Pluralismens varianter i praktiken

Pluralismen i praktiken. Analys

Svanbergs Sanningen om kvinnorna utgörs i första hand av en ”närläsning” av Agnes von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen.⁴⁵² Sviten omfattar sju band och totalt mer än tretusen sidor så det handlar alltså om en studie av ett mycket omfattande verk.⁴⁵³ Svanbergs avhandling är i sin tur på dryga fyrahundra sidor. Av förklarliga skäl kan ingen helhetsbild av denna studie

451 Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket. Hölderlin, Benjamin, Celan, Stockholm 1991.

452 Svanberg, s. 25.

453 Svanberg, s. 15.

presenteras här. De teoretiska och metodiska perspektiv som kommer till uttryck över dessa sidor är också många. Den konventionella närläsningen lämnas ibland för biografiska och historiska utblickar, ofta för psykoanalytiska inblickar och ett så kallat ideologiskt, men kanske bättre beskrivet som ett kritiskt, feministiskt perspektiv är genomgående närvarande. Denna analys av Svanbergs förhållningssätt kommer att koncentreras kring några moment, som jag menar speglar den litteraturvetenskapliga kris som lyfts fram i första kapitlet.

Det empiriska momentet

De biografiska respektive historiserande tolkningspraktikerna är inte de mest framträdande i Svanbergs monografi men spelar ändå en viktig roll i hennes slutledning. Svanberg skriver:

Min undersökning är inte biografiskt inriktad. Men jag har, om än sparsamt med tanke på utrymmet, tagit med en del fakta som förankrar romandelarna i deras samtid och belyser den situation de koncipierats ur. I kapitel 2 sammanförs sådant bakgrundsmaterial som jag anser relevant för en rätt förståelse [min kurs.]

av romanseriens tillkomst och utvecklingen av dess idévärld.⁴⁵⁴

Biografiska faktorer framträder i monografin, även utanför detta renodlade biografikapitel, här och där som stöd för tolkningen. Det kan till exempel gälla Krusenstjernas bekantskap med det ”lantliv” hon ibland skriver om, hennes intresse för ”vävning”, huruvida hon ”kommit i kontakt med surrealistisk konst”, läst Birger Sjöbergs dikt ”Konferensman” eller besökt ”kyrkan Santa Maria della Vittoria i Rom”.⁴⁵⁵ Det handlar i dessa fall inte om några strikt empiristiska iakttagelser, ofta är det rena spekulationer, som förvisso grundas på en omfattande insatthet i Krusenstjernas biografi och historiska kontext.

Monografins andra kapitel utgörs i sin helhet av en mer vetenskaplig undersökning orienterad mot biografiska och historiskt kontextuella aspekter.

Sammantaget finner man i detta en indikation på att Svanberg åtminstone inte ser någon direkt motsättning mellan å ena sidan de biografiska och historiserande perspektiven och å andra sidan den i övrigt psykoanalytiskt och feministiskt anstrukna tolkningen. Tvärtom verkar dessa perspektiv, som sägs i citatet, spela en mycket viktig roll. Genom att hänvisa till ett bakgrundsmaterial, till de biografiska och historiska källorna spåras romanseriens ursprung och en ”rätt

454 Svanberg, s. 9.

455 Svanberg, s. 153, 180, 227, 228, 249.

förståelse” kan då erhållas. Genom en sådan tolkningspraktik försöker Svanberg kartlägga romanseriens tillkomst. Sanningsenligheten i hur detta förlopp återskapas i hennes arbete med romanerna, det vill säga hur väl hennes tolkning kan visas korrespondera mot författarintentionen, föreställs som avgörande för dess korrekthet. Tolkningen verifieras genom att den visas korrespondera med författarintentionen och den rätta vägen till verkets sanning föreställs korrespondera mot författarens väg till verket. Det är signifikativt att titeln på Svanbergs monografi: Sanningen om kvinnorna är ett biografiskt fragment, hämtat från ett av Krusenstjernas få uttalanden om det egna författarskapet.

Krusenstjerna skriver i en artikel betitlad ”Jag debuterar” i Svenska dagbladets bokbilaga från 1933 följande: ”Nej, kanske snarare ville jag uppenbara sanningen för människorna – sanningen om kvinnorna.”⁴⁵⁶ Svanberg tillägger i sin tur:

”Detta uttryck har jag valt som titel på min avhandling, eftersom det anger riktlinjen för min egen läsning av Pahlen-serien. Jag vill utgå från Agnes von Krusenstjernas egen målsättning.”⁴⁵⁷ Det handlar alltså från detta perspektiv om vad författaren vill säga men detta verkar för Svanberg inte vara i motsättning till det verket säger eller det tolkningen säger om verket. Det närläsningsperspektiv som Svanberg själv framhåller som monografins huvudsakliga verkar harmoniera väl med den biografiska och historiserande tolkningen. Redan här kan kanske, beroende på hur man tänker närläsningens kunskapsteoretiska grund-antaganden, en problematisk pluralism likt den Gustavsson beskriver skönjas.

Det biografiska och historiserande perspektivet hänger ofta ihop i monografin och de är väl även kompatibla i en fungerande pluralism i Gustavssons mening.

Till exempel i diskussionen om huruvida Krusenstjerna hör till primitivisterna eller inte blir detta påtagligt. I tolkningen ställs verket i relation till mellankrigstidens kulturella kontext. Svanberg skriver:

Kan en kvinnlig författares budskap utan vidare placeras inom denna [den primitivistiska världsbildens] referensram? Och om så inte är fallet – hur skiljer sig Agnes von Krusenstjernas kvinnosyn och tematiseringar av det sexuella från tidens gängse primitivistiska credo? Svaren på dessa frågor har en inte oväsentlig betydelse för en rätt värdering av Agnes von Krusenstjernas författarskap.⁴⁵⁸

456 Agnes von Krusenstjerna enl. Svanberg, s. 26.

457 Svanberg, s. 26f.

458 Svanberg, s. 121.

Frågan ställer verket i sin historiska kontext för att kunna göra en ”rätt värdering”

av författarskapet. Termerna ”rätt” och ”värdering” är odefinierade, kanske medvetet opaka.⁴⁵⁹ Sammanhanget ger dock vid handen att det, kort sagt, handlar om att genom hänvändelse till historiska och biografiska fakta ge en korrekt bild av vad Krusenstjerna säger och vad hon inte säger med sitt verk, om att verifiera tolkningen genom att sätta den i relation till Krusenstjernas biografi och historiska kontext. I kontexten av den med Krusenstjerna samtida, manligt präglade, primitivismen framträder också Krusenstjernas brott med denna.⁴⁶⁰ En längre scen ur en av romanerna återges hos Svanberg, en scen i vilken ett natursceneri, förvisso i linje med den primitivismen, framställs med kvinnliga former. Men denna gestaltas inte i enlighet med den ”manliga” primitivistens fantasi, inte som ”den ljuva huldran som skakar ut sitt blonda hår och öppnar famnen för älskog” utan som ett ”naturvidunder” av ”farligare och mera hotfullt slag”.⁴⁶¹ ”Borta är sexualromantikernas kärlekshungriga och givmilda natur-varelse”, skriver Svanberg.⁴⁶² I direkt anknytning till detta vidtar sedan en psykoanalytisk tolkning, där den kvinnokropp som Krusenstjerna beskriver tar formen av en arketyp, dock utan att relationen till Krusenstjernas historiska kontext upphör att vara aktuell. Svanberg formulerar sig nämligen som följer:

”Med ett djärvt grepp för Agnes von Krusenstjerna i sexualdebatten in en gestalt som brukar kallas ’den arkaiska modern’.”⁴⁶³ Genom att betrakta Krusenstjernas verk som en inlaga i en samtida samhällsdebatt av till viss del psykoanalytisk karaktär framstår övergången från biografisk och historiserande tolkning till psykoanalytisk tolkning förvisso som näst intill sömlös här. Men i detta döljs en grundläggande skillnad mellan de två perspektiven vilken blir mer påtaglig i den fortsatta tolkningen.

Ytterligare epistemologiska utgångspunkter

Tolkningen fortskrider längs det nya psykoanalytiska spåret: ”Den väldiga kvinnokropp, som tar form inför ögonen på ’fyra rädda små män’ i Krusenstjernas text och jagar dem på vild flykt i vinternatten, blir ett tecken för

459 Misstro och reservationer inför de biografiska och de historiska utblickar som görs är återkommande i framställningen. Kanske kan detta betraktas som ett tidens tecken, eller till och med som ett villkor för avhandlingsskrivande i Teorins tid.

460 Svanberg, s. 120–125.

461 Svanberg, s. 126.

462 Svanberg, s. 126.

463 Svanberg, s. 127.

männens hemliga bindning till denna mäktiga modersgestalt och därmed för deras aldrig övervunna kvinnoskräck.”⁴⁶⁴ I den psykoanalytiska tolkningen blir företeelser på textens yta tecken för något underliggande dolt. Den direkta relation som tas för given mellan Krusenstjernas verk och de biografiska och historiska källorna finns inte här. Verkets bokstavliga mening, dess explicita innehåll, måste utsättas för en kritisk läsning för att dess rätta mening ska framträda. Ytan misstänkliggörs genom den psykoanalytiskt inspirerade tolkningen till förmån för ett allegoriskt djup.

I nära anknytning till passagen där det hotande arketypiska kvinnoporträttet målas beskrivs ett brutalt mord. Det handlar om en av romanens manliga huvudkaraktärer, Tord Holmström, som stryper sin fru Adèle. Adèle beskrivs av Svanberg som ”den onda principen på Fröknarna von Pahlens Eka”, det vill säga på den gård där fröknarna tillsammans med Tord och Adèle bor.⁴⁶⁵ Enligt Svanberg kan den föregående bilden av den arkaiska modern betraktas som ”ett hotfullt förebud om den kamp [mellan Tord och Adèle] som snart kommer att äga rum i texten mot den onda kvinnobilden i mannens medvetande och allt vad denna representerar i form av hinder för en frigörande och jämlik kärlek mellan man och kvinna”.⁴⁶⁶ Snart återvänder dock tolkningen till den historiska kontexten för att söka stöd för den psykoanalytiska tolkningens slutsats.

Svanberg skriver: ”Fröknarna von Pahlen kan läsas som en rundmålning av kärlekslivets villkor för kvinnor vid tiden före och under första världskriget. Att öppna sig för kärleken blir för romanens kvinnor inte någon enkel och livsbejakande handling som i de manliga primitivisternas böcker.”⁴⁶⁷ Romanens huvudkaraktär Petra von Pahlen har länge i Tords närhet, förvisso själv ovetande om sin kärlek till honom, gått ”ensam och kärlekshungrande” och hon har tidigare svikits av två män, förklarar Svanberg.⁴⁶⁸ Omedelbart efter mordet eller enligt den psykoanalytiska tolkningen: efter Tords uppgörelse med ”den onda kvinnobilden”, blommar dock denna kärlek, den ”fulländade kärleken”, upp och Petra förstår äntligen att det är Tord hon älskar och det hela beseglas med en

”kärleksakt”.⁴⁶⁹ Svanberg beskriver hur denna vändning varit svår för tidigare kritiker att acceptera, att den ansetts vara ”alltför makaber för att verka trovärdig”

464 Svanberg, s. 128.

465 Svanberg, s. 130.

466 Svanberg, s. 128.

467 Svanberg, s. 128.

468 Svanberg, s. 128.

469 Svanberg, s. 128.

och att den rimmar illa med den primitivistiska tradition i vilken tidigare tolkare skrivit in Krusenstjerna.⁴⁷⁰ Först genom den psykoanalytiska, kritiska tolkning, som kontrasterar mot den biografiska, historiserande empiriska tolkningen och genom vilken Krusenstjerna framstår som något annat än en primitivistisk sexualromantiker, blir Tords hustrumord, romanens våldsamma slut menings-fullt. De kritiker som inte förstår detta har enligt Svanberg ”läst verket på en realistisk nivå och krävt yttre verklighetstrohet”.⁴⁷¹ Men, hävdar Svanberg,

”Fröknarna von Pahlen är ett mångskiktat verk som håller för läsning på flera plan”.⁴⁷² Och det är detta som analysen av Svanbergs tolkningspraktik här har visat. Men inte bara det, Svanberg har visats sidoställa perspektiv som bygger på olika kunskapsteoretiska grundantaganden. Historiserande och biografiska, det vill säga konventionellt vetenskapliga perspektiv som här kallats empiriska, å ena sidan och ett psykoanalytiskt inspirerat, kritiskt perspektiv å andra sidan är samtidigt närvarande i hennes tolkning av verket. I nästa avsnitt ska denna ”kris”

i Svanbergs tänkande undersökas mer ingående.

Den fungerande och den icke-fungerande pluralismen samt en tredje väg

Gustavssons kritik av litteraturvetenskapen riktar sig mot en pluralistisk tendens som han menar splittrar litteraturvetenskapens objekt och därmed hämmar ämnets vetenskaplighet, det vill säga dess förmåga att producera vetande om litteratur. Hos Svanberg har en sådan pluralism, som öppnar för Gustavssons kritik, påvisats. I de följande avsnitten ska förståelsen av pluralismen fördjupas och dess roll i den litteraturvetenskapliga praktiken utredas utifrån exemplet Svanberg.

Bakom Svanbergs pluralistiska praktik ligger en specifik vetenskapssyn. Hon skriver: ”Min metod i föreliggande studie har framför allt varit närläsningens.

Att vilja ta reda på vad som verkligen står i texten har varit både min utgångspunkt och min målsättning.”⁴⁷³ Ett sådant närläsningsperspektiv, centrerandet av texten som ett autonomt objekt, verkar dock gifta sig dåligt med den typ av pluralism som lyftes fram i föregående kapitel. Ett försvar för

470 Svanberg, s. 129.

471 Svanberg, s. 129.

472 Svanberg, s. 129.

473 Svanberg, s. 25.

pluralismen finner Svanberg i det litteraturbegrepp hon utgår ifrån: ”I enlighet med Atle Kittangs textbegrepp ser jag den skönlitterära texten som en intrikat väv av många olika trådar. Vad den individuella forskaren får ut av texten, beror på vilka trådar han väljer att följa.”⁴⁷⁴ För att förstå den pluralism som verkar hos Svanberg kan man med fördel undersöka hur relationen mellan de olika trådar som hon aktualiserar ser ut, det vill säga hur hennes objekt är sammanvävt av dem.

Svanberg fortsätter med hänvisning till Kittang: ”Att tolka en litterär text i dess helhet, med aktgivande på varje detalj i dess komplicerade menings-sammanhang, är i princip omöjligt.”⁴⁷⁵ I föreställningen om ”en litterär text i dess helhet” impliceras ett litteraturbegrepp enligt vilket den litterära texten är att betrakta som en helhet, och omöjligheten att uppnå denna helhet i sin tur implicerar en specifik tolkningsteori. Perspektiven på objektet skulle utifrån en sådan teori alltid kunna vara fler; tolkningen alltid vara otillräcklig, men de perspektiv som kommer till uttryck anläggs dock alltid på ett objekt som antas vara helt, om än inte fullständigt utforskat. Alltså står Kittangs teori om det litterära objektets rikedom och tolkningens följaktliga pluralism i motsättning till Gustavssons, enligt vilken många perspektiv med få undantag också konstruerar olika objekt, snarare än att ge en mer omfattande förståelse av ett och samma objekt. Något annat sker dock hos Svanberg. Det objekt som hennes pluralistiska tolkningspraktik framställer är varken ett helt objekt eller flera olika objekt. Det handlar istället om ett objekt i vardande, i en genom Svanbergs tolkning fortgående process av uppgörelse med den primitivistiska traditionen, eller kanske snarare med en primitivistisk världsbild eller verklighetsförståelse.

Svanbergs objekt, som refererar denna värld i vardande, är både identiskt med och särskilt från sig självt. Det liknar endast, i sin fortgående process av tillblivelse, det som det varit. Det litterära objektets ontologi, föreställt på detta sätt, är svårgreppbar. Det är dock en bild av ett objekt av detta slag, av ett krisande objekt som framträder i en krisande tolkning, som denna avhandling fortgående ämnar teckna.

Eklekticism eller dialektik?

Om man vänder blicken mot Svanbergs teoretiska inspirationskälla Kittang, får man dock först en annan bild av det litterära objektet som något helt i vilket en mängd olika perspektiv kan förenas. En sådan harmonisk pluralism, en

474 Svanberg, s. 25.

475 Svanberg, s. 25.

eklekticism, verkar vid första anblicken genomsyra Kittangs tänkande.

Gustavsson har dock förklarat hur en sådan harmoni i de flesta försök aldrig kan uppnås på grund av väsensskilda epistemologiska grundantaganden hos de olika perspektiv som anläggs på objektet. Perspektivens enhetlighet och objektets helhet är enligt Gustavsson endast en falsk föreställning hos eklektikern och det är, utifrån dessa första intryck, lockande att kalla Kittang för eklektiker. I ett tidigt skede av Litteraturkritiske problem gör han en etymologisk undersökning av ordet ”läsa” som han sedan låter ligga till grund för uppställandet av de tre olika lässätt inom litteraturvetenskapen som han har för avsikt att undersöka och relatera till varandra, men först vill han följa ordet ”läsa” till sin etymologiska rot:

Verbet ”å lese” har sitt etymologiske opphav i ei indo-europeisk rot som betyr ”å plukke ut, samle samman” (latinsk legere betyr såleis ikkje berre ”å lese”, men også ”å velje ut, samle”). Denne etymologien viser oss noko vesentleg ved sjølve lese- og forståingsakta: Det skjer eit utval blant tekstens mangfald av element, og de i utvalde elementa blir så knyte samman til ein meiningsbærande heilskap.⁴⁷⁶ Ett annat verb på ett annat språk: grekiskans ekle’gein, men med den liknande betydelsen att ”utvälja”, är i sin tur eklekticismbegreppets ursprung.

Eklekticismen som filosofisk skola definieras i Filosofisk uppslagsbok som ett

”försök att sammangjuta idéer från olika filosofiska riktningar till ett system”.⁴⁷⁷ Men termen har tillämpningar även utanför den filosofiska kontexten och kan enligt en mer allmän definition sägas beteckna ”egenskapen hos vissa läror, konstriktningar o.d. att vara tillkomna genom osjälvständigt sammanförande av element från olika håll”.⁴⁷⁸ En utvecklad definition kan se lite olika ut beroende på om inställningen till företeelsen är välvillig eller skeptisk, varav det sistnämnda är betydligt vanligare förekommande. Både välvilliga och skeptiska definitioner av eklekticismen har dock det gemensamt att de beskriver en praktik som går ut på att bland flera element välja de som man utan att se till sammanhanget tycker verkar mest lämpliga och sedan försöka sammanställa dem till en harmonisk

476 Kittang, 1975, s. 16.

477 ”Eklekticism”, i Filosofisk uppslagsbok, red. Konrad Marc-Wogau, (3:e reviderade och utvidgade utgåvan) Lund 1984, s. 74.

478 ”Eklekticism”, i Nationalencyklopedin, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/

eklekticism [hämtad 2018-09-12].

helhet.⁴⁷⁹ Således kan orden ”läsning” och ”eklekticism” återföras till liknande ursprungsbetydelser. Kittangs monografi undersöker tre olika sätt att läsa, att

”plukke ut” och ”samle samman”, som han finner verksamma i litteraturvetenskapen. Den sympatiska, den objektiverande och den symptomala. Kittangs eventuella eklekticism beror dels på relationen mellan dessa tre lässätt, dessa tre ”läror”, men även på respektive lässätts perspektiv på det lästa, på sitt objekt, på verket.

De tre lässätten hos Kittang representerar tre olika regelverk enligt vilka läsningens urval och samlande av perspektiv sker inom litteraturvetenskapen, tre praktiker som ”kviler på ulike syn når det gjeld forholdet mellom den litterære teksten og det poetiske subjektet, eller mellom litteratur og menneskeleg praksis reint allment”.⁴⁸⁰ De tre lässätten är alltså vad gäller deras epistemologiska grundantaganden väsentligen olika men samtidigt är de ”fundamentale” i den bemärkelsen att de alla spelat ”ei viktig historisk rolle innanfor litteratur-forskinga”.⁴⁸¹ De är ”tause forutsetningar for det arbeidet som her blir utført”.⁴⁸² I ljuset av denna analys av litteraturvetenskapens situation gällande en period i litteraturvetenskapen som föregår Teorins intåg, som föregår 1960-talets marxistiska strömningar och den stora förändring som med dem kom till västerländska universitet och lärosäten, är Gustavssons syn på Teorin som splittrare av en tid av enhet inom litteraturvetenskapen och Nordins föreställning om en bättre tid före Teorin, om en ”guldålder” då empirismen utgjorde ett delat fundament för all litteraturvetenskaplig forskning, minst sagt problematisk.

Snarare får man i ljuset av detta för ögonen en tid av undantryckande, där vissa fundamentala lässätt inte getts utrymme, där skillnader konsekvent reducerats till identitet. Från detta perspektiv kommer glansen över Nordins ”guldålder”

att mattas. Även under ”guldålderns” empiristiska vetenskapsideal var varje föreställning om ett helt objekt lika falsk. Det finns ingen ”guldålder” att återvända till.

Samtidigt som återvändandet till en tid av samsyn vad gäller litteratur-vetenskapens objekt alltså inte är möjlig om man accepterar Kittangs teorier om tre fundamentala, epistemologiskt oförenliga lässätt, är dock, paradoxalt,

479 Arne Grøn, ”Projektet. En konkret reflektion”, i Paul Ricœur, Fortolkningsteori, övers. Henrik Juel, Köpenhamn 1979, s.25, 92f; Joan Wallach Scott, ”Against Eclecticism”, i Differences. A Journal of Feminist Cultural Studies, vol. 16 3:2005, s. 116.

480 Kittang, 1975, s. 17.

481 Kittang, 1975, s. 17.

482 Kittang, 1975, s. 17.

Gustavssons kritik av pluralismen till synes oavvislig. Pluralismen hos Svanberg kanske inte åstadkommer den av eklektikern önskade verkan, att ge flera perspektiv på ett och samma hela objekt, men det finns samtidigt, med Kittang, inget förhållningssätt före pluralismen att retirera till. Vad vi behöver göra som litteraturvetare kan med andra ord inte vara att lämna pluralismen, utan att hitta en icke-eklektisk, icke-harmonisökande väg genom den, ett sätt att handskas med litterära objekt och göra kunskap om dem med pluralismen som utgångspunkt snarare än som fiende. Denna väg, som i den föregående diskussionen om Johanssons avhandling, kallats den tredje är implicit hos Svanberg men antyds även i Kittangs framställning. Hos honom är pluralismen en utgångspunkt, vilket redan har gjorts klart, men relationen mellan de lässätt han beskriver bör ändå inte betraktas som eklektisk. Inom det symptomala lässättet står det sympatiska och det objektiverande lässättet snarare i en dialektisk än en harmonisk relation till varandra.⁴⁸³

En som lyfter fram en sådan dialektisk pluralism och kontrasterar den mot ett eklektiskt förhållningssätt är Joan Wallach Scott. Hon kritiserar i sin artikel

”Against Eclecticism” en eklektisk tendens bland humanister inom en amerikansk kontext.⁴⁸⁴ ”In writing against eclecticism, I am endorsing neither dogmatism nor purism nor orthodoxy”, skriver hon.⁴⁸⁵

483 Kittang, 1975, s. 54.

484 Hon vill i själva verket jämföra situationen för amerikansk humaniora och den utveckling som den står inför med filosofins situation under den franska julimonarkin (1830–1848). Det vill säga den period då Victor Cousins eklekticism vann mark och blev dominant i Frankrike genom att sanktioneras av det nya styret som sökte balans i samhället. Hon betonar risken för politisk styrning av akademin åt ett konservativt håll genom stävjandet av den akademiska konflikten till förmån för en ”formalist pluralism”, en eklekticism reglerad och lagstadgad under en ”academic bill of rights” (Wallach Scott, s. 117, 126). Utan möjligheten till konflikt, utan forskares och lärares engagemang för de egna perspektiven, skulle kreationistiska perspektiv ges samma utrymme som evolutionistiska, de som förnekar klimatförändringar under namn av en neutralitet skulle ges samma utrymme som de som erkänner dessa klimatförändringar menar Wallach Scott (Wallach Scott, s. 126). Inte för att det finns en lika stor mängd likvärdig forskning som förespråkar båda sidor, utan för att själva striden mellan perspektiv inte längre skulle vara en del av universitetets verksamhet. Den relativism som kritiken och Teorin anklagats för (i hög grad på felaktiga grunder då någon fullständig relativism sällan eller aldrig varit dessa skolors målsättning) har enl. Wallach Scott i USA istället blivit högerkrafternas bästa vän, ett verktyg för att föra fram en konservativ agenda (Wallach Scott, s. 126).

485 Wallach Scott, s. 115.

I do not want to suggest that we work exclusively within the confines of a single theoretical frame; indeed, I think selective use of several theories is fine. I am not issuing a call to the fallen to return to the faith. I am not denying the innovative potential of recombination, hybridity, or bricolage. I am in favor of transgressing disciplinary and theoretical boundaries and of confusing categories and I am not against change.⁴⁸⁶

Wallach Scotts avfärdande av eklekticismen är lika kraftfullt som Gustavssons men hon beskriver en annan väg ur den. Hon avvisar varje tanke på dogmatism, purism eller ortodoxi, vilket empirismens enhetliga epistemologi i Gustavsson och Nordins fall representerar. Wallach Scott i sin tur har ingenting emot pluralismen utan riktar istället blicken mot den eklektiska pluralismen specifikt och mot ett problem som den har gemensamt med empirismen. Hon skriver:

What I am against is the notion, implied in the uses of eclecticism I have cited, that we are no longer foregrounding conflict and contradiction in our work, no longer subjecting the foundational premises of our disciplines or, for that matter, our era to rigorous interrogation, no longer asking how meaning is constructed and what relations of power it supports, but instead applying so many useful methods in a common empirical enterprise in which even radical insight is presented simply as new evidence and the conceptual foundations of disciplinary practice are left safely in place. Eclecticism, in the highly specific usage I have referred to, connotes the coexistence of conflicting doctrines as if there were no conflict, as if one position were not an explicit critique of another. The aim is to ignore or overlook differences, to create balance and harmony, to close down the opening to unknown futures.⁴⁸⁷

Citatet är värt att återge i sin fulla längd då det fångar flera aspekter av en kritik av ämneskritiken (Gustavssons och Nordins) som i ljuset av Kittangs teoretisering av de tre fundamentala lässätten blivit nödvändig även inom den svenska litteraturvetenskapen. Eklekticismen är omöjlig, en icke-fungerande pluralism, vilket Gustavssons kritik visat. Den eklektiska tänkaren kommer endast att konstruera flera olika objekt som hon sedan felaktigt föreställer sig vara ett. Citatet styrker och förstärker Gustavssons grundläggande kritik som lyfter fram att eklekticismen, i själva ambitionen att avgränsa ett helt objekt, kan betraktas som en misslyckad empirism. Det vill säga en pluralism inom vilken

486 Wallach Scott, s. 116.

487 Wallach Scott, s. 116.