Att tydligt definiera polisarbete är svårt eftersom det inbegriper så många och vitt skilda arbetsuppgifter (Bayley 10: 104; RPS Rapport 12:2: 2f). På ett mer allmänt plan har polisens huvuduppgift sedan 100-talet sagts vara att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. På detta sätt har verksamheten defi- nierats i olika polisförfattningar ända fram tills idag. Även monopolet på legi- timt utövande av våld är ett möjligt sätt att definiera polisarbetet (Bayley 10: ). Polisens roll i samhället är också den svår att entydigt beskriva, eftersom detta är beroende av utifrån vilken ideologisk utsiktspunkt polisen betraktas. I stora drag kan två skilda teorier om den moderna polisens uppkomst, utveck- ling och funktion urskiljas i forskningen. Polisen skildras antingen utifrån ett
konsensusperspektiv eller utifrån ett konfliktperspektiv, vilket resulterar i fun-
damentalt olika tolkningar av och syn på såväl polisens framväxt som dagens polis (Reiner 2000: 3; Furuhagen 2004: 33).
Utifrån historikern Björn Furuhagens sammanställning av dessa både per- spektiv på polisen, kan den traditionella bilden av polisens historia sägas utgå från en konsensusuppfattning som tonar ned eller förbigår konflikter och klass- skillnader i samhället. Den moderna polis som utvecklades under 100-talet, betraktas utifrån detta perspektiv som en rationell lösning på de nya problem som uppkom i samband med industrialiseringen och urbaniseringen och som antas ha lett till ökande kriminalitet och ordningsproblem i samhället. Polisen blev, enligt konsensusperspektivet, bättre genom professionaliseringen som ägde rum vid denna tid, och effektivare genom en rationellare och modernare organisation. Vidare beskrivs polisen utifrån konsensusperspektivet som folk- ligt förankrad, med det huvudsakliga syftet att bekämpa kriminalitet genom förebyggande patrullering. Polisen betraktas som en socialt och ideologiskt neutral institution, underkastad juridisk och demokratisk kontroll. Enligt per- spektivet skyddar den moderna polisen alla medborgare och betraktas som en del i utvecklingen mot ett humanare och mer civiliserat samhälle, där polisers- roll är att förbättra rättssäkerheten och öka människors trygghet (Furuhagen 2004: 33f).
13
Under 10-talet och 10-talet började denna bild av polisen att ifråga- sättas utifrån ett mer konfliktorienterat synsätt. Även detta perspektiv på poli- sens historia och funktion tar de samhällsförändringar som blev en följd av urbaniseringen och industrialiseringen som sin utgångspunkt. Argumentet att det var en ökad kriminalitet som tvingade fram en modernisering av polisen ifrågasätts emellertid och istället lyfts olika typer av ordningsproblem fram som förklaring till den nya polisens framväxt. Begreppet ordning har inom konfliktperspektivet en annan betydelse än inom konsensusperspektivet. Under den industriella revolutionen då kapitalister och arbetare ställdes mot varandra blev polisen, enligt konfliktperspektivet, ett redskap för att upprätthålla en ka- pitalistisk samhällsordning, och eftersom strejker, upplopp och andra klassba- serade protester störde denna samhällsordning var det arbetarklassen som kon- trollerades och disciplinerades. Polisens upprätthållande av ordning har mot bakgrund av detta, enligt konfliktperspektivet, förtryckande och diskrimine- rande dimensioner. Utifrån konfliktperspektivet betraktas den nya polisen följ- aktligen inte som folkligt förankrad och ställd under demokratisk kontroll. Dess modernisering anses inte främst ha lett till ökad professionalitet och ef- fektivitet utan till att det skapades en polis med syfte att övervaka befolkning- en, främst den ”farliga arbetarklassen”. Konfliktperspektivet pekar i ett histo- riskt perspektiv därmed på motsättningar, främst mellan polis och arbetarklass (Furuhagen 2004: 34f).
Några forskare har på senare år vänt sig mot såväl konflikt- som konsen- susperspektivet, med argumentet att båda synsätten förenklar polisens roll i samhället.33 Ett alternativt perspektiv utgörs av en syntes mellan konsensus-
och konfliktperspektivet på den moderna polisen och dess historia. Enligt ett sådant mer komplext perspektiv bidrar den konfliktinriktade historieskrivning- en genom att förankra framväxten av en modern polis socialt, ekonomiskt och ideologiskt i dåtidens samhälle, men överförenklar samtidigt genom att helt bortse från gemensamma intressen i samhället av poliser som upprätthåller lag och ordning och ger hjälp. Den traditionella, konsensusinriktade synen på po- lisen brister å sin sida genom att bortse helt från konflikter i samhället och från det motstånd som polisen tidigare mött och än idag möter (Furuhagen 2004: 3; se även Reiner 2000).
Enligt Furuhagen, som ansluter sig till detta alternativa synsätt på polisen, borde arbetarklassens inställning till polisen istället betraktas som komplex,
33 Robert Reiner lyfts fram som det mest genomarbetade alternativet, se bland annat The Politics of the
13 motsägelsefull och varierande. Polisen var vid tiden för dess modernisering inte folkligt förankrad eller föremål för demokratisk och juridisk kontroll. Snarare växte det fram en autonom, professionell yrkesgrupp som blev svår att kontrol- lera. Otvivelaktigt var också arbetarklassen ofta måltavla för polisers inskrän- kande arbete vilket väckte misstro och motstånd. Samtidigt fanns det och finns även idag former av polisarbete som uppskattas av alla människor, till exempel dess hjälpande verksamhet. Polisen lyckades med tiden etablera en legitimitet bland de bredare befolkningsskikten. Enligt Furuhagen kvarstod emellertid en skör balansgång mellan konflikt och harmoni i förhållande till befolkningen (Furuhagen 2004: 3; se även Reiner 2000).
För att vidmakthålla en legitim ställning i samhället har olika åtgärder vid- tagits av svensk polis under årens lopp. Allmänt kan man säga att polisen har utvecklats i riktning mot att bli mer kommunicerande. Ett exempel på detta är lanseringen av närpolisreformen i början av 10-talet, vilket var ett uttryck för en starkare inriktning på en lokalt förankrad polisorganisation och ett mer probleminriktat och brottsförebyggande polisarbete (Torstensson och Wik- ström 1: 4ff; Ekman 1: 3). Den problemorienterade strategi som ska vara en ingrediens i närpolisverksamheten genomsyrar sedan 1 även grund- utbildningen för blivande poliser.
Det finns likheter mellan de tidigare motsättningarna mellan polis och all- mänhet och de tendenser som finns i dagens mångkulturella samhälle. Efter att ha lyckats bygga upp en legitimitet och ett förtroende i förhållande till den svenska majoritetsbefolkningen, inklusive den svenska arbetarklassen, står po- lisen idag inför utmaningen att bygga upp ett förtroende bland invandrare. In- vandrare kan sägas ha övertagit den roll som den svenska arbetarklassen tidi- gare hade (Granér 2004: 23), bland annat i egenskap av måltavla för polisens inskränkande arbete. Många invandrare förväntar sig att bli stannade och kon- trollerade av poliser på grund av sitt utländska ursprung och utseende.
Men situationen idag skiljer sig även från förr. Som en följd av de nya mig- rationsrelaterade förhållanden som präglar dagens samhälle står polisen inför en mer komplex utmaning än tidigare. Invandrare betraktat som grupp är mer heterogen än vad den svenska arbetarklassen var – kategorin invandrare rym- mer människor från överklass till arbetarklass liksom människor med en rad olika kulturella bakgrunder. Detta innebär att människors referensramar kan variera i större utsträckning än förut. En ny omständighet är också att män- niskor i större utsträckning kan ha blivit, eller upplevt sig ha blivit, etniskt
140
diskriminerade på olika arenor i det svenska samhället såsom i arbetslivet eller på bostadsmarknaden. Detta kan ha skadat deras tillit till det svenska samhäl- let i sin helhet och därmed även deras benägenhet att känna förtroende för poliser. Ytterligare en ny och migrationsrelaterad dimension för poliser att ta i beaktande är det faktum att människor kan bära med sig negativa erfarenheter av poliser från sina hemländer, vilket kan leda till ett svagt förtroende även för den svenska polisen.
Idag står poliser följaktligen inför en utmaning av delvis ny karaktär, knu- ten till det mångkulturella samhällets komplexa förhållanden. Polisens förtro- endeskapande insatser i förhållande till allmänheten kräver nya grepp och är sannolikt svårare idag än tidigare. Strävan efter legitimitet kompliceras dess- utom ytterligare av att etnisk diskriminering, genom noggrannare kontroll och hårdare övervakning av invandrare än av etniska svenskar, i viss mån är ett sätt för polisen att upprätthålla sin legitimitet i förhållande till allmänheten i be- märkelsen majoritetsbefolkningen. Naturligtvis finns det etniska svenskar som ställer sig kritiska till ett sådant agerande inom polisen, liksom det finns in- vandrare som anser att polisen bör vara mer repressiv i förhållande till vissa grupper av invandrare än gentemot exempelvis etniska svenskar. Men lite till- spetsat kan polisen idag i viss mån sägas ställas inför frågan vems förtroende som ska prioriteras – majoritetsbefolkningens eller invandrarnas?