3. Teori & tidigare forskning om medborgardialoger
3.2 Planning for public participation: The design of implementable strategies, Alterman
Tidigt i studien skriver Alterman att allmänhetens deltagande inte endast eller framför allt är ett administrativt ärende utan istället först och främst ett politiskt koncept vars syfte mer
eller mindre, ibland symboliskt, är att flytta över lite av makten från makthavarna till
allmänheten. Deltagande från invånarna är inte en metod satt av politiker och planarkitekter, utan snarare ett resultat av olika åsikter och uppfattningar, menar Alterman (1982).
I studien refererar författaren till tidigare studier skrivna av andra författare som formulerat sin syn och förslag på formandet av strategier i ämnet. Altermans studie har för avsikt att dels utveckla en typ av koncept för hur kommuner ska implementera deltagandeprogram som både är mer omfattande och möjliga att använda. Det ska ge tjänstepersonerna ett systematiskt och fullständigt alternativ till olika tillvägagångssätt för hur kommuner ska utforma diverse strategier när det gäller att skapa och välja passande metoder. Alterman introducerar i uppsatsen ett ramverk som ska hjälpa till att utforma deltagandestrategier och välja metoder (Alterman 1982).
En deltagandestrategi är ett antal beslut som tas parallellt med flera beslutsvariabler med ett visst mått av utrymme att tolka fritt (Alterman 1982).
Alterman listar sex stycken variabler (Alterman 1982):
1. Typ av konkret problem
2. Målsättningar och visioner med deltagandet 3. Definition av allmänheten
4. Maktbalansen mellan beslutsfattarna och deltagarna.
5. Tidpunkt i planprocessen
6. Typ och kvantitet av resurser som krävs
När dessa variabler används kommer de olika tjänstepersonerna och organisationerna etc.
forma varierande slutresultat. Vilken typ av problem (1) som ska diskuteras och involvera delaktighet från allmänheten brukar generellt inte beröras när makthavare och
tjänstepersoner utformar en strategi, skriver Alterman och menar på att det är viktigt att först resonera kring problemets natur. Kräver problemet en teknisk kunskap eller är det allmänna kunskaper som var och varannan invånare har? Långsiktig fråga och lösning eller tvärtom? Involverar det nackdelar för vissa och fördelar för andra eller är det endast fördelar som kan komma ur frågan? Om frågeställningen kräver tekniska kunskaper behöver det inte nödvändigtvis innebära att delaktighet från allmänheten är omöjlig eller ens svår att
genomföra. Vidare skriver Alterman om målsättningar (2) att de inte behöver vara oföränderliga under processens gång och refererar också till andra författare när det kommer till att målsättningar med fördel sätts innan specifik strategi väljs för deltagandet.
Hon listar också flertalet olika målsättningar för att betona hur mycket det kan variera.
Exempelvis att främja det demokratiska i större utsträckning eller lyckas med en plan som är
mer anpassad efter diverse grupper. Utbilda invånarna, möjliggöra social eller personlig förändring. Rekrytera support, utveckla legitimitet och undvika motstånd (Alterman 1982).
Alterman skriver om olika alternativ på hur kommuner kan definiera allmänheten (3), bl.a.
genom att dela upp eventuella deltagare i två kategorier; målgrupp och direkta deltagare, ska målgruppen innehålla invånare som påverkas indirekt? Om inte kan det innebära motstånd från de indirekt påverkade. Dessa indirekt påverkade går under benämningen ”de som tar emot service”. Hur stora ska grupperna vara? Att noga definiera allmänheten när man utformar ett deltagandeprogram kan möjliggöra olika typer av metoder eftersom vissa målgrupper kan främja särskilda typer av möten. En stor grupp där samtliga är inbjudna, även indirekt påverkade, lutar t.ex. åt att bli ett stort traditionellt möte där få kommer till tals åt gången. Maktbalansen (4) måste rubbas något för att ett deltagandeprogram ska ses som lyckat då endast envägs-kommunikation inte kan tillfredsställa ett sådant program tillräckligt. Men det finns fler grader av deltagande och här refererar Alterman till Arnstein eftersom dennes “A ladder of Citizen Participation” (1969) berör ämnet. När det kommer till tidpunkt i processen (5) listar Alterman olika steg i planprocessen och understryker att det är ett centralt beslut, när i processen invånardeltagandet ska äga rum, och om det ska vara vid ett skede eller flera? Beroende på när i processen kommuner genomför dialoger finns det mer passande strategier, respektive mindre passande. I början av en planprocess
exempelvis, och närmare bestämt steg två och tre som Alterman listar det som, när
kommunen ska identifiera problem och målsättningar, är t.ex. samtal och frågeformulär med invånarna ett lämpligt steg som dialogform. Medan senare i processen när det är dags att räkna på nödvändiga medel och utforma kreativa lösningar, då kanske det krävs en dialog som lutar mer åt brainstorming-hållet och till och med lekar/spel för att främja kreativiteten eftersom frågeformulär och korta samtal med invånare inte räcker till. Hur mycket resurser (6) som används i programmet ska inte endast beräknas för de fysiska planerarnas tid och ekonomiska medel, även utifrån invånarnas perspektiv, hur mycket tid lägger dem ner?
Dessutom resonerar Alterman kring frekvensen av tid, dvs. kostar deltagande tid och ekonomiska medel endast vid ett tillfälle eller är det en återkommande, utspridd kostnad?
Lokalisering för deltagandet, de fysiska planerarnas expertis och erfarenhet och diverse material som behövs är också att betrakta som resurser och ska inte förringas (Alterman 1982).
Slutligen går det att sammanfatta Altermans uppsats med att hon skriver om den dynamiska utmaning utformningen av ett deltagarprogram är och ger tjänstepersoner flera olika
alternativ och sätt att angripa denna utmaning. Målsättningen med hennes ramverk är nödvändigtvis inte att samtliga delar ska utformas enligt alla presenterade variabler,
däremot att utbilda och stödja arbetet med att utveckla deltagarprogram (Alterman 1982).