över-svämningsrisken
2.5.1 Begreppet ”robust” och hållbart samhälle
Vi lever i ett samhälle, där vi människor, djur och miljö runt omkring oss ständigt utsätts för katastrofer, hot och risker. Detta gäller både na-turkatastrofer (t ex stormar, översvämningar och skogsbränder), krig, massflykt av asyl- och hjälpsökande, terrorism, sabotage och miljöhot. Naturkatastroferna kan i sin tur sättas i samband med försurning, över-gödning, miljögifter i mark, ozonuttunning och en ökad växthuseffekt. Med ett ”robust” samhälle menas att det är motståndskraftigt mot yttre och inre påfrestningar, samt att det är mindre sårbart inför svåra och oväntade störningar i vårt samhälle. Det innebär också att det är bättre förberett att klara av svåra situationer.
Det hushållar med naturens resurser, det ger alla möjlighet att medver-ka i samhällets framtida planering, och det utvecklar en teknik och be-byggelse som är anpassad till människan och naturen (ÖCB 1997a). Erik Wirén skriver i Planering för säkerhets skull: ”Robusthet är praktiskt, ra-tionellt och samhällsekonomiskt berättigat, samt att det i ett nödläge kan visa sig vara ett villkor för samhällets överlevnad” (Wirén 1998)
Idag finns det en större ambition än tidigare hos de flesta kommuner att anlägga ett helhetsperspektiv utifrån synen att en stad är mer än sina hus och sina fysiska strukturer. En bredare syn på planering har vuxit fram. Men det krävs en vilja och förmåga att samarbeta över sektors-gränser så att sociala, kulturella, ekonomiska och ekologiska aspekter beaktas. Det är viktigt att de olika allmänna intressena och inte minst riskfaktorerna, identifieras och tydliggörs i varje enskild planeringssi-tuation.
Helhetssyn kräver en bred samverkan och delaktighet. Samverkan måste ske mellan de olika planeringsnivåer och samarbete måste ske såväl inom den kommunala organisationen som mellan företag, med-borgare och intresseorganisationer. Ett sådant samarbete ger möjlighet till samordning i planeringens och genomförandets olika skeden. Detta är viktigt för att förhindra att goda intentioner i ett led av processen motverkas i andra led. (Boverket och Naturvårdsverket 2000a).
Det pågår arbete inom EU att ta fram ett direktiv för Strategiska miljö-bedömningar (SMB). Troligen kommer direktivet att medföra mer pre-ciserade regler för konsekvensanalyser i den kommunala översiktspla-neringen och även för miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) för detalj-planer. Direktivet (2001/42/EG) som har tagits fram av Europaparla-mentet och Europeiska Gemenskapens råd säger bland annat att en miljöbedömning skall göras för alla planer och program som utarbetas för fysisk planering eller markanvändning och att förutsättningarna skall anges för kommande tillstånd. Miljöbedömningen innefattar utar-betande av en miljörapport, genomförande av samråd, beaktande av miljörapporten, och resultaten av samrådet i beslutsprocessen samt be-stämmelsen om information om beslutet. Syftet med direktivet är att integrera miljöaspekter i utarbetandet och antagandet av planer och program för att främja en hållbar utveckling. Direktivet beräknas att antagas år 2004 (EU 2002, dokument 301L0042).
Översiktsplanens uppgift är att med tolkningsföreträde visa vad som är god mark- och vattenanvändning. Denna tillför också kommunen en viktig beslutsfunktion: att samordna ett stort antal beslutsfattare. Över-siktsplanen ska nämligen användas som beslutsunderlag för samtliga som tillämpar 3 och 4 kapitlen i Miljöbalken.
Den fysiska planeringens betydelse i miljöarbetet betonades starkt i fö-rarbetena till Miljöbalken. Balken ska i idealfallet hantera projekt inom de gränser som en aktiv fysisk planering stakat ut. Miljölagstiftningen och planlagstiftningen främjar, när de tillämpas tillsammans, de bästa helhetsresultaten i samhällsutvecklingen. Bilden av samhället som en helhet med institutioner och nätverk som alla måste fungera, både i fredssamhället och i en krissituation, har vuxit fram (Boverket och Na-turvårdsverket2000a).
Samhället i sin helhet, d.v.s. myndigheter på alla nivåer, organisationer och enskilda, skall engageras i arbetet för det robusta samhället. En grundläggande förutsättning för ett stabilt samhälle är kunskap och insikt hos alla dem som är involverade i allmänna verksamheter och förändringsprocesser. Om ett säkerhetstänkande finns med i planering och tidiga beslut finns stora möjligheter att finna såväl tekniskt som ekonomiskt fördelaktiga lösningar (ÖCB 1995).
Räddningsverket skriver i skriften Riskinventering i ett samhällsperspektiv,
Processen att det är av stor vikt att riskhanteringen bedrivs på en lokal nivå, och att helheten då det gäller arbetet med riskhanteringen kan ses som en mognadsprocess utifrån komponenterna kunskap, organisation och mål. Detta leder i sin tur till det kontinuerliga arbetet då även kom-ponenterna resurser, förankring och kvalitet har kommit till. Processen består av aktiviteter för såväl planering, genomförande, kontroll, utvär-dering och förbättringar (Räddningsverket 1997a).
2.5.3 Samordning mellan olika instanser
En planering där det handlar om att lösa komplexa planeringsproblem, förutsätter delaktighet och samverkan. Alla medborgare har rätt till in-formation, delaktighet och inflytande. Medborgarnas kunskap är en resurs som är viktig att utnyttja i planeringen. Trots ändrade attityder och nya förhållningssätt saknar dock de flesta kommuner strategier för hur dialogen mellan kommunen och allmänheten ska föras. Att invol-vera organisationer och näringsliv i planeringen är väsentligt att ut-veckla. Det finns även behov av att utveckla mellankommunal samver-kan (Boverket 2000a).
Länsstyrelsens formella roll är att tillhandahålla planeringsunderlag åt kommunerna, delta i tidiga samråd, och att i översiktsplanens gransk-ningsyttrande yttra sig om bl.a. hur kommunerna har redovisat hälsa och säkerhet. Det behövs bättre samsyn när det gäller fysisk planering. Kommunerna ska vara styrande för användningen av riskanalyser i den fysiska planeringen. Centrala myndigheter har utvecklat riskanalyser utifrån sina ansvarsområden. Boverket har en samordningsroll av des-sa. Länsstyrelsen skall se till att kommunerna har tillgång till plane-ringsunderlag som finns hos statliga myndigheter (Boverket 2000b). När det gäller översvämningsfrågan är det många olika instanser som är inblandade och det är viktigt att samordning sker mellan alla berör-da parter. På intiativ av Räddningsverket har man t.ex. inom Dalälvens vattenregleringsförbund och i södra Norrland en regional samord-ningsgrupp organiserats kring Vattenregleringsföretagen för de stora älvarna. Huvudkontor och ”Älvcentral” finns i Östersund. Gruppens uppgift är att förbereda och planera hur man ska samordna ett
led-kerhet och höga flöden. Som komplement till samordningsgruppen har man för varje ingående älv bildat så kallade ”älvgrupper”. Här finns representanter från kommuner, länsstyrelser, dammägare och vattenre-glerare. Syftet med älvgrupperna är att skapa en helhetssyn av älv-sträckan och ge intressenterna en allmän älvkunskap för att man bättre ska kunna samarbeta i en krissituation (Räddningsverket 2000a).