skulle i stället den sociologiska uppgiften vid en självmordsstudie vara att utgå från och hålla fast vid den vardagliga förståelsen av självmord och motiven för det suicidala beteendet.
Winchs kritik av Weber
Att Winchs idé för samhällsvetenskapen råkar i konflikt med Durkheims rationa-listiska brytningsteori är kanske inte ägnat att förvåna. Mer anmärkningsvärd är då hans kritik mot Webers sociologi. Vi minns från kapitel 3.2 att Weber beskrev en handlings meningsadekvans just som en fråga om att förstå den subjektiva inne-börden av en handling. Men även om Winch på flera sätt anknyter till den weberska verstehen-traditionen, så menar han att Weber sviker sin egen ansats om tolkande
5 David Bloor (1983) vill tvärtemot Winch söka stöd hos både Wittgenstein och Durkheim i utformningen av sin kunskapssociologiska teori. Han tar fasta på att Wittgenstein, liksom Durkheim i sin teori om sociala fakta, beskriver språket som något från början socialt.
Regelföljande är att förhålla sig till kollektiva tankestrukturer och livsformen blir, precis som sociala fakta, något yttre och konventionellt tvingande.
förstående (deutend verstehen) i samma ögonblick som han ser sig nödgad att kom-plettera den med en kausal förklaring (kausal erklären). Webers reservationer mot sin egen förståendesociologi leder enligt Winch till att han i slutändan vill grunda sina vetenskapliga förklaringar i statistiska generaliseringar (ibid.: 106, 110).
Winchs kritik av Weber förefaller både slarvig och märklig. För när Weber vill begreppsliggöra den kapitalistiska andan tar han ju inte till något statistiskt ge-nomsnitt, utan i stället en bestämd form av abstraktionsteknik som just bygger på meningsadekvans. Men Winchs Weberläsning är intressant eftersom den är slarvig på ett så konsekvent sätt att den väcker misstankar om uppsåt. I sin diskussion och kritik av Weber radar han upp nyckelbegreppen i dennes förståendesociologi, men utelämnar det kanske mest centrala begreppet. Ingenstans i sin redogörelse tar han upp frågan om idealtyper. Med tanke på Winchs position – att det inte finns någon artskillnad mellan vardaglig och samhällsvetenskaplig förståelse – blir det också naturligt att han intar en ståndpunkt som i den här avhandlingen kallats för konti-nuitetsteoretisk i frågan om vardagsspråk och teoretiska begrepp:
[F]astän forskaren som studerar ett samhälle eller en särskild form av samhäl-leligt liv kan finna det nödvändigt att använda begrepp som inte härrör ur det egna forskningssammanhanget, så förutsätter dessa hans tekniska begrepp dock på samma sätt en förståelse av de begrepp som hör till den undersökta verksam-heten. (Ibid.: 87)
Begreppen är för Winch ett nödvändigt ont och får inte gå utöver den vardagliga förståelsen hos de människor som studeras. Men han redogör inte för varför dessa tekniska begrepp överhuvudtaget skulle behövas. De förblir en anomali i den me-ningstolkande sociologi som enligt Winchs mening måste ligga så nära vardags-språket som möjligt.
För att förstå Winchs avoga inställning till idealtyper kan vi återgå till hans eget exempel med Labourväljaren N och dennes betraktare B. Låt oss nu anta att B är en weberianskt inriktad valsociolog som tagit på sig uppgiften att konstruera idealtyper som förklarar Labourväljarnas olika motiv för sitt partival. B skiljer nu ut ett särskilt värderationellt väljarbeteende, där valhandlingen förklaras med hänsyn till de värden och ideal som aktören håller högt. Bland Labours övriga väljare finner B en grupp som styrs av målrationella motiv och som röstar på partiet helt enkelt eftersom de gjort kalkylen att det till exempel gynnar den egna privatekonomin.
Ytterligare en grupp väljare har röstat på Labour av gammal ingrodd vana. En andel av partiets väljare har haft affektiva motiv (kanske en stormande oförklarlig föräls-kelse i Edward Miliband eller en plötslig och häftig valdagsilska som blint kommit att riktas mot David Cameron och dennes ministär). B har nu fyra idealtyper med
vilka han utan svårigheter kan kommunicera med sina weberianska valsociologkol-legor, men det är alls inte säkert att N är familjär med de begrepp som B nu använ-der för att analysera N:s motiv för partival. Webers idealtyper ställer alltså till det för Winchs krav på att en förklaring av ett mänskligt beteende måste vara begriplig också för dem som förklaringen avser.
Den utbredda tolkningen av den sene Wittgenstein som en antiteoretiker får i Winchs sociologi komma till uttryck som en kritik av sociologins teoretiska be-greppskonstruktioner. Mot denna bakgrund är det alltså begripligt att Winch inte hyser något större intresse för Webers idealtyper, som ju är resultatet av en abstrak-tion i den vetenskapliga verksamhetens egna syften.
Winch som kontinuitetsteoretiker
Winchs uppfattning om sociologin är ett exempel på det som i denna avhandling kallats för kontinuitetsteorin om förhållandet mellan det vardagliga och det veten-skapliga. Winch sätter en tillit till den vardagliga erfarenheten och aktörernas egna redogörelser för handlingsmotiv och uppfattningar om den egna vardagen. Här finns inget utrymme för begrepp om ”falskt medvetande” eller bedräglig ”ideologi”.
Johan Asplund har väl sammanfattat Winchs position enligt följande:
Alla möjliga sociala förhållanden – närmare bestämt innebörden av dessa – skall på något sätt vara förhanden i de föreställningar eller begrepp som folk har om verkligheten, eller de är förhanden i det språk som talas.” (Asplund 1970: 82, Asplunds emfas)
Winchs jämförelse mellan sociologen och en ingenjörspraktikant (snarare än en ingenjör) är här talande. Sociologen är kunskapsmässigt underställd snarare än överordnad de människor som han eller hon studerar. En förklaring av ett socialt beteende måste alltid falla tillbaka på de skäl och motiv som utgör aktörernas egen förståelse. Därför kan skillnaden mellan vardagskunskap och vetenskapligt vetande inte vara en artskillnad.
När sociologins meningstolkning inte till sin art skiljer sig från den vardag-liga reflexionen finns det inte heller utrymme för ett vetenskapligt tänkande där sät-tet att abstrahera skiljer sig från vardagstänkandets abstraktioner. Därför är det inte konstigt att Winch överhuvudtaget inte visar något intresse för Webers idealty-per. Winch är kritisk till hur de vetenskapliga begreppen och termerna distanserar sig från vardagsspråket och därför också noga med att framhålla att de begrepp som sociologen använder företrädesvis ska hämtas från det sociala sammanhang som forskningen avser.
Kritiken mot Winch
Winchs teori om sociologins uppgift och förutsättningar har kritiserats från olika håll och vi ska här lyfta fram två olika slags invändningar. Den ena typen av kritik berör de konsekvenser för sociologin som vetenskap som följer av Winchs försök att tillämpa de Wittgensteinska idéerna på sociologins område. Den andra typen av kritik har handlat om att Winch inte är tillräckligt trogen Wittgensteins egen filosofiska hållning på så vis att han själv konstruerar en sociologisk meningsteori.
Som vi har sett håller Winch den möjligheten öppen att sociologen ibland kan ”finna det nödvändigt att använda begrepp som inte härrör ur det egna forsk-ningssammanhanget” och därigenom etablera egna ”tekniska begrepp”. Anthony Giddens anmärker att Winch faktiskt inte klargör hur den sociologiska fackter-minologin egentligen förhåller sig till språket i de språkspel som är föremål för fors-karens studium. Det tycks faktiskt som om Winchs eget villkor för förklaring av ett mänskligt beteende (det att förklaringen måste kunna förstås av aktören själv) utesluter denna typ av begrepp. Giddens konstaterar samtidigt att Winchs position förefaller att utesluta en viktig del av sociologins och antropologins sätt att bygga teorier. Sociologen vill inte enbart beskriva en enskild del av samhällslivet, utan också jämföra skilda kulturer och samhällen för att på så sätt kunna göra genera-liseringar. Men Winchs kunskapsteoretiska och metodologiska position tycks inte medge dessa generella anspråk (Giddens 1976/1993: 55).
Jürgen Habermas konstaterar att vardagsspråket för såväl Wittgenstein som Winch är ”det slutliga metaspråket”. Habermas menar att detta egentligen inte är något problem för Wittgenstein, som ju hänvisat filosofin till terapeutiska uppgif-ter. Men för Winch uppstår nu problemet att göra reda för på vilket sätt som den egna teoretiska beskrivningen (vilken ju alltså inte kan vara ett metaspråk) ändå kan klarlägga något som en livsform:
Om varje utsaga är meningsfull endast inom sitt språkspel, om å andra sidan språkanalysen gör de monadiska språkspelen genomskinliga genom att ta deras familjelikheter under övervägande, då är frågan vilket språkspel denna analys själv använder sig av. (Habermas 1967/1994: 171f)
Winch hamnar alltså själv på samma stege som man enligt den tidige Wittgenstein måste riva så fort man beträtt den. Trots att Giddens och Habermas på olika sätt i sina respektive teoretiska projekt hämtat mycket inspiration från såväl Wittgen-stein som Austin, så handlar deras kritik mot Winch just om de konsekvenser som enligt Winchs mening följer av överföringen av Wittgensteins senare filosofiska in-sikter till sociologins område. Men det finns också ett annat slags kritik mot Winch, som handlar om att han i detta projekt gör en felaktig tolkning av Wittgenstein.
Utifrån Wittgensteins egna filosofiska undersökningar är det rimligt att ifråga-sätta Winchs uppfattning om att sociologins uppgift skulle vara att svara på frågor om språkspelets, regelföljandets och livsformens ”allmänna natur”. Det är ju just dessa frågor om en allmän betydelse och formulering av allmänbegrepp som leder oss vilse i språket, enligt Wittgenstein (Wilhelmi 1995: 58, Pleasants 1999: 39ff). Det är därför också värt att uppmärksamma att Winch i sin bok om samhällsvetenskapens idé inte ägnar något intresse åt det som Wittgenstein skrivit om ”familjelikheter”.
Den tysk-amerikanska statsvetaren Hanna Fenichel Pitkin pekar på det orim-liga i Winchs åsikt att den vetenskaporim-liga förståelsen av mänskorim-liga handlingar måste vara densamma som aktörernas egen förståelse och därmed också vara möjlig att uttrycka på ett sådant sätt. Pitkin exemplifierar med en antropolog som ska förstå en stamkulturs ritualer:
[S]ometimes the anthropologist must diverge from the natives’ account of what they are doing, in order not to deceive his readers, because of the commitment entailed in his act of speaking and writing. […] The anthropologist may be able to see social, political, economic consequences and configurations of which the natives are not aware. It may seem obvious that the tribe could not be engaged in a war dance without knowing it, without intended to engage in a war dance and conceiving of what they are doing as a war dance. But would we feel that as decisively if the example were different? Suppose that the anthropologist said that they are ”reaffirming tribal norms” or ”reintegrating alienated members into the tribe” or ”permitting discharge of hostility in controlled and socially harmful ways” or ”demonstrating respect for authority of tribal elders”. It seems to me that they may be doing any of these things without knowing or saying that they are doing them. In such cases, of course, they are not doing what the anthropolo-gist says instead of what they say they are doing, but rather are doing both, doing the one by way of the other. (Pitkin 1972/1993: 258f, Pitkins emfas.)
Att som Winch endast tillåta aktörernas egen förståelse av en mänsklig verksamhet är för Pitkin en alltför rigid hållning. I det ovan anförda exemplet motsäger inte de teoretiska redogörelserna (vilka innehåller teoretiska begrepp som ”alienation”,
”auktoritet” etc.) aktörernas egna redogjorda motiv till sitt beteende. Det rör sig helt enkelt om olika sätt att förstå. Observera också skillnaden mellan Pitkins exempel och Wittgensteins kritik av Frazers antropologi. Det Wittgenstein kritiserade Frazer för var att denne såg ursprungsbefolkningarnas egna redogörelser för sina handling-ar som ett uttryck för primitiv vetenskap. Här gjordes inte någon handling-artskillnad mellan gruppmedlemmarnas egna redogörelser och den antropologiska teorikonstruktio-nen. Just denna artskillnad är i Pitkins exempel själva huvudpoängen.
Den kritik som Pitkin riktar mot Winch är inte endast giltig för antropologiska förklaringar av ”främmande kulturer”. Vi kan lika gärna tänka på vårt exempel med väljaren N, som säger sig rösta på Labour för att bevara arbetsfreden, och den webe-rianske valsociologen B, som säger att N i sin valhandling agerar efter idealtypiska handlingsmotiv.
Pitkins kritik av Winch visar på en blind fläck i Winchs förment wittgenstein-ianska syn på sociologin. Wittgenstein ville påtala språkspelens mångfald – att det sociala livet utgörs av en mängd olika spel med olika regler och att de filosofiska bryderierna har sin upprinnelse i att vi försökt ställa frågor om mening och bety-delse utanför den faktiska språkanvändningen, eller att vi trott oss kunna formu-lera regler som gäller för alla spel samtidigt.
Det finns en vetenskapssociologisk ansats hos Winch som visar sig i hans argu-ment för att också forskaren befinner sig i ett socialt sammanhang och är en del av en livsform. Men därmed tycks han också vara tvungen att acceptera att det måste finnas ett, eller säkert flera, ”sociologiska språkspel”. Frågan som genast anmäler sig är då: Från vilken position kan Winch kritisera denna språkanvändning? Här kan vi alltså vända Wittgenstein mot Winch och misstänksamt förebrå honom för att inte själv ha tagit tillräcklig hänsyn till sociologins egna språkspel.
Det Wittgenstein sagt om filosofin vill Winch försöka säga om sociologin. För att kunna göra detta måste han först hävda att all sociologi till viss del också måste vara filosofisk. Därmed tror sig Winch direkt kunna överföra det som Wittgen-stein kritiskt anmärkt om filosofiska teorier, som försöker förklara hur språket kan
”ha en mening”, till det som sociologin tror sig kunna säga om sociala handlingars mening.
För att få syn på det orimliga i Winchs Wittgensteintillämpning på sociologin kan vi läsa några citat ur Filosofiska undersökningar. Men nu har ordet ”filosofi” kon-sekvent bytts ut mot ”sociologi” (inom hakparenteser):
[V]i får inte uppställa någon som helst teori. Det får inte finnas något hypotetiskt i våra betraktelser. All förklaring måste bort, och enbart beskrivning träda i dess ställe. […] Problemen blir lösta, inte genom vinnandet av nya erfarenheter, utan genom sammanställning av det sedan länge bekanta. [Sociologin] är en kamp mot förhäxandet av vårt förstånd genom vårt språk. (Wittgenstein 1953/1993:
§109, Wittgensteins emfas)
[Sociologin] får inte på något sätt rubba språkets faktiska användning, den kan, när allt kommer omkring, bara beskriva den. Ty den kan heller inte rättfärdiga användningen. Den lämnar allting som det är. (Ibid.: §124)