2 Genus – vad är det?
5.3 Jämställdhetsarbete – hur fungerar det
5.3.3 Pojkar och pojkar – flickor och flickor
Jämställdhetsarbetet som man oftast kommer i kontakt med i den pedagogiska verksamheten idag är indelning i könssegregerade grupper. Anledningen till detta sägs vara att flickor ska våga mer och ta för sig och att pojkar ska bli mer omhändertagande och visa hänsyn.65 Vi har funderat på om man i den pedagogiska verksamheten lättare skulle uppnå målen om jämställdhet om undervisning/aktiviteter skett i könsindelade grupper.
Någon återgång till könssegregerade skolor eller mer generell könsuppdelning i undervisningen, tror inte Skolkommittén på. De menar förvisso att när flickor och pojkar hämmar varandra kan en könsuppdelad undervisning vara motiverad, för att skapa en lugnare och tryggare inlärningssituation.66
Gens menar att anledningen till att grupper delas upp i flickor och pojkar ofta är för att pojkarna inte ska störa flickorna. Han trycker på vikten av att ändra sitt förhållningssätt i båda grupperna.
Men pojkgruppen gör sällan några framsteg eftersom förhållningssättet till pojkarna är detsamma som innan de avskildes. […] Med andra ord måste pojkarna stimuleras till att lära det de inte kan och inte om och om igen förstärka sina manliga sidor. Det gäller ju flickor också förstås – om vi vill fostra hela människor och inte bara betygsmaskiner.67
Flick- och pojkgrupper i skolår 6
Vi frågade pedagogen och skolbarnen hur de ställer sig till undervisning utifrån flick- och pojkgrupper. Både pedagogen och de flesta av barnen (14 av 18) är överens att de inte skulle vilja arbeta utifrån pojk- och flickgrupper.
Jag tycker det är bra som det är. (Pojke)
65 Berg. Genuspraktika för lärare, 2000:16-17.
66 Lärarförbundet. Lika för lika, 1998:29. 67 Gens. Från vagga till identitet, 2002:63.
Är kompis med fler pojkar. (Flicka)
För jag tycker att pojkar och flickor ska vara på samma lektion. (Flicka)
Micke och de övriga fyra skolbarnen är överens om att det i vissa ämnen dock skulle passa. Dessa ämnen är sådana som är lite känsligare, som EQ68 eller sexualkunskap. Dom menar också att idrott är ett ämne som eventuellt skulle gynnas av könsuppdelning. Detta för att det finns fysiska skillnader mellan pojkar och flickor.
Jag kan tycka att viss del av idrotten också, idrott och hälsa, eftersom det oftast är ganska stor skillnad fysiskt, vad man klarar av. Men samtidigt så stämmer inte det helt hundra heller. Det kan ju skilja, men jag tror ändå på dessa gruppindelningar. (Micke) Därför att tjejer kan typ inte spela lika bra bandy som killarna på gympan och så. (Pojke)
För på vissa lektioner är killarna störiga. (Flicka)
Som EQ eller lektioner när man diskuterar hur kroppen utvecklas. (Pojke)
Det skulle vara kul att man sitter bara tjejer och pratar om vad som har hänt. Det är för man inte kanske vill berätta det för pojkarna skulle skratta. (Flicka)
Flick- och pojkgrupper i förskolan
Lotta ser det som en fördel med könsindelade grupper för flickor som ibland är tysta, även om ibland också pojkar är tysta. Hon tror ändå att det är lättare för vissa flickor att göra sig hörda över andra flickor, än över pojkar. Hon menar att problemet även finns hos pojkar och det inte heller är lätt för dem att göra sig hörda över andra pojkar.
Jag skulle inte vilja ha det som en hel grupp alltid, utan att man i så fall kanske gör det vissa stunder, att man delar upp i pojk- och flickgrupper. Jag tror ändå att man drar nytta av varandra i helheten men ibland tror jag inte det är fel. Speciellt för vissa barn som är lite tillbakadragna. (Lotta)
68 Emotional Quotient - Emotionell kvot. Känslornas motsvarighet till IQ. Ett skolämne som lär barnen utveckla
Lotta tycker att det är att föredra blandade grupper eftersom man ska kunna lära sig att vara tillsammans och att alla drar nytta av varandra. Hon uppger att de på förskolan strävar efter en jämn könsfördelning när smågrupperna delas in.
Fördelar och nackdelar med flick- och pojkgrupper
Precis som de båda pedagogerna och skolbarnen kan vi se för- och nackdelar med könsindelade grupper, även om det inte är en lätt fråga att besvara. När det gäller känsliga ämnen ser vi fördelar både för pojkar och flickor, för vi tror att man vågar dela med sig mer eftersom chansen är större att andra av det egna könet vet vad man pratar om.
Till skillnad mot att dela in barnen efter kön ser vi hellre en uppdelning efter individ, dels efter egenskaper och dels efter kunskaper. Detta för att vi är övertygade om att skillnaderna beror mer på individen än på könet. Utifrån det gynnas man inte av att delas in i könsgrupper, utan kanske mer det som Micke talar om, en indelning efter aktiva (tar stort utrymme) och passiva (tar litet utrymme) individer. Även om vi ser gruppindelning som en fördel är vi också medvetna om att det många gånger är en resursfråga. För att kunna arbeta i små grupper krävs det antingen fler pedagoger eller omfördelning av pedagogens arbetstid. Med omfördelning av tid menar vi att mer av pedagogens arbetsförlagda tid borde spenderas tillsammans med barnen och inte som det är idag på många ställen, konferenser och möten som stjäl mycket tid.
Berg menar att det finns en risk med könsuppdelade grupper eftersom detta understryker skillnaderna mellan könen. Genom att dela på könen visar vi att kön räknas och är viktigt. Man talar också om för barnen, att pojkar och flickor kan ha svårt att arbeta tillsammans och att det beror på att könen har olika förutsättningar, vilket har en tendens att ge ett negativt budskap. Detta budskap gör flickor till en svagare part och pojkar till bråkstakar – det typiska traditionella könsmönstret.69 Om det är så, som Berg säger, är det av yttersta vikt för pedagoger att noga fundera över hur arbetet med könsindelade grupper görs. Detta för att det uppdrag vi enligt styrdokumenten är ålagda att göra inte ska misslyckas.
Precis som Lotta menar, så tycker vi också att alla lär av varandra, oberoende av kön, och det är något som går förlorat när den pedagogiska verksamheten är könssegregerad.
69 Berg. Genuspraktika för lärare, 2000:17.
Flick- och pojkskolor
Vi frågade även eleverna i skolår 6 om de skulle vilja gå i en skola där alla elever är av samma kön som det egna. Här svarade de alla, både pojkar och flickor, enhälligt NEJ. Motiveringarna till varför skiljdes något åt. Pojkarna motiverade sina svar med att då kan man inte skaffa tjejer, inte få hjälp av flickorna och inte heller retas och skoja med dem. Inte heller skulle det då finnas något snyggt att titta på i skolan. Dessutom upplever pojkarna att det skulle bli tråkigt och för stökigt.
Flickorna uppger att de tycker det är roligare om båda könen går tillsammans och tycker det är kul med både kill- och tjejkompisar. Någon är rädd att man skulle bli ovan vid det andra könet och en säger att hon hellre umgås med pojkar än flickor. Flickorna tycker dessutom att det skulle bli tröttsamt och tråkigt i skolan utan pojkarnas närvaro. Återigen ser vi tecken på de rådande könsmönster som finns i vårt samhälle, denna gång från barnen.
5.4 Uppmärksamhet
Med uppmärksamhet menar vi det talutrymme barnen i vår undersökning får, antingen genom att prata i en diskussion, få svara på en fråga eller helt enkelt ”stjäl”. Uppmärksamhet kan också vara i form av tillsägelser och beröm. I vår undersökning har vi valt att fokusera på talutrymme och tillsägelser.
Vi tror att en bidragande orsak till vilken uppmärksamhet barnen får är vilka beteenden hos barnen som tolereras av pedagogen. En annan orsak är de olika förväntningar som ställs på pojkar och flickor utifrån ett genusperspektiv. Hirdman anser att ta plats och utrymme i första hand handlar om makt. Hon menar att det är pojkars röster som hörs i ett klassrum. Män tar plats medan kvinnor kryper ihop.70
5.4.1 Talutrymme
I många undersökningar återkommer ständigt resultatet att pojkarna har det mesta av talutrymmet. Detta ville vi undersöka om det stämde även i våra urvalsgrupper. Det var också intressant att se hur det upplevs av barnen.
70 Källa: Jämställdhet.nu
Talutrymme i förskolan
Tyvärr fick vi inte något resultat när det gäller talutrymmet i diskussionen med förskolebarnen. Däremot har vi gjort observationer som talar sitt tydliga språk. Vi har sett att det ser olika ut beroende på vilken situation barnen befinner sig i. Vid samling har pojkar ett klart övertag, 76 procent jämfört med flickornas 24, av det talutrymme som delas mellan barnen. Detta kom vi fram till i våra observationer där vi markerade i vårt observationsschema varje tillfälle en pojke eller en flicka pratade. Vi är dock medvetna om att det största talutrymmet har pedagogen, men detta är inget vi har tittat på i vår undersökning. Vid lunch är det en helt annan konversationssituation där talutrymmet delas nästa exakt lika mellan könen (49,6 % flickor och 50,4 % pojkar). Dels är antalet barn färre och pedagogen har inte den ledande roll som vid samling. Detta gör att det blir ett mer flytande samtal där alla får lov att ta plats.
Vi funderade över om det inte vore att föredra mindre grupper även vid samling för att ge mer utrymme åt barnen. Pedagogen menar att det är bra att vara alla tillsammans i stor grupp vid något tillfälle, men att de i stället har kortare samling och lite mer rörelselekar. De satsar på att dela upp gruppen vid andra tillfällen, där pedagogerna ser till att alla får prata och får sina behov tillgodosedda.
Lotta säger att barnens mognadsgrad skiljer sig åt och tycker därför det är svårt att se något specifikt mönster hos de barn som tar stort utrymme. Hon berättar att vissa barn är väldigt ivriga och framåt och därför pratar mycket. Dessa barn vill gärna synas och höras alltid. Lotta ser ett dilemma i detta, eftersom dessa barn ibland måste dämpas till förmån för andra. Detta tycker hon känns något jobbigt eftersom man strävar efter att barnen ska lära sig att uttrycka sig. Men samtidigt menar Lotta att barnen även måste lära sig lyssna på varandra. För att få de tystare barnen att ta lite större utrymme försöker Lotta och hennes kolleger samtala med dessa vid andra tillfällen än samlingen, exempelvis i smågrupper.
Talutrymme i skolår 6
I skolår 6 var flickorna helt nöjda med det talutrymme de får. Samtliga uppger att de får frågan vid diskussioner och läxförhör tillräckligt ofta. Bland pojkarna var det två stycken som skulle vilja ha mer uppmärksamhet. De andra var nöjda. Vi ställde även frågan om de tyckte att alla i klassen får lika stor uppmärksamhet av läraren. Sex av flickorna uppgav att de tyckte det medan en tyckte att pojkarna fick mer uppmärksamhet och två stycken tycker att det är vissa personer (inte kopplat till kön). Det var fem av pojkarna som tyckte att alla fick lika stor
uppmärksamhet, två tyckte att det mest var flickor, en tyckte det var mest pojkar medan en tyckte det var vissa personer (inte kopplat till kön).
Pedagogen säger att han försöker vara rättvis men han tror inte han lyckas för det är omöjligt. Som hjälp i sin strävan att vara rättvis frågar han ofta eleverna ”vem har inte fått svara” men menar att det då är upp till barnen att säga ifrån. Vi funderar över vad han menar med rättvis egentligen. Han tycker dock att det fungerar rätt bra, barnen brukar ha klart för sig vem som inte fått säga något. Är det rättvist att lägga över ansvaret på barnen, undrar vi. Micke har tidigare pratat om aktiva och passiva elever och vi tänker oss att risken är att det är de aktiva som fortfarande är ”på hugget” när han undrar vem som inte fått svara.
I en strävan att få de passiva eleverna mer aktiva har Micke samtal med dem och skriver även in det i deras mål. Ibland tvingar han också fram aktivitet genom att ge frågan till dem som inte räcker upp handen. Micke har märkt att de passiva eleverna ofta vill ge ett korrekt svar och det tror vi kan vara en anledning till deras passivitet. Istället önskar Micke att eleverna ska inse att det inte handlar om rätt eller fel utan att de ska kunna diskutera och att förstå att deras tankar och åsikter är viktiga.
Micke säger sig vilja ha lite mer uppföljning och observation av sig själv för att upptäcka sitt agerande. Det tycker vi verkar vara en sund tanke då vi tror att detta ökar ens egen medvetenhet kring situationen och också möjligheten att göra förändringar.
Vår observation visar att, trots att pojkarna räcker upp handen färre gånger (131) än flickorna (149) är det dom som får frågan flest gånger (29 jämfört med flickornas 26). Skillnaden är dock inte så stor att vi reagerar på att det skulle vara någon ojämn fördelning. Tänkbara orsaker till den lilla differensen kan vara att det sitter fyra pojkar längst fram vilka var aktiva vid tillfällena, eller vilket ämne (matte) det var.
Det var spännande att ta reda på om eleverna tycker att någon ”stjäl” talutrymme i klassrummet. Därför fick barnen svara på frågan om de pratar rakt ut i klassrummet. Här svarade sex pojkar men bara en flicka ibland, två pojkar och tre flickor svarade sällan medan en pojke och fem flickor svarade aldrig. De fick också besvara om de upplevde att någon ofta pratar rakt ut. Majoriteten av både pojkar (8) och flickor (6) svarade här att det mestadels är pojkar som gör detta. Två flickor säger att det inte är ofta som någon pratar rakt ut medan en av varje kön uppger att det är vissa personer (inte kopplat till kön) som talar rakt ut.
Vi såg endast detta vid ett fåtal tillfällen under vår observation, och då var det också, precis som majoriteten av eleverna har svarat, pojkarna som pratade utan att räcka upp handen. Det verkar som om barnen har god självinsikt hur de är, jämfört med hur de upplevs av klasskamraterna.
Micke finner olika mönster som går igen, hos de elever som tar stor plats. Han benämner den ena kategorin som ”clowner” – de som pratar bara för pratandets skull, för att de behöver synas. De andra benämner han som ”hög status i klassen-kategorin”. Dessa elever har, eller tror själva att de har, hög status i klassen som gör att de kan säga saker och det gör inget att det blir lite fel.